Glass i stora lass

Pinnglassen lanserades på Stockholms-utställningen 1930 och gjorde stor succé. Svenska folket blev snart det folk i Europa som konsumerade mest glass. I år firar GB 80 år i branschen.

Portionsglassen var ingen nyhet i Sverige. De italienska och ryska invandrarna sålde glass på Stock­holms gator i början av 1900­talet. Serveringen var enkel, en klick glass på en pappersbit. 1928 började AB Choklad­-Thule och Företaget Fyris i Uppsala att sälja fabrikstillverkad glass stycke vis. På varuhuset PUB och vid entrén till Fenixbiografen i Stock­holm såldes det »Eskimo Pie« med pappersomslag som enligt instruk­tionerna skulle ätas ungefär som en banan. Glass på pinne var dock något helt nytt, en portionsglass som kunde köpas i kiosker och ätas var som helst. Trenden med pinnglass kom från USA som länge hade sålt fabrikstillverkad glass med stor vinst. Idén att göra glassen till en lättillgänglig konsum­tionsvara här i Sverige kom från Eric Hanner som så småningom skulle bli vd för Glace­-Bolaget.

Rester av mjölkproduktionen

Eric var son till Axel David Hanner, en av direktörerna på Mjölk centralen i Stockholm, MC. Efter avslutade studier vid Alnarps mejeriinstitut gjorde han praktik inom mejeri­näringen i Europa och USA. Det var i USA han kom i kontakt med portions­glass och Eric tog chansen att studera tillverkningsindustrin och marknads­föringen kring glass. Han anställdes 1934 vid MC och presenterade sin idé om glasstillverkning för ledningen. Eric Hanners övertygelse om att glass skulle bli en försäljningssuccé i Sverige delades inte av ledningen, men de gav honom ändå en chans. Inte för att de trodde på en försäljningssuccé, utan för att de såg en chans att bli av med restprodukterna från mjölk­produktionen.

En reglering av mjölk och mejeri­sektorn hade införts 1932. Den garanterade inköp av mjölk till regle­rade priser men det sattes inget tak på själva produktionen. Det blev lönsamt för varje mjölkbonde att producera så mycket de klarade av och mjölkproduktionen ökade till nivåer som översteg efterfrågan. MC:s och andra mejeriers huvud­produkt var mjölk och grädden som skummades av räknades som en rest­produkt. Av överskottsmjölken kunde det göras torrmjölk som lagrades och exporterades men grädden som var en färskvara fick slängas, i brist på användnings område. De försökte på olika sätt att hitta användning för fettöverskottet. Bransch organisationen Mjölkpropagandan anlitade 1938 artisten Gösta Jonsson som skrev den berömda visan »kaffe utan grädde« för att förbättra försäljningssiffrorna.

Interiör från Mjölkcentralens nybyggda glassfabrik på Torsgatan i Stockholm, 1934.

Värmen gav rekordförsäljning

I mars 1935 stod MC:s glassfabrik färdig i de egna lokalerna på Tors­gatan. Deras glass fick namnet Puck och i sortimentet fanns det både lösglass och pinnglass. Den lösa glassen skulle säljas till de vanliga hushållen som dessert och det fanns möjlighet att få sin glassdessert hemlevererad i speciella kylbilar. I annonserna går det att läsa »Ring Mjölkcentralen och Puck kommer – glassen av kvalitetsunder­sökt grädde«. Glasspinnarna såldes i kiosker och av glassgubbar med låda på magen, en trälåda med kolsyreis som höll glassen kall. När locket öppnades så rök det ur lådan.

Eric Hanners okuvliga vilja att satsa på glasstillverkning visade sig vara ett lyckokast när det blev värmerekord under midsommarhelgen 1935. Under helgen hade MC levererat 200 000 glasspinnar. Glassarna gick direkt från fabriken ut i handeln, det fanns ingenting att lägga på lager. Efter den lyckade satsningen fick Eric Hanner ägna sig åt glasstillverkning på heltid.

Glace-Bolaget bildas

MC utmanades av flera storskaliga glasstillverkare på marknaden, bland annat av Pressbyråns glassmärke Alaska Glace och Glassfabriken Igloo. 1942 fusionerades Glassfabriken Igloo med MC och samma år gick MC och AB Choklad-­Thule samman och köpte Alaska Glace. Det nya bolaget där de stora konkurrenterna nu ingick fick namnet Glace­bolaget, som populärt förkortades till GB. Eric Hanner blev vd och skälet till samgåendet var enligt honom att:

…rationalisera glaceillverkningen, förbättra kvaliteten på produkterna, effektivisera distri­butionen och försäljningen och över huvud taget stimulera konsumtionen av glace.

Men det var också ransonerings­tider. Glass hade belagts med lyx skatt under 1941, som innebar ett 20­procentigt pålägg i skatt för konsu­menterna. Det var också svårt att få en jämn distribution och regelbundna mjölkleveranser. Glace­bolaget satsade på välriktad reklam och ett rikt sorti­ment med lockande nyheter. Det var också kvaliteten som skulle fram hållas, det handlade om råvaror som äkta grädde. Fusionen gjorde distributionen enklare och glassförsäljningen i kiosker kom i gång på allvar 1944. MC hade gått ut hårt med sina kampanjer redan från starten 1935 när Puckfiguren i narrkläder och diverse kringprodukter skapades, bland annat pucknålen som blev populär bland barnen.

