Hårt arbete i kättingsmedjan

Bilden på kättingsmederna i Gunnebo togs den 16 maj 1894. Arbetet i kättingsmedjan ansågs vara det tyngsta arbetet på bruket vid den här tiden. Men flera av smederna är riktigt unga, bara barn.

De två yngsta har ännu inte fyllt 15 år, de gör de senare den sommaren. Trots att de var så unga fick de arbeta tio timmar per dag. Detta var då maximum för 14-18-åringar, enligt lag. De som var över 18 år arbetade ännu mer. Bara söndagen var ledig.

Barnarbete var vanligt. 20 av de 25 som arbetade i skruvfabriken på bruket 1862 var under 15 år. Barn var både billig arbetskraft och bidrog till familjens försörjning. ”Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade” skriver Helge Åkerman om 1800-talets arbetsförhållanden i jubileumsboken från 1939. Tolvtimmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och åttatimmarsdag var en utopi.

Smidde för hand

Inne i smedjan arbetade man vid öppna eldar och det var hett, men kallt ute, och mycket spring ut och in. Två av kättingsmederna på bilden dog unga av smedsjukan, det vill säga lunginflammation, som drabbade många smeder förr.1894 arbetade de ännu för hand och tillverkade handsmidd kätting, inte förrän 1895 gick man över till maskinsmide. Men så sent som på 1950-talet gjordes fortfarande en del arbetsmoment för hand i kättingtillverkningen.Ludvig Bokvist anställdes som kättingsmed 1872, 16 år gammal. Lönen på Gunnebo bruk ansågs då vara hög i förhållande till andra arbetsplatser, berättar han i en intervju i Västerviks-Tidningen 1937. Arbetstiden var från klockan fem på morgonen till åtta på kvällen. Senare det året infördes tolvtimmarsdag för de vuxna. 1905 sänktes arbetstiden till tio timmar per dag, med en timmes kortare arbetstid på lördagar och helgdagsaftnar.

Bruksanda

Gunnebo utvecklades under den här tiden till ett traditionellt brukssamhälle. Arbetarna bodde i hus som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt var expansionen stor och ett par hundra man anställdes. Då fanns bara sju små boningshus här och alla bodde trångt, med stora familjer i ett enda litet rum. Flera bodde på vindarna till fabrikshusen, både på spikfabriken och tråddrageriet. Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar.Snart byggdes nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas Kasern. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket och deras familjer. En del hade till och med inackorderingar.

Det kunde gå livligt till. ”Man söps, slogs och trätte” sa en av de gamla kättingsmederna långt efteråt.På 1910-talet byggdes fler hus. Villor till förmännen, portvaktsstugor, tjänstemannahus och arbetarebostäder. Noggranna ordningsregler gällde även för dessa bostäder, precis som på arbetsplatsen. Inte förrän 1935 började man stycka av och sälja tomter där de anställda kunde bygga egna hus. Bruket stod för utbyggnaden av vatten, avlopp och elektricitet.I jubileumsboken 1989 konstaterar författarna att många av de tidigt anställda förblev bruket trogna, även i kommande generationer.

Författare: Eva Johansson

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.