Handel och kommersialisering

Den utveckling som kallas den industriella revolutionen handlade inte enbart om industriell expansion. Från 1800-talets mitt och ett sekel framåt ökade antalet anställda i tjänstesektorn ungefär lika mycket som antalet anställda i industrisektorn – från cirka 10 procent av arbetskraften för respektive sektor till nära 40 procent. Handelns utveckling var en viktig del i detta.

När det gäller handeln kan vi se en tydlig skillnad mellan utvecklingen för å ena sidan den traditionella grosshandeln och å andra sidan detalj- eller minuthandeln. Grosshandlarnas roll förändrades på olika sätt, vilket delvis berörts. Till att börja med minskade deras dominans som finansiärer i och med framväxten av bankväsendet och de ändrade villkoren på lånemarknaden. En annan viktig förändring var att när de stora exportindustrierna så småningom formerades, innebar det i stigande grad att företagen organiserade sina inköp och sin försäljning själva, genom egna försäljningskontor, utlandskontor och agenter med nödvändig specialiserad varu- och marknadskunskap. Efter 1870 började också den allt starkare konsumtionsvaruindustrin använda sig av handelsresande och agenter som sökte upp potentiella kunder för olika företags räkning – ofta till det lokala näringslivets förtret. Marknaden för information var också under förändring. Det personliga kunskapsövertag som grosshandlarna tidigare haft genom sina nätverk inom och utom landet minskade när alltmer information kunde förmedlas via tidningar, telegram och telefonsamtal. Man kan säga att grosshandelns roll blev mer renodlad och specialiserad på varuhandel än tidigare. De stora handelshusen och grosshandlarna skötte import och export av varor och såg till att importvarorna såldes vidare i detaljhandelsledet.

Dessa utvecklingsdrag påverkade också detaljhandeln. Vid tiden för näringsfrihetens införande fanns det i de större städerna kanske ett dussintal olika slags butiker, förutom de bodar där hantverkare sålde sina egenproducerade varor. De mindre handlarna hade åtnjutit ett visst skydd så till vida att det fram till 1864 inte var tillåtet att öppna en handelsbod om den låg närmare än tre mil från stadsgränsen. På platser som låg långt från en stad hade dock staten sedan medeltiden gett tillstånd till årliga marknader som varade en eller ett par dagar. De ägde mestadels rum vintertid, eftersom det då var mindre arbete i jordbruket och vintervägar över islagda sjöar kortade avstånden. Ett exempel på en sådan marknad är den i Jokkmokk, som från 1605 hölls varje år i februari och lockade till sig handelsmän och besökare från hela Nordkalottområdet. När lanthandel blev tillåten och städernas butiksgator växte förlorade marknaderna allt mer i betydelse.

Ett tydligt drag i detaljhandelns utveckling efter 1864 var att skillnaden mellan hantverk och handel luckrades upp. Hantverkarna ökade sin försäljning och kunde erbjuda ett bredare varuutbud. Skräddarna, som tidigare sålt egentillverkade kläder på beställning, började lagerhålla och sälja konfektion. Efterfrågan ökade, inte minst på arbetskläder, vilket gynnade både textilindustrin och handeln. Ett annat exempel är att slaktarna började sälja charkuterivaror vid sidan av det traditionella utbudet av styckningsdetaljer.

På landsbygden fanns också ett uppdämt behov av handlare. Redan år 1865, ett år efter näringsfrihetens införande, fanns nära 1 000 lanthandlare i Sverige, och vid 1870-talets början var antalet 4 300. Lanthandlarna fungerade som noder i den framväxande marknadsekonomin. De bidrog till att underlätta kommersialiseringen av konsumtionen på landsbygen när människor inte längre behövde åka in till staden för att köpa varor. Lanthandlaren fungerade ibland även som bankir genom att låna ut mindre summor till ortsbefolkningen. Några kombinerade lanthandel med annan affärsverksamhet, till exempel delägarskap i en kvarn eller ett sågverk där lokala råvaror förädlades för att sedan säljas i affären. De fungerade också som agenter för vissa produkter som krävde tillstånd att handla med, till exempel dynamiten som spreds snabbt efter introduktionen vid 1860-talets mitt. Lanthandlare köpte också upp lokalt producerade jordbruks- och konsumtionsvaror som smör, trävaror, hudar med mera. Dessa varor såldes i den egna affären eller till större uppköpare. Genom att erbjuda ett brett sortiment spred lanthandlarna ”varor och vanor” till de mest avlägsna delarna av Sverige – inte minst tack vare järnvägen, som under seklets senare del kraftigt bidrog till sänkta transportkostnaderna.

En viktig förutsättning för handelns tillväxt var också att det fanns potentiella näringsidkare. De som sysslade med detalj- och lanthandel rekryterades från en mängd olika yrken, men anknytningen till landsbygden var påtaglig. Rekryteringen skedde inom en bred folklig miljö, där arbetare, tidigare hantverks- och handelsanställda samt bondsöner utgjorde det stora flertalet. Många hade samlat på sig ett litet kapital som gjorde det möjligt att öppna en butik eller en enkel verkstad. Några hade så goda ekonomiska omständigheter att de kunde utöka sin verksamhet: den lilla butiken växte ut och blev ibland en del av ett större butikskomplex, en butikskedja eller ett varuhus, och den lilla verkstaden kunde växa till en mindre fabrik. Det fanns flera orsaker till den breda folkliga rekryteringen. Dels var yrkeskunnandet och färdigheterna mindre betydelsefulla än i hantverksyrkena, dels krävdes det bara ett litet kapital för att öppna en mindre butik. Det är allmänt omvittnat att det inom till exempel matvaruhandelns många branscher och tobakshandeln var möjligt för nästan vem som helst att bli butiksägare. Antalet handlare fördubblades under 1800-talets sista kvartssekel – särskilt detaljhandeln stod för en stor del av ökningen – och antalet personer de anställde fyrdubblades.

Det fanns således under 1800-talets sista decennier ett ständigt flöde av människor som rörde sig ut ur och in i hantverks- och handelsnäringarna. Detta mottogs inte alltid väl av etablissemanget. I landshövdingeberättelserna som lämnades in till staten vart femte år under 1800-talet uppmärksammade exempelvis länsstyrelsen i Västernorrland 1860 bekymrat att ”omogna ynglingar /…/ öfvergå från jordbruket till handeln, och det vingleri, den öfverdrivna förbrukning af lyxartiklar och spirituosa, som derigenom gynnas.”

Den fortgående kommersialiseringen av tillverkning och försäljning av konsumtionsvaror och dagligvaror som industrialiseringen förde med sig gav också möjligheter för kvinnor att ägna sig åt lönearbete och företagande. Handel och service var de områden där kvinnor lättast kunde etablera egna verksamheter. I landsortsstäderna Örebro och Härnösand utgjorde kvinnorna 20 till 25 procent av handelsidkarna efter 1870, och mycket tyder på att förhållandena var liknande i andra städer. Fortfarande var dock de näringsidkande kvinnornas antal litet i jämförelse med männens. De flesta verksamheter var kortlivade och bundna till kvinnans livscykel: hon kunde som ogift ha en bod och sälja exempelvis sytillbehör, men efter giftermål och familjebildning såldes verksamheten, eller så togs den över av andra familjemedlemmar. Samtidigt fanns det förstås undantag. Kvinnor grundade företag som blev både framgångsrika och långlivade och som byggde på en känsla för marknadsförändingar och nya varor.

Författare: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.