Historien om en ängel i cement och elementhus i betong

Skanska har genom åren skapat en mängd viktiga byggnader: operor, broar, rådhus, kärnkraftverk varuhus – och inte minst kyrkor.

Dagens Skanska grundades 1887 i Malmö under namnet Skånska Cementgjuteriet, ett bolagsnamn som behölls ända till 1984. Bakom grundandet stod Skånska Cement AB, som under 1800-talets andra hälft var den enda cementtillverkaren i landet och tog sitt råmaterial från den skånska kalkstenen. Marknadsföringen av den skånska cementen hade lett till att ett eget gjuteri startats 1881 och det var detta som sex år senare blivit så stort att det avknoppades i ett särskilt bolag – där dock moderbolaget hade stora intressen. Redan innan det blivit ett eget bolag drev man verksamhet även i Stockholm.

Initiativtagaren bakom det nya gjuteriet var moderbolagets vd Rudolf Fredrik Berg. Han föddes i Stockholm, växte upp i Uppsala, utbildade sig till kemist och har beskrivits som en person med stor intellektuell skärpa och förmåga att trollbinda. Han insåg tidigt vad cementen och betongen kunde betyda för byggindustrin, och värvade en skicklig löjtnant i Kgl väg- och vattenbyggnadskåren, Henrik Holmberg, som Skanskas förste chef.

S:ta Cementa

Det förefaller som om byggföretaget inledningsvis understöddes av högre makter, eller i varje fall den högre maktens representation på jorden. Tack vare att Rudolf Fredrik Berg fick kontakt med kyrkovaktmästaren i Johannes församling kunde verksamheten snabbt få fotfäste på den viktiga huvudstadsmarknaden. En ny kyrka, den nuvarande, skulle uppföras av församlingen och uppdraget gick till cementgjuteriet. Den gamla träkyrkan blev under byggnadstiden förvandlad till cementfabrik och kontor.

En annan sakral byggnad, själva Uppsala domkyrka, byggdes 1887–1893 om under ledning av Helgo Zettervall. Skanska försåg katedralen med en mängd inre och yttre utsmyckningar i cement. Det förfasade tidens konservativa, som vurmade för naturstenen som material. Bland annat göts en ängel i cement, vilken av studenthumorn döptes till S:ta Cementa. Denna ängel dök upp igen på en utställning på Tekniska Museet i Stockholm 1941 som en hyllning till den fantastiska cementen och betongen.

Slutet av 1800-talet var en tid av febril byggnadsverksamhet i Sverige och betongen blev en god komplettering till gjutjärn, träpålar, tegelsten, cement och senare stål. Det var dock inte skåningarna som upptäckte vare sig cement eller betong. Fenicier och romare hade under antik tid utvecklat en typ av starkt rött murbruk. Som så många andra konster föll kunskapen i glömska under medeltiden, men på 1700-talet återupptäcktes cementen och följande sekel betongen. Cement består av ett material rikt på kiseldioxid, samt kalk, som binds ihop hydrauliskt, vilket gör det vattenbeständigt. Betong, i sin tur, består av cement, vatten och krossat bergmaterial. Till skillnad från cement håller betong för högre tryck, särskilt om den är armerad, och lämpar sig därför bättre för anläggningar som husgrunder och broar.  Betongens drag- och tryckhållfasthet är ett särskilt utvecklingsområde som genom åren inte minst har engagerat ingenjörerna inom Skanska.

Från Rosenbad till Barsebäck

Under Skanskas tjugo första verksamhetsår byggdes betonggrunder för hus som Kgl Operan, Centralpostkontoret och Rosenbad i Stockholm samt Norrköpings rådhus. En annan tidig specialitet för företaget var dammanläggningar och vatten- och avloppsanläggningar, t.ex. den stora vattenreservoaren i Karlskrona 1898 och Bullerforsens kraftstation 1907–1910. Den verkliga kraftverksbyggarepoken var dock 1950-talet, då många avlägsna platser längs de norrländska älvarna förvandlades till sprudlande arbetsplatser och samhällen, åtminstone under några år. Dit hör Harsprånget, Krångede och Granfors. Traditionen fördes vidare på 1970-talet då Skanska byggde de första kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck.

Broar och bruk

Vidare krävde pappersbruken i Örnsköldsvik, Hallstavik och Holmen utanför Norrköping konstanta utbyggnader och moderniseringar. När spannmålssilos och vattentorn skulle resas, förbättrades metoderna att bygga på höjden med hjälp av armerad betong. Specialisterna på dessa så kallade glidformsbyggen blev en av de yrkesgrupper som reste runt i och utanför Sverige och bidrog med sin nischkompetens.

Många mäktiga broar har Skanska byggt under åren, bland dem Sandöbron i Ångermanland 1938–1943, Ölandsbron 1967–72 och nya Tjörnbron 1981. För Skanska blev Öresundsbron en grandios fortsättning på den gamla traditionen. Sandöbron hade flera år världens längsta brospann. Den är också förknippad med den kanske största olyckan i företagets historia år 1938, då ett helt brospann välte och ett hundratal arbetare dog.

