Hemmafruarna som utgjorde en del av företaget

På ASEA organiserade sig fruarna till chefer och högre tjänstemän tidigt i en förening. Under flera år hade de en egen spalt i interntidningen. Men när de började kräva att makarna skulle hjälpa till med städningen där hemma blev det för kontroversiellt …

Hustrun i svenskt näringsliv är en undanskymd person. Vi är alla väl bekanta med företags- och finansfamiljer som Ax:son Johnson, Wallenberg, Kempe och Göransson. Men få har kännedom om fruarnas liv och verksamhet i skuggan av männen och företaget. I början av 1900-talet hade kvinnor som var gifta med företagsledare eller bankdirektörer ofta ansvar för hushåll, barn och tjänstefolk. Hustrun skulle få mannens affärsbekanta att känna sig inkluderade i hemmets privata sfär. Som hustru förväntades hon vara värdinna och samtalspartner. Hon byggde nätverk som var till nytta för verksamheten. Ibland ledde kvinnors engagemang till att sociala förmåner inrättades för de anställda i företaget. I min pågående forskning undersöker jag framför allt de kvinnor som var gifta med ledande storföretagare och bankdirektörer i Sverige under 1900-talets första hälft.

Denna artikel handlar främst om de kvinnor som kallades för ASEA-fruarna. Dessa kvinnor var gifta med direktörer, mellanchefer och höga tjänstemän vid ASEA-koncernen. De fick en egen spalt i personaltidningen, något som de kvinnliga tjänstemännen saknade.

Fruarna blir en del av företaget

Storföretaget gav ut två tidningar, ASEA:s Tidning som hade tekniskt innehåll, och personaltidningen Vi Aseater som startade år 1938. Den sistnämnda var ett organ för tjänstemän i företaget. Syftet var att öka sammanhållningen inom den växande koncernen. Det var svårt att genomföra i praktiken, då många arbetare kände sig utestängda från tidningens ”tjänstemanna-profil”. ASEA-fruarnas klubb grundades 1938. Klubbens syfte var att fruarna skulle lära känna varandra och därigenom få bättre kontakt med företaget. Ett tidigt projekt var att sticka och sy kläder till Finlands barn. Fruarna brukade även sy barnkläder till fattiga familjer i Västerås. Klubben hade ingen formell styrelse, men utsåg Elna Drakenberg till värdinna. Mottot var att ta bort ”all själviskhet och högfärd, och fram för ett gott kamratskap” (Vi Aseater nr 10, Årg 9. Okt 1946) En motsvarande organisation för arbetarnas fruar grundades 1940 under namnet ASEA:s Husmödrar.

Debattinlägg i personaltidningen

I början av 1940-talet fick ASEA-fruarna en egen sida i Vi Aseater, där de kunde skriva inlägg under rubriken ”ASEA-frun har ordet”. Spalten fördes in under ”De lätta sidorna”. Här hamnade skämt, poesi och teckningar. Företaget ansåg att fruarnas inlägg skulle vara av underhållande karaktär. ASEA-fruarna fick finansiella medel för att driva sin verksamhet och företaget bistod med lokaler till deras möten. Andra företag inom koncernen startade också kvinnoklubbar. Vid STAL i Finspång grundades 1946 ”Tjänstemannafruars klubb” på initiativ av ASEA-chefen Sigfrid Edströms dotter Janesie. Hon var gift med STALS verkställande direktör David Lindblom (Vi Aseater nr 4, årg 9. April 1946).ASEA-fruarna vände sig emot uppdelningen av herr- och damsidor i personaltidningen. Fruarna ville vara en del av företaget. Eftersom deras män hade ledande positioner i ASEA öppnades möjligheten för dem att uttrycka sina åsikter. ASEA-frun Maj-Britt Dahlby skrev en artikel om kvinnornas utanförskap. Dahlby frågade sig: ”Varför blir den gifta kvinnan i och med sitt giftermål mannens skugga? Var är det kvinnliga initiativet? Var är den kvinnliga debatten?” (Vi Aseater nr 2, årg 8, Februari 1945) Enligt Maj-Britt prioriterade hustrun hemmet och överlät ”det intellektuella” åt mannen. Dahlbys uppmaning var att kvinnor borde läsa fler dagstidningar, i stället för att bläddra i Damernas Värld (Vi Aseater nr 2, årg 8, Februari 1945).

Ett annat inlägg av Nelly Renborg beskriver hur kvinnor kunde bli osynliggjorda vid affärsmiddagar. Enligt Nelly kände de flesta män sig besvärade av att föra en konversation med en kollegas hustru under en middag. Vissa män trodde att kollegans hustru inte kunde något om företaget (Vi Aseater, Januari 1946, årg 9, nr 1).

