Hakon Swenson, ICA (1917)

Vid 34 års ålder fick Hakon Swenson i Västerås nog av hur livsmedelsbranschen som han jobbade i fungerade. Han startade ett eget företag som gick på tvärs mot allt – och som i slutändan förändrade hela branschen. Hans grossistföretag, som skulle ägas av de handlare som var företagets kunder, känner vi idag som – ICA.

– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

I november 1917 gick det att läsa en tidningsannons om ett nystartat företag i Västerås:

Tecknare av aktier uti förslagsvis kallade ’Aktiebolaget Hakon Svenson & C:o’ kallas till konstituerande stämma å Stadshotellet i Västerås Torsdagen den 22 November 1917 klockan 5 eftermiddagen.

Folk i livsmedelsbranschen måste ha skakat på huvudet. Vem var galen nog att starta en grossistfirma för livsmedel just nu? I Europa rasade första världskriget och livsmedel var kraftigt ransonerade i Sverige. Varubristen hade redan försatt många lanthandlare i kris, just de lanthandlare som grossister jobbade med. Dessutom hade dagligvaruhandeln redan en annan dominant aktör, Kooperativa förbundet.

Men Hakon Swenson, som låg bakom det nya företaget, var inte galen. Han trodde på sig själv och hade större planer, som växt fram under de 19 år som han varit kontorschef och delägare på grossistfirman Manne Tössbergs Eftr..

Hakon, född 1883 och bara 34 år gammal, hade trots sin ungdom redan nästan 20 års yrkeserfarenhet. Karriären startade vid 15 års ålder, när han efter folkskolan börjat som springpojke hos en handlare i Irsta det samhälle utanför Västerås där Hakon växt upp med sin far som var kyrkoherde, sin mor och sina syskon.

När handlaren som han arbetade hos köpte grossistfirman Manne Tössbergs Eftr. följde Hakon med, och hade vid 25 års ålder blivit kontorschef på firman.

Vid 1900-talets början köpte svenskarna sin mat från lokala handlare, och inte som idag i välsorterade livsmedelsbutiker. Handlarna hade små butiker, där varorna såldes över disk. Ofta var butikerna också inriktade på en eller några få varor. De var specialhandlare, där någon bara sålde kött, en annan mjölk, en tredje konserver och så vidare. Länge hade dessa handlare beställt sina varor direkt från lokala leverantörer, från traktens bondgårdar och odlare. Eftersom det tog mycket tid att beställa från så många leverantörer fanns det även företag som erbjöd sig att göra centrala inköp och sedan sälja vidare till livsmedelshandlarna. De här företagen – ett sorts mellanled i varuförsörjningen – kallades partihandlare eller grossister, och drevs av andra entreprenörer än de som skötte produktionen eller sålde i butik.

Hakon hade varit just grossist i nästan hela sitt yrkesliv, och visste allt om att köpa in varor från leverantörer och sälja dem vidare. Den affärsmässiga logiken var i teorin enkel: Att köpa så stora volymer att det gav rejäla prisrabatter. Att som grossist få bra rabatter innebar att handlarna i sin tur också fick köpa till ett lägre pris än om de köpt direkt från leverantörerna. Grossisten fick sin egen vinst genom att själv behålla en del av rabatten. Det blev pengar för grossisten, billigare inköp för handlaren, och enklare försäljning för producenten. Alla vann.

Så såg det ut i teorin, i alla fall. Men i praktiken, hade Hakon sett, var det svårt få till de volymer som krävdes för att grossisten skulle kunna pressa priserna. De inköp som handlarna gjorde var oregelbundna och små, och det fanns en överhängande risk för grossisterna att få en massa inköpta varor över, som ingen handlare ville ha.

Det var som att det fanns ett glapp i steget mellan grossisten och handlaren. Hakon tänkte att vägen till lägre priser för alla inblandade var ett tätare samarbete

Det fungerade ju för Kooperativa förbundet (KF), som grundats 1899 och som tog hand om hela kedjan från inköp via grossisterna till försäljning i butik. Den stordrift som lösningen skapade gjorde att KF kunde prispressa och erbjuda marknadens bästa priser i sina Konsumbutiker. Kooperationen, som ligger bakom dagens Coop-butiker, var marknadens gigant.

Men entreprenören Hakon tyckte riktigt illa om en bärande del i den kooperativa lösningen: att handlarna inte ägde sina egna butiker. Butikschefen i en Konsumbutik var anställd av kooperationen. Hakon tyckte att det ströp konkurrensen mellan handlaren och dessutom tog ifrån handlarna deras självständighet som egna företagare.