Byggen har alltid varit farliga arbetsplatser, inte minst gällde det tiden före 1930-talet. Redskap som skottkärror och spadar dominerade då fortfarande många arbetsmoment. Kraven på byggföretagen blev högre 1949, då arbetarskyddslagen skärptes och föreskrev ett skyddsombud på varje arbetsplats. Redan i slutet av 1930-talet hade för övrigt regeringen, på grund av den akuta bostadsbristen, börjat sätta press på byggföretagen. Det gamla Lort-Sverige skulle byggas bort med nya funktionalistiska bostäder, något som underströks i det bostadspolitiska programmet som presenterades efter andra världskriget.

Konkurrensen med de politiskt gynnade allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen gjorde nu att de privata företagen, däribland Skanska, tvingades till en effektivisering av verksamheten. Ett sätt var att öka mekaniseringen och utveckla metoder att massproducera likadana byggelement på förhand, som sedan kunde monteras ihop på byggplatsen. Det var ett radikalt brott mot äldre byggmetoder.

Folkhemmet byggs

Skanska blev under de kommande decennierna experter på att bygga hus i prefabricerade betongelement. Det så kallade Allbetonghuset, ett prov- och demonstrationshus, uppfördes 1952–53 i Malmö och hade den egenheten att även de bärande innerväggarna var i betong och så släta att de inte behövde putsas. Huset skulle vara möjligt att uppföra med hjälp av kranar. De industriella byggmetoderna och elementbyggena var viktiga beståndsdelar i skapandet av det svenska folkhemmet. De sattes på sitt verkliga prov under miljonprogrammets dagar, 1965–74, då bara Skanska ensamma byggde cirka 10 000 bostäder per år.

Ett annat byggföretag som lanserade många nyheter i bostadsbyggandet var Ohlsson & Skarne. De utvecklade lättare betongelement, sprutmålning av hela hus och innovationen att samla alla fasta bostadsinventarier i en container som kranvägen lyftes ned i det blivande vardagsrummet. Ohlsson & Skarne hade sitt ursprung i den firma som värmlänningen Oscar Skarne grundade i Stockholm 1897. Företaget blev 1967 ett dotterbolag till Skanska.

I början av 1952 rullade byggmaskinerna ut på leråkrarna mellan Malmö och Lund för att bygga den allra första svenska motorvägssträckan, 17 kilometer lång. Det svenska konsortiet Lundavägsbygget tog hem affären i konkurrens med västtyska byggare. Skanska var en stark part i konsortiet och motorvägen byggdes förstås i betong. Vid det laget kunde man bygga nästan vad som helst i den betong som 70 år tidigare var så ifrågasatt som byggmaterial. Malmö–Lund var det första i raden av Skanskas många motorvägsbyggen. Liknande projekt var anläggningen av de jättelika landningsbanorna på Arlanda i början av 1960-talet och Landvetter i mitten av 1970-talet. Vidare byggde Skanska, framför allt under 1950- och 60-talen, flera av de idag så utskällda varuhusen i Sveriges stadskärnor, liksom stora institutioner som Huddinge sjukhus.

Internationell verksamhet

Först under senare decennier har Skanska utvecklats till ett globalt företag, men redan tidigt i företagets historia gjordes försök att etablera sig utanför Sverige. På 1890-talet levererades till exempel telefonrör till Storbritannien, och med anledning av att Kiev 1901 beställt rör och gatubrunnar grundades året därpå ett ryskt dotterbolag i S:t Petersburg, Svenska Betongrörfabriken. Det gick aldrig riktigt bra och upplöstes 1910, vilket sägs ha berott på den ”bristande förståelsen för handtryckningarnas betydelse”. (Skanska har nyligen för andra gången dragit sig ur den ryska marknaden, och om det var på liknande grunder kan förbli osagt …)

Förutom ett visst engagemang i de nordiska grannländerna dröjde det till 1956 innan de skånska cementgjutarna erhöll ett större uppdrag utanför Sveriges gränser. Då uppförde man tre spannmålssilos i Irak, ett riktigt pionjärprojekt som visade sig underskrida budgeten eftersom de lokala leverantörerna av byggmaterial var billigare att anlita än förväntat – trots att de använde primitiva transportmetoder.

De faktorer som vid den här tiden ofta försinkade projekten i tredje världen var kontakterna med lokala myndigheter och problemen med att få fram byggmaterielen till ensligt belägna platser. Senare skapades särskilda campus där personalen bodde och hade tillgång till butik, swimmingpool och svenska skolor.

Jätteprojekt i världens alla hörn

I november 1963 påbörjade ett konsortium, som inkluderade Skanska och konsultbolaget Svenska Entreprenadaktiebolaget (SENTAB), det idag legendariska projekt som gick ut på att såga upp och flytta de 3 000 år gamla Abu Simbeltemplen i södra Egypten för att rädda dem undan vattnet i den nya Nasserdammen. SENTAB, som grundats 1933 med syftet att globalt erbjuda svensk ingenjörskompetens och samtidigt sprida svenska industrivaror, blev 1972 dotterbolag till Skanska. Under nästa årtionde assimilerades konsultföretaget helt med det nya moderbolaget. Bland SENTAB:s senare storprojekt kan nämnas  tunnelbanan i Hongkong i början av 1980-talet. Ungefär samtidigt byggde Skanska den jättelika dammen i Kotmale på Sri Lanka. Skanska har av svenska SIDA flera gånger fått i uppdrag att återuppbygga förstörd infrastruktur i utvecklingsländer, exempelvis 1998 i Centralamerika i sviterna av orkanen Mitch.

Och över alltihop vakar kanske fortfarande en gillande S:ta Cementa.

Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2007:1.

Dela med dig av dina tankar