GB Glace uppstod ur Mjölkcentralens glassavdelning som grundades 1935. Mjölkcentralens främste glassförespråkare var Eric Hanner, som av sin far och chef, Axel David Hanner, i början av decenniet skickats på ett läroår till USA.
I USA var glassen, till skillnad från i Sverige, en betydelsefull och industriellt tillverkad produkt. I Sverige gjordes glassen fortfarande manuellt och branschen dominerades av hitflyttade italienare.
Mjölkcentralens satsning, som inleddes 1934, berodde dock inte på någon förhoppning om stora försäljningsframgångar, utan på att glassproduktionen skulle bidra till att överskottet av mjölkfett gick åt. De konservativa herrarna som styrde Mjölkcentralen var tämligen kallsinniga till glass. I styrelserummet skakade de mödosamt på sina gråhåriga huvuden: inte skulle den här produkten kunna sälja på våra nordliga och kylslagna breddgrader.
Mostående sida: I Puck-glassens barndom spelade de ambulerande försäljarna stor roll, som här i Stockholm med slottet som bakgrund. Glass hade visserligen sålts från stånd av italienska invandrare sedan ett halvsekel, men industriellt tillverkad pinnglass var något helt nytt.
Fast där hade de fel, och det var den unga generationen med den 26-årige Eric Hanner i spetsen som skulle komma att bevisa det. Han fick uppdraget att leda Mjölkcentralens glassavdelning.
Succé vid Stockholmsutställningen
Det allmänna intresset för glass hade ökat efter 1930. Då hölls Stockholmsutställningen på Djurgården, som besöktes av drygt fyra miljoner människor. Det var här funktionalismen lanserades i Sverige. Stilen byggde och inredde folkhemmet, det uttryck Per Albin Hansson införlivat i socialdemokraternas begreppsvärld 1928 och som skulle bli centralt i den kommande samhällsutvecklingen.
Men även glasspinnen gjorde succé på utställningen. Och det innebar i sin tur genombrottet för glass som sommarsvalkare och efterrättsfavorit i samma folkhem.
Att produkten, tvärtemot vad Mjölkcentralens ledning trodde, blivit så populär även i Sverige beror åtminstone delvis på att glassen kommit att symbolisera sommaren för många svenskar. Sol, bad, lättjefulla dagar och en glasspinne vid kiosken. Att köpa glass en tidig vårdag fungerar som en besvärjelse för att snabba på sommarens ankomst efter en lång vinter.
Efter Stockholmsutställningens slut började flera olika intressenter planera för industriell tillverkning av glass. Den största satsningen i Stockholmstrakten gjorde Mjölkcentralen som också hade de största resurserna.
Kunskapsresa till Danmark
Eric Hanner reste till Danmark för att där inhämta kunskap inför starten av Mjölkcentralens glassavdelning. Danskarna hade redan på 1920-talet satsat på storskalig glasstillverkning och konkurrensen var hård mellan flera olika mejerier.
Hanners resa resulterade bland annat i att maskiner från Phönix mejerimaskinfabrik i Köpenhamn köptes in till den glassfabrik som började byggas i Stockholm i november 1934. Den förlades till Mjölkcentralens huvudkontor på Torsgatan i centrala Stockholm. Först hade man tänkt etablera fabriken i Stockholms mjölkaffärs lokaler på Kocksgatan, men den smala gatan på Södermalm ansågs olämplig ur såväl leverans- som distributionssynpunkt.
Bygget av glassfabriken gick förhållandevis smärtfritt men en stor tabbe gjordes: glassmejeriet kom att ligga vägg i vägg med ångpannerummet. Följden blev att lokalerna där glassen skulle tillverkas höll för hög temperatur. Mjölkcentralen fick därför lägga ner mycket tid och pengar på att installera lufttrummor för inblåsning av kalluft.
Egna kylbilar
En distributionskedja för glassen ordnades. De vanliga distributörerna ansågs inte kunna handskas korrekt med den temperaturkänsliga varan. Särskilda glassbilar konstruerades så att kylningen skulle vara konstant.
Mjölkcentralens glass döptes till Puck. I germansk folktro var Puck ett spefullt naturväsen, känt i dag främst som upptågsmakare i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Puck hade registrerats som varumärke av Mjölkcentralen redan 1927, men inte förrän åtta år senare fann man en produkt lämplig för namnet. (Namnet hade alltså inget med hockeypuck att göra, utan när den idag nyaktuella lakritspucken lanserades var det en medveten dubbeltydighet att forma den som en hockeypuck.)
