Tre kurskamrater från Konstfacks textillinje gick 1966 ihop och startade klädbolaget Mah-Jong. De gjorde färgstarka plagg som lockade unga medvetna klädkonsumenter, och hade dessutom en tydlig hållbarhetsfilosofi och politisk agenda med sitt företagande. Efter tio framgångsrika år lades bolaget ned – men kläderna och arbetssättet lever fortfarande vidare.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson möttes ursprungligen på textillinjen på Konstfack i Stockholm, Sveriges största konstnärliga högskola för konst, design och konsthantverk. Efter examen började de designa egna kläder var för sig, och det hann gå tio år innan de 1965 råkade ställa ut kläder på samma modevisning på Moderna Museet i Stockholm. De insåg att de alla tre gjorde liknande kläder i lysande färger, och trikåklänningar i randiga mönster. Så varför inte börja samarbeta, i stället för att konkurrera?
Ur den idén skapade de klädföretaget Mah-Jong.
Det svenska modet i Sverige under 1960-talet var annars inte särskilt färgglatt. Kristina beskrev det senare som ”beige, grått och damigt”. De kläder som trion tyckte hade spännande färger och modeller kom främst från England, från formgivare som Mary Quant. Mah-Jongs kläder skulle kunna bli ett svenskt färgglatt alternativ, tyckte de tre 25-åringarna.
Att vara duktiga på sitt hantverk var bara en del av det de nu behövde för att kunna driva företag. För att lära sig mer om industriell tillverkning och marknadsekonomi, som de inte lärt ut på Konstfack, gjorde Helena, Veronica och Kristina långa studiebesök på textil- och trikåfabrikerna i Borås. I Sjuhäradstrakterna runt Borås var den svenska textil- och konfektionsindustrin – eller ”tekoindustrin” –som starkast, med sekellånga traditioner av produktion och försäljning av textilier och kläder.
Att skaffa sig historiskt kunnande om produktion var värdefullt, men grundarna ville framför allt att Mah-Jong skulle stå för något nytt och spännande. Kläder skulle få vara vackra, enades de om. De ville också att företaget skulle vara en motkraft till modetrender; de ville inte medverka till att påverka människor att köpa kläder oftare än de verkligen behövde. Samma modeller skulle därför finnas kvar år efter år, och kläder för alla åldrar och storlekar skulle få plats. Dessutom skulle plaggen vara naturliga och tillverkas i mjuka textilier av naturmaterial och naturfibrer.
Namnet Mah-Jong valdes med omsorg för att spegla affärsidén. Det kinesiska brickspelet Mah-Jong bygger på en oändlig mängd kombinationer, och på samma sätt skulle företagets baskollektion med tunikor, klänningar och byxor i olika modeller och färger kunna kombineras i det oändliga.
Mah-Jongs kläder designades även för dem som ville opponera sig mot det konventionella modet, som ofta hade ett ”ofritt kroppsideal för kvinnokroppen”, som det uttrycktes. Mah-Jongs kläder var kravlösa för figuren och passade bra för kvinnor som kanske inte längre ville ”stänga in kroppen” i BH:ar, korsetter och strumpeband. Ökade man vidden på plaggen kunde de också enkelt användas som mammaklänningar. Med sina unisexmodeller för kvinnor, män och barn utmanade trion de rådande idealen ännu mer genom att trotsa det könsrollstänkande som var dominerande i modeindustrin.
Kläder av Mah-Jong 1965 – 66. Foto Föreningens Svenska forms arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
”Vi förklarade krig mot modeindustrin, ifrågasatte modesvängningarna, och modetidningarna avskydde oss,” berättade Kristina många år senare.
På försommaren 1966 var den första kollektionen klar och kunde köpas i butikskedjor som Gul & Blå och på varuhus som NK. Den första kollektionen sålde snabbt slut – men klädskaparna var ändå missnöjda med lanseringen. Återförsäljarna hade bara valt att erbjuda sina kunder några utvalda plagg och främst i små storlekar. Det stämde inte med konceptet de hade skapat för Mah-Jong, att kläderna skulle kunna användas av alla kroppstyper och att kunna kombineras på flera sätt.
I maj 1968 öppnade de därför en egen butik på Nybrogatan 36 i Stockholm. Helena Henschen hade då lämnat företaget för att arbeta med teatergruppen Fria Pro. Veronica Nygren och Kristina Torsson var kvar som ägare. Butiken flyttade 1970 till större lokaler på Kungsgatan 59.