Västerås, 1940, vd Hakon Swenson med reklammedarbetare. Foto ur ICAs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Hakon ville alltså få KF:s stordriftsfördelar, men utan att handlarna behövde ge avkall på sin frihet. För honom var det viktigt att varje handlare själv kunde bestämma vad de sålde, baserat på vad kunderna ville ha, och inte utifrån vad centralkontoret köpt in. Vad de behövde, tyckte Hakon, var ett gemensamt koncept och arbetssätt. Vad vi idag kanske skulle ha kallat ”en nätverkslösning för gemensamma intressen”.

Den praktiska lösningen tyckte Hakon egentligen var riktigt enkel: låt handlarna köpa in sig i grossisten! Det bröt i och för sig mot hur grossistföretag brukade ägas, det vill säga av enskilda köpmän.  Men, tyckte Hakon, om handlarna (detaljisterna) ägde grossisten (partihandlaren) som de handlade från skulle de ha intresse av att planera inköpen bättre, eftersom de hade egna ekonomiska skäl att skapa stora inköpsvolymer åt grossisten.

Trots Hakons övertygelse förkastades hans idé av arbetsgivaren. De övriga i ledningsgruppen på Manne Tössbergs Eftr., slog bort Hakons förslag, varje gång han tog upp det. Skulle handlarna samarbeta kring inköp samtidigt som de konkurrerade med varandra i sina byar och städer? En omöjlig idé!

Till sist sa Hakon 1917 helt sonika upp sig. Om företaget där han arbetade inte ville förverkliga idén fick han göra det själv.

Fast han behövde kunnigt folk att göra det med. Hakon bjöd hem fem gamla kollegor till en middag i villan i Västerås för att se om de ville följa med. Japp, det ville de – och inte bara de. I intervjuer senare berättade Hakon:

Ett tjugotal av mina kamrater från Manne Tössberg följde mig vid den nya bolagsbildningen. Vi satt här hemma i villan och överlade om arbetsuppläggningen. Inget kontor hade vi. Telefonen satt i sängkammaren en trappa upp med anknytning till tamburen. Det blev de första lokalerna för de första affärerna.

Vad hustrun Maja, som Hakon gift sig med 1911, tyckte om att hemmet blev ett kontor är oklart.

Som son till en kyrkoherde, och dessutom med erfarenheter som resande försäljare, hade Hakon tränat upp en närmast pastoral retorik, berättade folk efteråt. Han kunde ”ta ett rum”, oavsett om han stod på en estrad eller satt vid ett köksbord. Den förmågan kom väl till pass när han övertygade kollegor att lämna sina trygga anställningar för att jobba på vad vi i dag skulle kalla en ”startup”. Hans övertalningsförmåga hjälpte även i nästa steg, när handlare skulle övertygas att köpa aktier i Hakon Swenson AB. Målet var ett aktiekapital på 800 000 kronor, men när teckningen avbröts hade han nått drygt 1,2 miljoner kronor. Omkring 250 köpmän var då delägare. De tuffa krigstiderna kan rentav ha bidragit till handlarnas entusiasm. I hela samhället rådde en anda av att samverkan var nödvändig för överlevnad.

Under 1920-talet tog Hakons ”omöjliga idé” fart. Volyminköpen ökade och verksamheten växte stadigt. Kontor i Västerås, Gävle och Karlstad följdes av fler i Mellansverige. Utöver att ta in andras produkter började de ta fram och  sälja egna varumärken, med det egna kaffet ”HS-blandning” som första produkt.

Ändå var Hakon inte riktigt nöjd. ”Hakonbolaget”, tyckte han, var fortfarande mest en partihandlare som råkade ha en del handlare som ägare. Det djupa samarbete som var själva grundtanken och som han tyckte behövdes för att få ett större engagemang från handlarnas sida, saknades fortfarande.

År 1931 tog han därför nästa steg och erbjöd samtliga av Hakonbolagets kunder att bli delägare. Det gav 1 400 nya delägare – och den handlarägda inköpscentralen var ett etablerat faktum.

Vad hände sen?

Hakons idé låg i tiden. Medan Hakonbolaget verkade i Mellansverige följdes hans exempel med handlarägda inköpscentraler i andra landsändar: EOL i söder, Nordsvenska Köpmanna i norr och SV för Stockholm och Gotland. Ofta anlitades Hakon som rådgivare åt de nya företagen.  1939 skapade de fyra bolagen ett gemensamt företag, Svenska Inköpscentralernas AB – som förkortades ICA.  År 1964 satte sedan varje ansluten handlare över hela landet upp en ICA-logga högst upp på sin butik – och därmed kan det nog sägas att Hakon Swensons ”omöjliga idé” var helt ut genomförd.  Hakon själv missade dock det sista steget: han dog 1960, 76 år gammal.

– – –

Författare: Anders SjömanCentrum för Näringslivshistoria

– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Mer att läsa

  • ica-historien.se
  • Björn Edsta, ”Hakon Swenson, mannen bakom ICA” (Atlantis bokförlag, 2012)
  • Anders Sjöman, ”Historien om ett företag: ICA” (ljudbok på Storytel, 2019)

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.