Alan Mamedi och Nami Zarringhalam, Truecaller (2009)

Alan Mamedi och Nami Zarringhalam var två mobil­intres­serade studenter som lärde känna varandra på KTH. Tillsammans byggde de en mobil­app som visade vem det var som ringde, även om det var från ett annars okänt nummer. Idag används Truecaller i 175 länder, har 278 miljoner användare och börsnoterades 2021 till en värdering om 20 miljarder kronor.

– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Det var 2003, under de första dagarna på datateknikprogrammet på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm, som Alan Mamedi och Nami Zarringhalam först möttes. Alan mindes efteråt att han undrade, ”Vem är den där andra invandraren – som också verkar insnöad på mobiltelefoner?”

Alan föddes 1984 på ett asylboende i Surahammar där hans kurdiska föräldrar just fått asyl efter att ha flytt från Iran. Nami föddes samma år i just Iran och kom till Sverige tre år gammal, då hans familj flydde från landet. Alan och Nami växte båda upp i förorter norr om Stockholm, och var båda lika intresserade av datorer och mobiler.

På KTH, berättade de senare, fann de varandra i sitt ”mobilnörderi”. De umgicks jämt, ofta hemma hos varandras familjer där de pluggade eller kodade program. De insåg hur lika de tänkte kring vad de ville göra i framtiden. Alan berättade i en intervju många år senare:

Vi ville komma till en punkt där vi kände att vi kunde hjälpa våra syskon och våra föräldrar rent ekonomiskt. Framförallt våra mammor. De jobbade på tre jobb under våra uppväxter. Och det där var grejer som vi pratade om ganska tidigt som vi hade gemensamt på ett personligt plan.

När Alan och Nami 2006 var färdiga civilingenjörer kändes det naturligt att starta företag tillsammans. De hade sett hur andra före dem lyckats med internetbaserade företag, som till exempel Skype. Nu hade de dessutom kommit på en affärsidé baserad på ett eget behov som de upptäckte när de flyttade hemifrån: en sajt där det gick att söka efter alla möbelbutikers erbjudanden på en gång. Eftersom de kunde tillräckligt med programmering för att plocka hem – eller ”spindla” – information från möbelbutikers webbplatser skapade de det de själva behövde och lanserade sajten möbeljakt.se.

Sajten fungerade skapligt, men de insåg att de nog aldrig skulle få den att bli en stor framgång eftersom det helt enkelt fanns för få möbelbutiker i Sverige. Så samtidigt som möbeljakt.se fick leva kvar tog Alan och Nami fasta jobb, i väntan på en ny och bättre affärsidé. Alan jobbade på ett annat startupföretag ett tag, sen på barnproduktsbolaget Babybjörn och därefter på mjukvaruföretaget Birdstep. Nami jobbade deltid på ett fastighetsbolag och på Anticimex som IT-konsult, och läste under två år även in en masterexamen i datateknik på KTH.

Hela tiden fanns tankarna på ett eget företag kvar. Som hobbyprojekt vid sidan av skapade de sajten jobbigt.se, där anställda kunde betygsätta sina chefer, och lyckades sälja den för 60 000 kr när den legat uppe några månader. För pengarna köpte de nya mobiltelefoner och en server.

Under sin masterutbildning hade Nami träffat människor från hela världen. Efteråt blev han ofta uppringd av de nya kompisarna, och irriterade sig på att det inte alltid gick att se vem det var som ringde. Ofta syntesbara ett okänt utländskt nummer på mobilskärmen vilket ju lika gärna kunde vara en scammer eller oönskad försäljare som en kompis.

Alan hade ett liknande problem på jobbet på Birdstep. Hans kunder fanns huvudsakligen utomlands och han fick samtal från alla möjliga landsnummer, dessutom vid alla tider på dygnet. Som så många andra lät han helt enkelt bli att svara när numret var okänt.

Vore det inte bra, konstaterade de, om det gick att se vem som ringer precis som det syns vem som mailar till en? Och där hade de sin nya affärsidé.