1958 startade Glace­bolaget en tidning, Glace­glimtar, som gick ut till alla återförsäljare. Där tipsade de om produktplacering och butiks­demonstrationer under vinterhalvåret, för att göra glass till en året runt­ produkt när frysboxarna blev allt vanligare i hus hållen. Alaskaglassen kom i halvliterspaket som passade i det lilla frysfacket i kylskåpet. De hade också ett utbud av glasstårtor som ett alternativ till den vanliga efterrätten på middagar. Till den medföljde ett emballage med kolsyreis som gjorde att glassen hölls fryst i fem timmar. Glace­bolaget fångade också upp den nya ungdomskulturen och i samarbete med KFUM öppnade de glassbarer i amerikansk stil där det kunde ätas glass, drickas läsk och spisas skivor på högklassiga grammofonapparater och högtalare.

Tidningen rapporterade även om den toppmoderna glassfabriken som byggts i Flen och som stod helt färdig 1957. Där gick det åt tre ton smör, tre ton socker och 30 000 liter mjölk per dag. I frysrummet var det –25 grader och de anställda jobbade i vinterkläder och pälsmössor. De hade tio minuters rast varje timme för att kunna värma upp sig. Glassen levererades sedan i en obruten fryskedja med termo bilar eller termovagnar på järnväg, till distri­butörernas fryslager och vidare till Glace­-bolagets egna glassboxar ute i butikerna.

Konkurrens ledde till fusion

Glace­bolaget hade flera utmanare på marknaden och konkurrensen mellan de storskaliga glasstill verkarna var hård. Koncernen Unilever köpte 1962 upp två av Glace­ bolagets stora konkurrenter, Gille-­Glace och Troll­hätteglass. Produktionen fortsatte under märket Trollhätteglass. För att mäta sig med konkurrenten gick Glace-­bolaget ihop med Arla glass i Göteborg och bildade tillsammans med flera andra glass mejerier ett nytt gemensamt bolag. 1963 registrerades varumärket GB-­Glace och den välkända GB­ gubben blev dess symbol. Från början var GB-­gubben inte tänkt som en symbol för hela företaget utan enbart för en enda glass – Pajaspinnen som hade premiär 1965.

Efter cirka tio års hård kon kur­rens fusionerades de båda bolagen av lönsamhetsskäl 1972 och Unilever fick 30 procent av aktierna i det nya GB-­bolaget. De lokala glassorterna ersattes med GB:s sortiment med några få undantag. Storsäljaren 88:an från Trollhätteglass blev kvar, en vanilj­glass randad med ischoklad, täckt med krokantsmulor. Den utvecklades efter en idé som hade tagits in från USA redan 1964. Glassen Stor Hövding, vaniljglass med hölje av isglass med ananassmak, fick stryka på foten och ersattes av GB:s Wild West, en vanilj­glass med ishölje i päronsmak. De tidigare konkurrenterna hade nämli­gen tagit fram varsin westerninspirerad glass när Bröderna Cartwright och High Chaparall visades på teve under 1960­talet. Wild West kom senare att byta namn till Päronsplitt.

Ovan: Den populära glassen 88:an såldes till en början under varumärket Trollhätteglass. Nedan: Puck var den första glassen som produ­cerades av Mjölkcentralen. Den fanns både på pinne och som lösglass.

Samtidigt som sammanslagningen av GB och Unilever skedde, fusionera­des huvudägaren MC med flera stora mjölkproducenter. 1975 bytte grup­pen namn till Arla och 1985 sålde Arla sin aktiemajoritet i GB till Unilever, eftersom de ville satsa mer på verk­samheter som var direkt kopplade till mjölk produktion. 1996 såldes de sista aktierna och GB­-Glace blev ett helägt dotter bolag till Unilever.

En glass för var tid

Under 1980­talet satsade GB stort på godisglass för barn och ung­domar, Lollipop som fanns på glass kartan 1984 hade en pinne gjord av tuggummi och 1986 kom Snack, en glasspinne med chokladglass fylld med marshmallows och kolasås, med ett hölje av choklad och jordnötter. På 1990­talet introducerades Magnum, en glass som vände sig till den vuxna publiken med en marknadsföring som passade förväntnings samhället. Kampanjen De sju dödssynderna släpp­ tes i omgångar över hela året och den sista glassen, Fåfänga, släpptes strax innan jul 2003.

Hälften av all glass som säljs i Sverige i dag är från GB och glassen tillverkas fortfarande i Flen, i Sveriges största glassfabrik. Från försäljnings­rekordet på 200 000 glasspinnar under midsommar helgen 1935 har tillverk­ningen i dag stigit till 50 miljoner liter glass per år.

Till vänster: GB-gubben, vars egentliga namn är Clovve, introducerades på omslaget till glassen Pajaspinne 1965. GB-gubben blev så populär att han fick bli symbol för hela GB. Till höger: Lollipop var en av glassarna som lanserades under 1980-talet och som skulle tilltala en yngre publik.

Ur Företagshistoria 2022:2

Text: Jenny Stendahl. Jenny är arkivarie och medarbetare hos Centrum för Näringslivshistoria.

 

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.