Puckglassen skulle lanseras på bred front och en omfattande reklamkampanj drogs igång med en Puckfigur i gycklarmundering som kännetecken. Bland annat gjordes särskilda prylar för barnen, som en snygg Pucknål som kom att bli högsta mode att bära på Stockholms skolgårdar. Man räknade med att glassen skulle ha många olika försäljningskanaler, som kiosker, frukt-, speceri- och mjölkaffärer samt ambulerande försäljare. För den lösa glassen gällde restauranger, konditorier och mindre matställen.
Hygieniskt folkhem
Dittills hade en stor del av glassförsäljningen i Stockholm skett på gatan med strutar som fylldes med lösglass av försäljarna – de italienska glasstillverkarna hade tagit med sig sin tradition hemifrån. Men både Mjölkcentralen och diverse myndigheter ansåg att försäljningssättet inte var sanitärt nog. Mycket riktigt förbjöds det redan i början av 1936. Hygieniskt skulle folkhemmet vara.
Mjölkcentralen planerade att börja med sin glassförsäljning den 25 mars 1935 – traditionellt startade alltid glassförsäljningen i Stockholm på Marie Bebådelsedag som infaller det datumet.
Puckglassen bestod av många olika sorter: lösglass, dessertglass, bägare, block i choklad och så då de populära runda glasspinnarna som hade vaniljsmak och fanns både med chokladöverdrag och utan. En stång lanserades också – den blev under GB-tiden döpt till Puckstång. Smaken var avancerad: cocktailsmak med körsbär.
Glasspinnarna slogs in i vaxpapper, men när det gällde de mer exklusiva stängerna stod valet mellan aluminiumfolie och kartong. Inledningsvis prövades båda förpackningarna men kartongen gav efter en tids lagring glassen en obehaglig bismak av våt papp samtidigt som aluminiumfoliet stängde värmen ute bättre. Kartongen togs snart ur produktion.
Mjölkcentralens satsning blev klar i tid. Redan den 23 mars, två dagar före Marie Bebådelsedag, såldes de första Puckglassarna på utställningen ”Vårt dagliga bröd” på Sveavägen. Samtidigt hölls en föreläsning om ”glassens användning i hemmen”.
GB-gubbens farfar? Figuren Puck utformades inte som det sagoväsen man känner från ”En Midsommarnattsdröm”, utan som en sorts joker eller clown. Några årtionden efter figuren Pucks försvinnande dök istället den runda clownen ”Glassgubben” upp 1965, ursprungligen för att göra reklam för glassen ”pajaspinne”.
Nu när försäljningen var igång passade Mjölkcentralen på att filma sådant som transporter och försäljning av glass för att sedan klippa ihop det hela till en reklamfilm. Den kom att visas på Stockholms biografer under sommarmånaderna.
”Riktig gräddglass” I sin marknadsföring framhävde Mjölkcentralen att man minsann saluförde en ”riktig gräddglass”. I en annons stod det:
”Glass kan göras av vatten. Glass kan göras av olje-emulsioner. Men riktig glass kan endast göras på ett sätt – av mejeriprodukter. Mjölkcentralens glass är en mejeriprodukt, kontrollundersökt, ren och frisk.”
Mjölkcentralen hade monopol på mjölkprodukter i Stockholmstrakten och blev naturligtvis ledande glasstillverkare i huvudstaden med omnejd. Konkurrensen var dock hård med en handfull andra större bolag som också satsade på industriellt tillverkad glass. Efter att andra världskriget brutit ut och svårigheten att få tag i råvaror till glassen ökade blev situationen ohållbar. De olika glassbolagen fusionerades i flera omgångar och det slutliga resultatet blev 1942 ett helt nytt företag med Mjölkcentralen som huvudägare och Eric Hanner som vd: Glace-Bolaget – förkortat till GB och 49 år senare omdöpt till GB Glace.
Och även om Puck försvann som varumärke har namnet levt vidare genom olika GB-glasspinnar, som Puckstång, Chokladpuck och nu senast 2008 års nygamla succé, Lakritspucken.
Ur Företagshistoria 2008:2
Text: Mats Wickman är journalist, författare och kulturhistoriker. Han skrev 1992 ”Glassboken” till 50-årsjubiléet för GB Glace och har varit redaktör för den just lanserade webbplatsen om Unilevers svenska historia med fler GB-artiklar. Artikeln bygger i hög grad på tidigare ej känt material i Unilevers arkiv vid Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar