Gruvorna i norr under efterkrigstiden

Den andra dominerande svenska råvaruindustrin – gruvindustrin – utgör ett intressant exempel på hur olika industribranscher, från gruvor via järn- och stålverk till verkstadsindustri, varv och rederier, tillsammans skapade inhemska produktions- och värdekedjor där olika moment i produktionen av slutprodukten, som kunde vara allt från stora tankfartyg till små hushållsmaskiner, utfördes inom rikets gränser.

Privata företag och offentliga intressen var inom denna värdekedja starkt beroende av varandra, vare sig de ville det eller inte. Gruvindustrins framtid var också i hög grad en politisk fråga under efterkrigstiden. Samarbetet och samverkan mellan det privata och det offentliga var därför inte alltid präglat av konsensus och förståelse, utan det förekom ofta konflikter och maktstrider, till exempel om vem som egentligen ägde naturresurserna och som skulle dra ekonomisk nytta av deras vidareförädling. Var det företagen eller var det samhället i stort, var det kapitalisterna i storföretagen som styrdes från huvudkontoren i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö eller var det de som arbetade i gruvorna, deras familjer och deras representanter inom fackföreningsrörelse och politik?

De svenska gruvorna kan indelas i två kategorier: dels järnmalmsgruvor, dels sulfidmalmsgruvor, ur vilka utvinns till exempel koppar, bly, zink, guld och silver. Järnmalmen svarade för cirka 85 procent av det totala produktionsvärdet under de tjugo åren efter andra världskriget, och sulfidmalmen för resterande 15 procent. Boliden var det helt dominerande företaget som sysslade med sulfidmalmsbrytning, medanLKAB var lika dominerande inom den svenska järnmalmbrytningen. Geografiskt var gruvindustrin starkt koncentrerad till två områden, Lappland (framför allt gruvorna i Kiruna och Gällivare) och Bergslagen (framför allt gruvorna i Grängesberg, Stråssa och Garpenberg). Drygt 75 procent av all svensk malm bröts i Lappland.

Gruvindustrin visade en snabb produktions- och produktivitetstillväxt under hela perioden 1945 till 1965, och särskilt under 1960-talets första år då omfattande investeringar genomfördes. Prognoserna pekade på fortsatt stark efterfrågan och stordriftsfördelarna var enorma. Investeringsbesluten var därför i hög grad okontroversiella. Den totala malmbrytningen tredubblades från 8,5 till 27,2 miljoner ton per år. Gruvindustrin som helhet ökade också sin andel av den totala svenska industriproduktionen, från cirka 1 procent 1946 till nästan 4 procent i mitten av 1960-talet.

Den svenska gruvindustrins relativa betydelse i ett internationellt perspektiv hade varit viktig ända sedan 1900-talets början. Under hela mellankrigstiden och långt in på 1950-talet var LKAB den dominerande järnmalmsleverantören till stora delar av Västeuropas stålindustri, med undantag av Frankrike som hade en stor egen järnmalmsproduktion. Särskilt den tyska stålindustrin var beroende av leveranser av den norrländska malmen, men även brittiska och belgiska järn- och stålföretag var stora köpare. Hela 95 procent av den svenska malmen såldes på export. I början av 1960-talet, när den svenska stålindustrin byggts ut och mer malm vidareförädlades inom rikets gränser, hade exportandelen sjunkit något men låg fortfarande kring 85 procent.

Den globala brist på järnmalm som alla prognosmakare under 1950-talet var överens om skulle inträffa på 1960- och 1970-talet medförde att stora prospekteringsinsatser efter nya malmfyndigheter genomfördes runtom i världen, av såväl privata företag som offentliga intressen, och ofta i förening. År 1950 var Sverige världens fjärde största producent av järnmalm med cirka 6 procent av den totala världsproduktionen. USA var det klart största producentlandet, följt av Sovjetunionen och Frankrike. Under de kommande åren flerdubblades den totala världsproduktionen. Sovjetunionen tog över som största producent, och gruvländer som Australien, Brasilien, Kanada, Kina, Indien och Liberia var nya storspelare på den globala malmmarknaden. Den svenska andelen av världsproduktionen sjönk till ungefär 3–4 procent.

Gruvdriften i Lappland har sedan den stora exploateringsvågen tog fart kring sekelskiftet 1900 alltid varit en fråga om både ekonomi och politik. De enorma investeringar som krävdes för att sätta igång driften kunde inte finansieras enbart av svenska intressen. Utländskt kapital var därför nödvändigt. År 1903 förvärvade ett av dåtidens största aktiebolag, Trafikaktiebolaget AB Grängesberg-Oxelösund – i dagligt tal kallat Grängesbergsbolaget – aktiemajoriteten i Gällivare malmfält och LKAB. Grängesbergsbolaget kontrollerades vid denna tid av en grupp utländska ägare med den engelske finansmannen Ernst Cassel i spetsen. Det utländska ägandet av svenska naturtillgångar var dock en het politisk fråga. Riksdagen beslutade därför 1907 att staten skulle ta över hälften av aktierna i LKAB, medan Grängesbergsbolaget förutom den återstående halvan också fick ansvaret för driften av gruvorna. De utländska ägarna manövrerades ut, och istället klev intressen närstående Skandinaviska Banken in som huvudägare av Grängesbergsbolaget, och därmed också av gruvorna.

I samband med statens inträde som hälftenägare 1907 stipulerades också att avtalet med Grängesbergsbolaget skulle omförhandlas vart tjugonde år, alltså första gången 1927. Vid det laget, då LKAB vuxit till en stor internationell aktör på malmmarknaden, bestämdes att staten skulle få en större andel av de stigande vinsterna och att frågan om en total statlig inlösen av hela LKAB skulle prövas 1947.

I samband med andra världskrigets slut återupptogs diskussionerna om en eventuell statlig inlösen av LKAB. Den politiska situationen var nu helt annorlunda än 20 år tidigare. Socialdemokraterna satt i regeringsställning och hade stora delar av fackföreningsrörelsen bakom sig, en rörelse som var särskilt stark i de norrländska industriorterna. Finansminister Ernst Wigforss lade 1945 fram en proposition om att den svenska staten borde ta över hela ägandet av LKAB, och detta var i linje med vad som eftersträvades i arbetarrörelsens efterkrigsprogram om ökat statligt inflytande över det svenska näringslivet. Ännu en gång beslöts dock att det privata Grängesbergsbolaget skulle få fortsätta att äga hälften, men statens andel av vinsterna blev nu ännu större. Dessutom hade de stora vinsterna gjort att en eventuell inlösenssumma, som var kopplad till LKAB:s vinstnivå, skulle bli alltför hög enligt statens representanter. Avtalstiden kortades nu till 10 år.

Inför 1957 års förhandlingar hade den socialdemokratiska regeringen bestämt sig. LKAB skulle bli statligt, och det till nästan vilket pris som helst. Den tidigare finansministern Per Edvin Sköld ledde förhandlingarna med Grängesbergsbolagets vd Erland Waldenström, som snart insåg regeringens avsikter och därför inriktade sig på att få ut ett så högt pris som möjligt för bolagets LKAB-aktier. Köpesumman sattes slutligen till 800 miljoner kronor (motsvarande cirka 10 miljarder kronor i dagens penningvärde), vilken utbetalades i fem lika stora delar under åren 1957–1961. Dessutom fick Grängesbergsbolaget behålla 4 procent av aktierna, men viktigare var att företaget dels fick köpa den flotta av malmfartyg som LKAB varit delägare till, och det till ett mycket förmånligt pris, dels fick kontrakt på skeppningen av all malm som LKAB skulle producera. Därmed hade Grängesbergsbolaget säkrat den egna fartygsflottans beläggning för lång tid framåt.

Statens övertagande av LKAB och därmed av stora delar av den svenska gruvnäringen var ingen unik företeelse, utan en del av en våg av förstatliganden av gruvor över hela världen. Till exempel hade den brasilianska staten år 1940 bildat landets största gruvbolag, Companhia Vale do Rio Doce. Även i andra utvecklingsländer som Indien, Sydafrika och Venezuela var de statliga gruvbolagen dominerande.

Det kan också nämnas att trots att USA på 1960-talet inte längre var det största producentlandet av järnmalm, minskade inte de amerikanska bolagens globala inflytande. De amerikanska bolagen, som ofta var vertikalt integrerade med både malmbrytning och järn- och stålproduktion, var i hög grad involverade i exploateringen av gruvfyndigheter över hela världen, särskilt i utvecklingsländerna. Eftersom transportkostnaderna minskade dramatiskt under efterkrigsdecennierna, kunde de ur kostnadssynpunkt lika gärna ersätta inhemsk järnmalm med importerad malm från andra delar av världen. De enorma stålverk som byggdes i USA och andra delar av världen, till exempel i Italien och inte minst i Japan, ett land som inte hade några egna malmtillgångar alls, drev således på den internationella efterfrågan på järnmalm och sökandet efter nya fyndigheter.

Men även svenska företag var involverade i exploateringen av nya malmfyndigheter i utvecklingsländerna. I början av 1955 bildade Grängesbergsbolaget, Atlas Copco, Nordströms Linbanor, Skånska Cement, Iföverken och Sentab ett syndikat med syfte att genomföra ingående geologiska undersökningar avseende eventuella malmfyndigheter i Putumassivet i den västafrikanska republiken Liberia. Det var den liberianska regeringen som hade kontaktat Erland Waldenström och Grängesbergsbolaget, väl medvetna om den maktposition och de kontaktnät som bolaget hade skapat sig på den internationella marknaden för järnmalm under mer än ett halvt sekel. Liberianerna var naturligtvis också medvetna om att Grängesbergsbolaget inom kort skulle bli av med sin ägarandel i LKAB, och kanske var det svenska bolaget intresserat av att engagera sig i sökandet av nya fyndigheter? Det visade sig stämma.

De svenska bolagen var dock inte ensamma om att leta malm i Liberia. Den nye liberianske presidenten William Tubman hade 1944 lanserat ett utvecklingsprogram som skulle öppna möjligheter för utländska investerare att i samarbete med den liberianska staten bilda bolag för exploatering av landets naturresurser. Amerikanska intressen hade under ett antal år genomfört prospekteringar, men utan något större genombrott. I det bolag som bildades i mars 1955 – Lamco, Liberian American-Swedish Mineral Company – ingick, som framgår av namnet, såväl amerikanska som svenska ägarintressen.

Grängesbergsbolaget hade en ledande roll i Lamco och i exploateringen av malmfyndigheterna i Liberia. Det var Grängesbergsbolaget som hade huvudansvaret för hela projektet, från brytning till försäljning och utskeppning av malmen. Atlas Copco tillverkade bland annat tryckluftsmaskiner, borrar och annan utrustning för malmbrytning, medan de andra svenska bolagen hade sin roll och kompetens inom byggandet av den nya anläggningen. Den amerikanska partnern i Lamco, Betlehem Steel, var en av världens största stålproducenter och därmed en naturlig avnämare till den liberianska malmen.

Den första prospekteringen, i Putumassivet, visade sig snabbt vara en besvikelse. Fyndigheterna var betydligt mindre än vad man först trott. Lamcosyndikatet övervägde att dra sig ur den omfattande satsningen innan alltför mycket tid och resurser hade investerats. Men eftersom det hade tillstånd att leta malm i hela landet skickades en expedition till det så kallade Nimbamassivet, ungefär 30 mil in i landet, nära gränsen till dåvarande Franska Guinea. Den engelske geologen A. W. Clark, som ledde expeditionen, skickade i december 1955 en entusiastisk, och i efterhand vida omtalad, rapport där han skrev att man funnit ”en värld av järnmalm” i Nimbaområdet. Till skillnad från Putumassivet handlade det om ett dagbrott, och därmed betydligt mindre kostnader för att bryta malmen. Å andra sidan skulle man bli tvungen att transportera malmen till kusten, genom nära 30 mil regnskog.

Lamcosyndikatet beslöt att göra en storskalig satsning på Nimbaområdet. Järnväg, hamn och förädlingsanläggningar vid kusten byggdes under Grängesbergsbolagets ledning. Under de kommande fem åren investerade Grängesberg cirka 100 miljoner kronor i Lamcoprojektet, vilket motsvarade ungefär en tiondel av hela investeringen. År 1963 inleddes den storskaliga brytningen, och i början av 1970-talet passerade Liberia Sverige som malmproducent.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.