Truecaller

För att hitta ett bra namn på tjänsten de tänkte skapa använde de en slumpgenerator på nätet och bad den hitta lediga domännamn som hade med ”caller id”, ”mobile” och ”identity” att göra. Det gick direkt på det första förslaget de fick upp: Truecaller.

App Store hade just lanserats 2008 för iPhone-appar, precis som Google Play för Android-appar (eller Android Market som det hette fram till 2012). Men den första prototypen av Truecaller lanserades 2008 på ett nätforum för mobilentusiaster och laddades ned av 10 000 personer på en vecka. Användarna bodde inte i Sverige och Europa som Alan och Nami trott, eller i USA och England som de hoppats, utan framför allt i länder som Kenya, Indien och Brasilien.

Informationen i appen hämtades från telefonnummersajter runtom i världen, som Eniro i Sverige och White and Yellow Pages i engelsktalande länder. Koden som grundarna tagit framför att spindla möbelinformation till möbeljakt.se visade sig användbar även för att samlatelefondata.

De var nu 24 år gamla och sa upp sig från sina jobb för att arbeta heltid med Truecaller. I början jobbade de från Namis kök i hans lägenhet i Hornstull i Stockholm. De lyckades intressera investerare att satsa pengar iföretaget som nu fått namnet True Software Scandinavia AB, och tack vare pengarna från dessa ”affärsänglar” hade de råd att anställa sin första utvecklare. Men skulle de välja en som kunde programmera för iPhone eller för Android? De resonerade med Umut Alp, en av Namis kompisar från masterprogrammet, och beslöt sig för Android. iPhone var dyr, medan Androidbaserade telefoner fanns i många prisklasser och verkade mer populär i de länder där efterfrågan på appen verkade vara störst.

De anställde just Umut som utvecklade den första Android-appen, och efter några veckor lärde sig att utveckla för iOS också för att också kunna ta fram en iPhone-app. Ytterligare några personer anställdes och ett utvecklarteam började byggas.

Truecaller-appen lanserades samtidigt för båda plattformarna, och direkt till den globala marknaden. Pengar till marknadsföring fanns inte men förhoppningen att efterfrågan på appen skulle kunna drivasmed hjälp av användarna infriades. Antalet nedladdningar växte sakta men säkert.

När de som laddat ned appen nu tog emot samtal på sina telefoner visade en extra ruta från Truecaller vem det var som hade det aktuella numret. Om Truecallers databas hade numret, ville säga. Och det hände främst i de länder som hade telefonnummersajter som Eniro. Det var ju från dessa sajter som Truecaller-teamet hade haft lättast att hitta telefonnummer. Men behovet för Truecaller var ju egentligen ännu större i länder som inte hade telefonkataloger eller nummertjänster, som länder i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika.

De valde ett land som Indien som exempel när de funderade på problemet. Ett land med 1,2 miljarder människor och över en miljard telefonnummer–varav de flesta var kontantkortsnummer. Det fanns ingen myndighet eller central lösning som höll koll på vem som hade vilket nummer. Men när Alan och Nami tänkte vidare insåg de att det fanns ett ställe där det ändå fanns nummerinformation: i människornas egna telefonlistor i mobilerna.

De byggde därför om appen så att den frågade varje användare efter just deras nummer när deskapade sittanvändarkonto – och därigenom började de själva bygga en lista. Sedan la de även in en fråga vid registreringen om de fick använda alla nummer som fanns i användarens privata telefonbok. De oroade sig dock om detta bröt mot personuppgifts- och integritetslagar. Men en av deras affärsänglar, som var jurist och dessutom satt i deras styrelse, föreslog att de skulle ansöka om ett så kallat utgivningsbevis, något som tidningar använde. Alla med utgivningsbevis kunde nämligen publicera information inom ramen för svensk yttrandefrihetslagstiftning. Nackdelen var att de som stod på utgivningsbeviset, det vill säga Alan och Nami, blev personligt ansvariga för det som lades ut på tjänsten. De tog den risken.

När användarna nu själva började rapportera in telefonnummer rusade Truecallers användartal verkligen i höjden.

