Hur behandlar Ni de gamla?

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1953:11 (årgång 27).

Visa förståelse och omtanke! Riskera inte att döda kundens kanske 30-40-åriga kärlek till NK genom nonchalans och oartighet!

Vördnad för ålderdomen och hänsyn till de gamla är tyvärr inte längre någonting självfallet. Man häpnar ideligen över den nonchalans, som särskilt ungdomar lägger i dagen. Oftast bottnar den i obetänksamhet. Därför har vi tänkt, att det kanske kunde vara på sin plats att intervjua en representant för den äldsta generationen NK-kunder och be henne uttala sig om hur hon blir behandlad och vad hon kanske skulle vilja ha annorlunda. Det kan inte vara svårt att tillmötesgå henne och därmed alla gamla, ja egentligen vilka kunder som helst. Kombinera försäljningsuppgiften med denna stora och ändå lätta – uppgift, att bereda gamla människor glädje!

Så här sade vårt intervjuoffer, en fin gammal dam, helt präglad av förståelse och tolerans:
– Redan 1907 var jag kund hos NK vid Stureplan. Där köpte jag som nygift mina första gardiner. De var förtju­sande och hängde med otroligt länge, i sitt senaste stadium färgade. För att jag blev så väl behandlad och varan var så tilltalande kom jag att förbli NK trogen som kund och köpte mer och mer under årens lopp. Under en period rörde sig väl inköpssumman om c:a 20.000: – per år frånsett alla livs­medel. Det blev självklart för mig att gå till NK, vad jag än skulle ha. Naturligtvis kom jag att känna många expediter på olika avdelningar och det gjorde ju alltid inköpen lättare, ty de kunde nästan gissa mina önskemål. Så småningom har den ena efter den andra av de gamla kommit upp i pensionsåldern, nya har kommit i stället – och de har i många fall varit väl så goda försäljare och försäljerskor som de tidigare. Men det har under de senaste tio åren allt oftare inträffat att jag stött på sådan nonchalans och bristande intresse för mina önskemål, att besöket på NK gjort mig djupt besviken, ja rentav upprört mig. Min familj har flera gånger hört mig säga, när jag kommit hem: Nej, nu sätter jag inte mer min fot på NK! Till slut var måttet rågat och efter ett upprörande fall av nonchalans slutade jag att vara NK-kund.

Ett helt år lyckades jag hålla mig borta från NK. Det var faktiskt en svår tid. Jag längtade helt enkelt tillbaka till NK. Det är ett så trivsamt varuhus och har inte sin like någonstans – varken i vårt land eller annorstädes. Det vet jag, ty jag har rest en hel del. Här är alltid liv och rörelse, här samlas folk – och det är stimulerande att röra sig bland dem, icke minst för oss som blivit gamla och inte orkar med fester och alltför långvarig samvaro. På NK finns ju också ett ovanligt sobert urval. Och atmosfären är på det hela taget trevlig. Jag längtade som sagt till NK – men varje gång jag tänkte på mitt sista obehagliga mellanhavande såg jag rött. Och avhöll mig från att gå hit.

En person i chefsställning, som fått kännedom om mitt fall, bad emellertid om ursäkt i NK :s namn och hoppades att jag ville komma tillbaka som kund. Jag ville försöka att inte vara långsint och kom därför igen. Och hittills har allting gått bra. Jag är lycklig över att vara tillbaka till NK. Men – trots allt tycker jag mig ha stor användning för en egenskap, som blir mer utvecklad, ju äldre man blir – toleransen. När man är gammal är man ganska trött till kropp och själ – man tar vid sig av ovänlighet och man blir lyckligt tacksam för litet tillmötesgående och uppmärksamhet.

Eftersom jag tycker så mycket om NK må det kanske vara mig tillåtet att erinra om några detaljer, som säkert alla äldre sätter särskilt värde på och som jag lagt på minnet.

Men innan jag gör det, skulle jag vilja säga detta: Kära försäljare, jag vill inte lasta Er personligen för att mycket blivit annorlunda mot förr. Livet är hetsigt och nervöst, i syn­nerhet i Stockholm, och alla påverkas vi därav. Men försök att inte glömma bort hänsynen till andra. Jag kan här bara rikta mig till Er försäljare men jag skulle likaväl vilja göra det till kunderna. Man har rätt att ställa krav också på dem. Framför allt önskar man att vederbörande skall veta, vad han eller hon vill köpa och inte uppehålla försäljerskan i onödan. Det är ganska naturligt, om hon blir irriterad och trött, om kunden är velig.

Det bästa man kan göra en gammal person är:

att erbjuda henne en stol att sitta på.

När jag senaste gången var på NK, blev jag erbjuden stol på två avdelningar efter varandra, trots att försäljerskorna inte visste, om jag skulle vara där lång eller kon stund. Det satte jag värde på. Och jag konstaterade ännu en gång, att det egentligen är egendomligt, att kvinnor är mer påpassliga mot oss äldre än vad männen är. Det är inte så vanligt att en manlig expedit tänker på att erbjuda en stol. Det är samma sak i spårvagnen -kvinnliga konduktörer hjälper en så snart de ser, att man är gammal och har käpp, manliga konduktö­rer gör det mer sällan. Kanske beror det på att männen med sin starkare fysik helt enkelt inte kan sätta sig in i hur full­ständigt desperat trött en kvinna kan bli. Vi kvinnor har där­för lättare att förstå en expedit, som under rusningstid ser vansinnigt trött ut, och ställer då inte så stora fordringar på henne.

