Hur känns det att vara NK-ist?

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1943:7 – 8 (årgång 17).

Fråga till ”Förenade Livs-are”

NK :s personalsiffra ökade med 80 personer, när Förenade Livs övergick i NK:s händer. So nya NK-an­sikten, som väl snart skola bli oss lika bekanta som öv­riga NK-isters, när vi bara fått se dem några gånger bakom sina diskar, på NK-fester och andra evenemang inom firman. ”Rullans cyklande” (= NK-översättning av vår flygande») gav sig en dag ut på en rund färd i ta’n för att fråga dessa nyblivna NK-ister, hur det kändes att höra. till det stora varuhuset. Det var en givande tur och det är svårt att säga; vilket som var mest intressant att se hur NK :s nya butiker se ut eller att få prata med en del av deras föreståndarinnor. På de flesta F. L.-föns­ter lyste NK-Livs-annonsen bekant och välkomnande emot en. F. ö. var det ju inte svårt att finna någon av de 11 Stockholmsbutikerna – Huddinge hanns inte med – ty de ha ju sitt speciella utseende med namnet »Förenade Livs» som insegel över en som regel fräsch, modern föns­terfront med välordnade varor. Intervjuaren hade inte turen att träffa samtliga föreståndare som vi voro ute efter men det vore ju också litet väl mycket begärt i se­mestertider och utan varsel. De, som vi kommo i kontakt med, gåva oss emellertid lön för mödan – idel tillmötes­gående och entusiasm. Nog förefaller tillskottet till per­sonalen att vara av ett mycket behagligt slag.

”Om fortsättningen håller, vad början lovat, så är det bra”

Säger vårt första intervjuoffer, fru Irma Jansson, Grevmagnigatan 15. ”Men egentligen är det för tidigt att yttra sig om hur det är att till­höra NK», fortsätter hon.

Som­martid äro ju så många kunder bortresta, att det är omöjligt att avgöra om de ökat i antal. Och det är klart de ska öka, om inte för annat så för att vi faktiskt ha bättre varor nu. Men ökar omsätt­ningen, så skulle det allt behövas mer personal. Och så skulle den här affären behöva repareras*. T. o. m. en del kunder uttryckte förhopp­ningar därom, sedan NK:s köp blivit bekant. Rent personligt sett är jag också glad åt att ha kommit till NK.

(*Sedan detta skrivits har reparationen påbörjats dock utan Rullans förskyllan)

Fru Irma Jansson.

”Jag brukar gå på NK för att se att vi få lika bra varor”

Säger fru Ally Örnlinde, Små­landsgatan 11, som tydligen drar en lans för stimulerande kon­kurrens inom firman. Hennes affär ligger ju så nära NK, att hon gott hinner med en lov runt livsmedelsavdelningen på lun­chen. Och då spejar hon tydli­gen med argusögon efter om NK fått några åtråvärda varor, som inte letat sig ned till Små­landsgatan 11.

’Det har hänt’, säger hon, ’att kunder kommit och frågat efter ål, när vi inte haft det. Och på vårt nekande svar menat, att när NK har ål ska väl vi också ha det. Och finns det inte hos oss, så kan dom lika gärna handla allt på NK. Sån’t är inte roligt att höra. Jag tycker allt ska fördelas rätt­vist mellan affärerna’.

’NK var väldigt tillmötesgående mot oss, redan innan vi tillhörde firman’, bekänner fru Örnlinde vidare. ’Vi hade en hel del samarbete, hjälpte varandra med felande varor, vindru­vor t. ex. Och vi levererade regelbundet champinjoner till köks­mästare Groth … För övrigt går affärerna ungefär som vanligt. En stor fördel är att vi få varorna fortare. Rent personligt upp­skattar jag ju mycket att ha blivit NK-ist. Jag har varit kund på de vanliga avdelningarna tidigare också, så rabattkortet är mycket välkommet. Det är så trevligt att gå upp på NK ett tag på lunchen och se vad som finns… ’

– Nå, känner kunderna till att de handlar på NK här också?
– Jadå, genom annonserna på fönstren och i tidningarna har de ju bra reda på det. Fastän nog finns det en och annan, som verkar ovetande och försöker pressa våra priser genom att säga:
Men NK tar ju bara -så och så.

Ally Örnlinde.