Mah-Jong fortsatte att utveckla nya mönster och nya material, som trikåsammet, även kallad plysch, velour eller manchestersammet. Med den gjorde man exempelvis manchesterkostymen för män, en ledigare klädsel som ändå kändes uppklädd, som blev en framgång. 1968 började de arbeta med tryck på plysch och några år senare kom den tryckta plyschen i butiken. Just plysch blev typisk för vänsterrörelsen på 1970-talet och gav upphov till begrepp som ”velourpappa” och ”plyschvänstern”.
Mah-Jongs unisexmodeller blev snart basgarderob hos många, inte minst bland ungdomar på den politiska vänsterkanten. Butiken i Stockholm blev även delvis en mötesplats för vänstervågen, då både ägare och anställda var influerade av det politiska uppvaknande som studentrevolterna i Paris och Stockholm hade fört med sig. Butiken sålde också armbindlar till demonstrationer mot kriget i Vietnam, palestinasjalar och politiska skrifter.
Mah-Jong försökte driva linjen att plaggen skulle ha en låg vinstmarginal där slutpriset skulle täcka framställningskostnaden och bara de mest nödvändiga omkostnaderna. Plaggen skulle dessutom tillverkas i Sverige, dels för att inte utnyttja arbetskraft i låglöneländer, dels för att stödja den svenska tekoindustrin som nu hamnat i krisläge när det blivit billigare att göra kläder utomlands.
Men det dyra kostnadsläget i Sverige blev ett problem för Mah-Jong. För att hålla nere kostnaderna minskade de antalet mönster och styrde om produktionen till enkla mönster med få sömmar. Mönsterpassning gjordes inte heller eftersom det var dyrt. Tillverkningen av mönstrat tyg gjordes på den tiden med hålkort och hålkorten var dyra att göra. Därför valdes bara tre grundläggande mönster ut: ett storprickigt, ett småprickigt och ett vågmönster. Några randmönster som låg på billigare kort beställdes också.
Även om klädkollektionerna sålde bra blev det över tid svårt för Mah-Jong att utveckla företaget enligt de ideal de satt för verksamheten, med låga vinstmarginaler och fortsatt svensk produktion. Det blev inte lättare när de svenska fabriker som Mah-Jong anlitade bytte till nya maskiner. Trikåfabrikerna skaffade maskiner som skulle vara effektivare och billigare, men effektiviteten byggde på att de blandade in syntetmaterial i sin trikå – och Mah-Jong ville bara ha naturmaterial. Syfabrikerna hade också bytt till nya snabbare symaskiner som hade en tendens att skära sönder trikåmaskorna.
Kläder av Mah-Jong 1965 – 66. Foto Föreningens Svenska forms arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Förändringarna i produktionstekniken drabbade företagets försäljning. Reklamationerna blev många när plyschen tappade ludd och trikån gick sönder när plaggen användes. Stora lager med kläder fick reas ut och den redan låga vinstmarginal som företaget hade åts upp.
Från att ha haft ett rekordår 1974–1975 sjönk omsättningen kraftigt och företaget närmade sig krisläge. Veronica ville samtidigt dra sig ur för att syssla med andra projekt, vilket innebar att hon och Kristina – de två kvarvarande ägarna – bestämde sig för att lägga ner verksamheten 1976, efter att de anställda tackat nej till att överta företaget.
Många år senare kommenterade Kristina beslutet så här: ”Vi la ned företaget efter tio år. Vår styrka var design och idéskapande. Vi höll på att gå under av att företagandet krävde nästan alla vår tid. Vi tyckte inte heller att vi kunde leva upp till tillräckligt höga kvaliteter när teko-industrin föll samman.”
Vad hände sen?
Kristina Torsson (född 1940) fortsatte sitt klädskapande i företaget Vamlingbolaget, som hon startade på 1980-talet efter att ha flyttat till Gotland. I Vamlingbolagets kollektion går det än idag att återfinna flera av Mah-Jongs mönster.
Helena Henschen (1940–2011) fortsatte som formgivare och även som scenograf och författare till både barn- och vuxenböcker.
Veronica Nygren (1940–2006) fortsatte med textilhantverk, men främst som textilkonstnär med vävning som specialitet. Hon blev även professor i textilkonst vid Konstfack.
Mah-Jong, med sina kollektioner som gick att bygga vidare på säsong efter säsong och som gjordes nära kunden med miljövänliga färger och material, framstår alltmer som pionjärer för det som blivit nyckelord i dag: ekologi, hållbarhet och närproducerat.
– – –
Text av Jenny Stendahl, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria. Redaktionell bearbetning av Anders Sjöman.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Salka Hallström Bornold, ”Det är rätt att göra uppror : Mah-Jong 1966–1976”. (2003, Modernista förlag)
Dela med dig av dina tankar