Först och främst bör expediten på en avdelning visa att hon är:

medveten om samtliga kunders närvaro.

Det behövs bara en blick, ett leende eller en hälsning. Man vill känna, att man inte är luft. Om en expedit håller på att göra några anteckningar, när man kommer till hennes disk, så kan hon gärna titta upp och såga ”Ett ögonblick”. Sedan väntar man gärna, ty då vet man, att hon kommer att ägna sig åt en så fort det går, mer begär man inte.

Nyligen hände det mig, när jag väntade på en avdelning, där en expedit var sysselsatt med en annan kund, att ytter­ligare en expedit anlände, gick bakom disken och försvann genom en dörr men genast kom tillbaka för att expediera. Då vände hon sig emellertid till en annan kund, som just an­lände, och tog inte hänsyn till mitt påpekande, att jag väntat länge. Jag anser, att hon borde ha tagit en överblick, när hon först anlände. Det kostar ingen tid och inga krafter att göra en sådan orientering, men det betyder oerhört mycket för den väntande.

Vad beträffar det allmänt omtalade förhållandet, att en kund får vänta för att expediterna är upptagna av att prata med varandra, så skulle jag vilja säga, att detta förefaller mig alltid gälla ungdomar.

Jag hör inte till dem, som vill klanka på ungdomen men det måste ju ändå fram, att:

de yngsta är de som är minst uppmärksamma.

De är så upptagna av sig själva, sitt yttre och sitt själsliv. Ett visst överseende kan man ha men som kund måste man nog ändå be dem försöka tvinga sig till att tänka på andra. Det är så kolossalt viktigt för en k’-!nd att få känna sig som en gäst, som blir uppmärksammad och omhändertagen. Gör hon det, så blir hon en tacksam och köpande kund. Och förtjänsten blir större för expediten. Det är ju så enkelt och naturligt och borde vara begripligt för vem som helst.

Att bli kallad Ni

är inte alltid så trevligt när man är mycket äldre än den som talar. Men det är så olika hur det sägs. Direkt stötande är det om försäljerskan vet namnet och ändå säger Ni, såsom det hände mig nyligen. Det gällde en beställning på en av­delning. Vid ett personligt besök där uppgav jag namn, adress och kontonummer. Sedermera ringde försäljerskan upp för att lämna vissa besked. Det var då hon hela tiden kallade mig för Ni, fastän hon hade sett mig, visste mitt namn och min ungefärliga ålder.

Kunskap om varan

är något mycket väsentligt, som jag skulle vilja efterlysa i större utsträckning. De manliga försäljarna har i allmänhet väl reda på sig, vare sig det gäller livsmedel eller andra av­delningar – varför skall inte de kvinnliga vara lika bra? Om man verkligen är intresserad av sitt arbete – och det är klart att man bör vara det – så måste det ju ligga i ens eget intresse att veta så mycket som möjligt om varan, var­ifrån den kommer, hur den kan användas – och gärna nå­got om angränsande områden.

Att para uppmärksamhet med smidighet är det bästa

Om en försäljerska vid en disk är upptagen av en kund, som står länge och väljer och funderar, skall hon kunna kasta en blick på andra kunder. Står då där en kund som på egen hand gjort sitt val och som plockat fram pengar, skall hon kunna be den första kunden om ursäkt ett ögonblick och ta emot pengarna -i synnerhet om kunden nr. 2 är gammal och följaktligen har svårt att stå länge.

Vad jag framfört nu är väl inga orimliga fordringar? Många skulle säga, att allt är ganska självfallet. Men det är inte dem jag vänder mig till utan det är till dem, som kanske inte reflekterat över dessa detaljer. Uppfostran är inte den­samma nu som förr och respekt för äldre är inte längre ett så självklart begrepp, som det var tidigare. Som gammal dam i Stockholm får man många stötar, fysiskt och psykiskt – och därför är man glad åt en firma som NK, där artigheten hålles i ära. Ty helhetsintrycket är mycket gott från det man går in genom entrén, där de uppmärksamma vaktmästarna hälsar med honnör, tills man efter avslutat köp beger sig till kassa 15, dit alla ens paket samlats och slagits in av dess om­tänksamma, vänliga personal. Även hisskonduktörerna är ar­tiga och förekommande -men det är synd att det goda in­trycket från hissarna ibland grumlas av att ungdomar inte förstår att de skall låta äldre personer gå först genom dörren.

Även om man är gammal och kanske inte har så stora behov och önskningar för egen del, kan man ha många uppköp att göra för att glädja barn och barnbarn och många andra. Det är rätt att i NK-reklamen påpeka, att på NK har man allt under ett tak, ty detta är en stor fördel för oss gamla, som har svårt att gå och tycker illa om trängsel på gator och spårvagnar. Det går en tid mellan mina NK-besök men när jag kommer är det vanligen för nästan en hel dag. Är det att undra på att jag saknar gamla Thérummet på 1 tr., som fanns 1915, när NK-byggnaden var ny och dit man kunde draga sig tillbaka i ljuvligt lugn och pusta ut mellan inköpen?

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1953:11 (årgång 27).