”Charkuterivarorna äro bättre nu”

Anser fröken Karin Lindberg, Hornsgatan 69, och har den åsik­ten att kundkretsen blivit större delvis av denna anledning många kommer t. o. m. enbart för charkuteriernas skull», me­nar hon men betonar samtidigt att det nog nästan genomgående än en tendens mot bättre och för­delaktigare varor. ”I varje fall är det inte sämre nu”, fastslår hon med övertygelse.

Karin Lindberg.

”Vi ha alltid haft NK-publik”

Understryker fru Hederen, Kar­lavägen 87, och säger sig vänta rush till hösten.

Nu är ju alla kunder på landet men jag tyc­ker att det är liksom litet liv­ligare än det brukar vara på sommaren. Här är första för­utsättningen för framgång först­klassiga varor, priserna spela mindre roll, och jag tycker re­dan jag sett en kolossal skillnad därvidlag. Det blir ännu större intresse för en, när man vet med sig att ens varor är bra. Bara vi får in grönsakerna tidigt på mor-gonen! Det är mycket viktigt, framför allt därför att vi har Östermalmstorg så nära. Och så är det ju meningen att vi ska få fiskaffär. Det blir fint, för se­dan ha vi allt. Jag tycker det förefaller enbart fördelaktigt med att ha blivit NK-filial.

Fru Hederén.

”Bra personal man har att göra med”

Vitsordar fru Astrid Borgström, Fleminggatan 41, och syftar därmed främst på kött- och grönsakslagren. Även hon är mycket nöjd både i största all­mänhet och rent personligen men tycker att det gärna kunde vara litet större personal i hennes affär på sommaren, ty där är även under juli-augusti mycket att göra. F. ö. snuddar hon ett ögonblick vid kamratfesten i vå­ras – ”där hade vi trevligt!” – och det har även hennes medsystrar gjort fastän det ej råkat komma med i tidigare artikel.

Astrid Borgström.

”Det känns bra”

Svarar fröken Lisa Persson, Klarabergsgatan 52, lakoniskt på frågan hur det känns att vara NK-ist. Vid närmare påtryck­ning definierar hon det så att det är ledigare och roligare att arbeta, att varorna är bättre, framför allt grönsaker och char­kuterier, samt att förändringen inverkat fördelaktigt på försäljningen och kundernas tillfredsställelse.

Lisa Persson.

”Visst är det bra, vi få ju mer ledigt”

Konstaterar fröken Birgit Jo­hansson, Fleminggatan 47.

Tre timmars ledighet i veckan sätter man värde på. Och jag tror samtliga trivs bra med föränd­ringen. Rabatten är ju också fin att ha. Och så få vi bättre kött­varor och det gör kunderna mer nöjda. Bli kunderna nöjda, så är vi det ju också.

Birgit Johansson.

”Vet man i allmänhet hur många fördelar det har att tillhöra NK?”

Frågar herr Eugene Jansson i Ingmansons ärevördiga skepps­forneringsaffär på Järntorget och erbjuder sig att själv skrift­ligen svara på den frågan. Det gjorde han också efter ett par dagar med följande rader:

Redaktionen av Rullan har haft vänligheten tillfråga under­tecknad, hur jag trivs med att ha kommit under NK:s dom­värjo genom sammanslagningen av Förenade Livsmedelsaffärer, A. B. J. F. lngmanson och Carl Larson till NK :s Livsmedels- kedja.

Det m11 då framhållas, att ur personalsynpunkt måste detta förhållande vara synnerligen lyckligt, då man betänker vilka stora fördelar det innebär, att tillhöra ett så stort företag som NK.

-Jag tänker då närmast på det förhållandet, att NK ordnat pensionsfrågan, som för de flesta icke statsanställda alltid utgör ett svårbemästrat problem.

Man kan icke heller undgå att uppskatta förmånen av den för personalen synnerligen flott beräknade rabatten vid inköp i koncernen. Rabatten utgör i verkligheten en löneförmån.

Av NK anordnade möjligheter till billig semestervistelse och rekreation synes mig även vara av största värde, framför allt i dessa tider då utgifterna härför på andra ställen ära avsevärt högre.

Härtill kommer att bidrag kunna erhållas ur en del fonder vid sjukdom, dödsfall etc.
Kort sagt: Den sociala omtanken om oss anställda är en ovär­derlig tillgång och bör utgöra en sporre att genom förkovran i arbetet och intresse för detsamma bidraga till NK:s och vår egen framgång.

Eugene Jansson.

Intervjuer ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1943:7 – 8 (årgång 17).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.