Den farliga frun

Hur bemöttes dessa artiklar? En del män i koncernen ogillade fruarnas inlägg i Vi Aseater. Teckningar och texter publicerades som ironiserade om hur tjänstemannen/direktören visade sig stark och högmodig på jobbet, medan han i hemmet porträtterades som underkuvad av hustrun. Man antydde att hustrun kunde rubba hemmets harmoni med sina debattinlägg. En artikel som väckte stor upprördhet i personaltidningen var ASEA-frun Monica Olséns artikel om männens dåliga insatser i hemarbetet. Själv fick hon hjälp i hemmet av sin make som var ingenjör vid Ludvikaverken, men hennes kritik riktades mot andra män som inte förstod vikten av kvinnans arbete. Hennes slutsats var att vägra låta mannen tro att han hade rätt till mer fritid. De kvinnor som levde för att göra maken nöjd gjorde sitt kön en ”otjänst”, påstod hon. Vad som upprörde ASEA:s anställda var följande utdrag ur debattartikeln: Inte ens dammtrasan bör vara främmande för en verklig karl. Då kanske våra döttrar en gång, styrkta av sina mäns förstående och hjälpsamhet, med större glädje och krafter kan uppfylla de stegrade krav som det framtida samhället av allt att döma kommer att ställa på kvinnorna.(Vi Aseater sep 1946, årg 9, nr 9). Inlägget kallades för ”Fru Olséns brandfackla”. Hon blev till och med föremål för karikatyrteckningar. Signaturen ”Gurg” utmanade henne:

En lans jag modigt måste dra mot Fru Olsén förstås. Om fat – Er man vill vaska och uti baljor plaska, det skall Ni för er själva ha. Det angår inte oss. Jag drar min lans i striden liksom en gång i tiden S:t Göran, som i raseri sin lans mot draken drog. (Vi Aseater nr 10, årg 9, Oktober 1946).

Man raljerade över Monica Olséns debattartikel. Ingenjören Per Bromberg skrev ironiskt: ”Hon ivrar för den äkta mannens daning för hemaktivitet, den ljuva fen. Låt honom bara diska, skura, damma och göra allt, om möjligt även amma” (Vi Aseater årg 9, nr 11. 1946 ). En annan insändare hävdade att ”Den gifta kvinnans arbetsplats skall och bör med rätta vara hemmet” (Vi Aseater nr 10, Årg 9. Okt 1946). Vissa kvinnor försvarade mannens rätt till vila efter en lång arbetsdag. Signaturen ”Mab” konstaterade att mannen hade ”en gräns för sin uthållighet”. (Vi Aseater nr 11. årg 9, November.1946).

Det fanns dock män som hade ändrat sin syn på hustruns hemarbete efter fru Olséns debattartikel. En man vid Vi Aseaters redaktion hävdade att han hade börjat hjälpa sin fru med disken, trots att detta arbete var ohyggligt tråkigt, enligt hans mening.

ASEA-fruns spalt försvinner

I slutet av september 1946 upphörde ASEA-fruns spalt i Vi Aseater.  Det skedde en kort tid efter fru Olséns brandfackla. Personaltidningens redaktion ville att fruarna skulle få större plats i tidningen. De uppmuntrades skriva artiklar med löften om publicering. Resultatet blev det omvända. Kvinnor och i synnerhet ASEA-fruarna syntes allt mindre i tidningen. Fruarnas spalt byttes ut mot signaturen ”Skäggstubbs” återkommande texter. Osäkert är varför denna förändring ägde rum 1946. Möjligen hade det att göra med Monica Olséns brandfackla som hade väckt känslor. Det kan ha berott på andra faktorer som att fruarna fick mindre tid att skriva i personaltidningen. En tolkning är att fruarnas debattlusta hade vuxit sig alltför stark. Vi Aseater skulle främst vara en personaltidning, inte ett forum för fruarna. Som hustru hade kvinnan ingen egen inkomst och yrkesidentitet. Däremot hade hon social status som hustru till en hög direktör eller tjänsteman. Det är därför viktigt att vara medveten om att dessa fruar hade en livsstil som skilde dem från andra kvinnor i företaget. De tillhörde den industriella eliten. Det var förmodligen lättare för dem att framföra kritik mot företaget, än vad det var för de kvinnor som fick sin inkomst från företaget. Samtidigt var det också lättare att avfärda fruarnas ord som nonsens i och med att de inte var anställda. ASEA-fruarna fick därefter fortsätta sin verksamhet i tysthet, utan att ta alltför mycket utrymme i personaltidningen.

Therese Nordlund är forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet, där hon driver ett forskningsprojekt om hustrun i svenskt näringsliv. Hon har tidigare doktorerat på ledandet av storföretag med fokus på Axel Ax:son Johnson och Sigfrid Edström.

Författare: Therese Nordlund

Dela med dig av dina tankar