I maj 2010 hade Truecaller 200 000 användare, de flesta i Indien och USA. I september samma år var antalet 400 000, nu mer utspridda över hela världen. Användarna gjorde över 230 000 sökningar per dag. Ett år senare, i november 2011, hade företaget nått 2 miljoner användare världen över– och bara i Sverige gjordes det 1,8 miljoner nummersökningar via Truecaller varje dag.

För att kunna växa ytterligare tog Truecaller in mer riskkapital från investerare som i utbyte fick ägarandelar i företaget. En första miljon euro kom från ett finskt riskkapitalbolag, vilket gjorde att de kunde börja rekrytera ordentligt. En amerikansk investerare satsade en miljondollar. Och 2013 gick det amerikanska riskkapitalbolaget Sequoia in med 15 miljoner dollar.

Efteråt beskrev Alan denna period som företagets riktiga vändpunkt: ”Då gick vi från ett källarbolag med stora ambitioner till ett stort bolag med planer och verksamhet. ”På mindre än ett år gick Truecaller från 20 till 60 anställda. De anställde gärna ingenjörer som kom någon annanstans ifrån än Sverige, dels som hjälp att integrera dem i landet, dels för att de tyckte ett globalt företag behövde medarbetare från olika kulturer. Antalet användare växte: hösten 2013 laddades Truecaller-appen ned mellan 100 000 och 200 000 gånger per dag.

Under 2014 sålde Alan och Nami av en del av sina aktier – och använde pengarna för att hjälpa sina mammor precis som de önskat att de skulle ha möjlighet till när de startade. ”Vi hjälpte dem att betala av sina bolån och kunde hjälpa dem att trappa ner lite så att de inte behövde jobba så mycket som de alltid har gjort i hela sina liv,” berättade Alan i en intervju några år senare.

Men företaget hade fortfarande inga intäkter. Det var i och för sig inte ovanligt förinternetbolag, som ofta hade fokus på att först se till att få många användare av en tjänst, för att sedan hitta modeller för att också tjäna pengar. Det här var även Nami och Alans strategi; att överleva på investerarnas pengar medan de ökade antalet användare och byggde upp sin organisation. Först 2015 beslutade de att det var dags att börja lägga fokus på lönsamhet företillväxt, att tjäna pengar och inte bara samla användare.

Beslutet fick de ta i viss strid med sin styrelse, och ledde dessutom till andra svåra beslut. Omställningen innebar att de behövde genomföra ett hårt sparpaket i slutet av 2015 där en femtedel av medarbetarna sades upp. De ersattes delvis av en ny försäljningsgrupp, med fokus på att ge företaget intäkter.

Nyckeln blev att satsa på annonsförsäljning i appen. I januari 2016 sålde Truecaller sin första annons och fick på så sätt in pengar från betalande kunder. Inte från användarna själva, för dem förblev tjänsten gratis, utan från annonsörer som ville nå användarna med sina budskap.

Truecaller experimenterade även med betallösningar, där användare kunde genomföra mindre transaktioner. Men det var annonssatsningen som fungerade bäst och fick fullt fokus i fortsättningen. I en intervju 2017 berättade Nami att Truecaller nu var det tredje största annonsutrymmet i Indien, större än till exempel mediejätten Times of India. Bara Google och Facebook var större.

Vad hände sedan?

Truecaller fortsatte växa och ta in nytt riskkapital, samtidigt som intäktsströmmarna ökade. Bland investerarna finns idag bland annat grundarna av betalplattformen Klarna–och även Niklas Zennströms riskkapitalbolag Atomico. När Nami och Alan gick på KTH var Zennströms skapelse Skype en av förebilderna för vad som var möjligt att uppnå som egen företagare och entreprenör. Hösten 2021 hade företaget dock ännu inte börjat ge vinst. Däremot inträffade en annan storhändelse: i oktober 2021 introducerades Truecaller på svenskabörsen, till en värdering av 20 miljarder kronor. Truecaller fanns då i 175 länder och hade 278 miljoner användare, varav de flesta i Indien. Genom en uppdelning i aktier, där Nami och Alan har så kallade A-aktier med större rösträtt i bolaget än B-aktier, har de behållit kontrollen över företaget.

– – –

Författare: Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria

– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.