Ideologi och affärer – 100 år med Natur & Kultur

Natur & Kulturs tidigare vd Lars Grahn berättar om den udda fågeln i Förlagssverige: en koncern som ägs av en stiftelse och vars mål skall vara att motverka totalitära idéer och främja världsfreden.

Bokförlaget Natur & Kultur (fram till 2006 skrivet Natur och Kultur) grundades tre gånger av den skånske småbrukar­sonen Johan Hansson (1879–1973). Det började 1912 då han med sin första hustru, Jenny Bergqvist, startade Svenska Andelsförlaget för att sprida sina politiska idéer. Andra gången skedde det 1922 när han och hustrun bröt sig ur Andelsförlaget och fick med sig namnet ”Natur och Kultur”. Tredje gången var 1947 då förlaget omvandlades till stiftelse med allmänt frihetliga ändamål. Utgivningen skulle ”motverka totalitära idéer och statsskick” samt främja ”världsmoral”, ”världsfred” och ”frihet från statlig inblandning i näringslivet eller den enskildes ekonomi”.

Inför Natur & Kulturs snart 100-åriga historia är det naturligt att fråga hur ett verktyg för ideologisk agitation har kunnat förvandlas till ett i stort sett vanligt kom­mersiellt förlag – med bevarade ändamål. Är idéerna fortfarande verksamma eller har de i praktiken övergivits? Har de omtolkats och i så fall hur?

Johan Hanssons idéer går tillbaka på hans ungdoms väckelsearbete för georgis­men, läran om den enda skatten som skulle drabba värdestegring på marken men inte riskkapital och arbete. Produktionsmedlens inordnande under samhället skulle ske utan revolution eller konfiskation, endast genom avgift till den gemenskap som ytterst hade skapat värdena. Härifrån kan steget tyckas långt till striden mot regeringens anpassningspolitik under andra världskriget. Men det fanns kon­sekvens.

Böckerna beslagtogs

Per Albin Hanssons samlingsregering bedrev 1939–43 repressiv presspolitik som eftergift för tyska krav. Med hjälp av en paragraf i tryckfrihetsförordningen som inte hade tillämpats på hundra år ingrep man mot kritik av den nazityska politiken. Paragrafen gav regeringen möjlighet att utan åtal och rättegång beslagta en skrift, om ”genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat”.

Natur & kultur drabbades av nio beslag. De flesta gällde Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler som gavs ut i fem upplagor första halvåret 1940. Alla kon­fiskerades. Detta publicistiska trots har präglat bilden av Natur & Kultur. Man gav sig ett uppdrag i yttrandefrihetens tjänst som gick utöver vad de flesta andra förlag vågade sig på.

Det är ingen överdrift när Johan Svedjedal karakteriserar förlaget som ovanligt konsekvent styrt av sin grundares idéer, från hans ungdoms georgism över anti­nazism och antisocialism till ett slags vänsterliberalism. Georgismen kan sägas ha varit en fredligare variant av socialismen med inslag av naturrättsfilosofi och gammaltestamentliga föreställningar om ”det rätta vederlaget”. Läran var en ska­pelse av den amerikanske samhällsfilosofen Henry George (1839–1897). Den för­des vidare på nordisk botten av bland andra Severin Christensen, som Johan Hansson mötte under sina tidiga år i Danmark och tog djupt intryck av.

Han fann här ståndpunkter – motstånd mot statsmakt och majoritetsvälde, ursin­nigt försvar för den enskilda individens rätt – som blev utgångspunkt också för antinazism och motvilja mot socialism och kommunism. Sammanhanget anges i ett manusfragment från 40-talet där han hävdar att socialismen är en maktlära, inte en rättslära, och att den uttrycker en mentalitet som går igen ”i de vildvuxna gre­nar på socialismens tjocka stam som kallats nazism och fascism”.

Företagsledning per korrespondens

Stiftelsen Bokförlaget Natur & Kultur tillkom för att garantera förlagets framtida inriktning. Stiftelseformen, menade Johan Hansson vid 25-årsjubileet den 1 april 1947, skulle lösa ”de med enskild företagsamhet förenade problemen. En stiftelse ägs av ingen, det vill säga den äger sig själv”. De första åren drevs verksamheten vidare som om ingenting hade hänt men efterhand tog styrelsen alltmer ledningen. Detta blev nödvändigt inte minst därför att den åldrande förläggaren vistades utomlands halvårsvis och försökte dirigera förlaget genom långa korrespondenser till med­arbetarna. Metoden var inte effektiv.

Uppslitande kontroverser i mitten av 1960-talet hade samband med Johan Hans­sons ovilliga avgång som verkställande direktör. Hans tankevärld framstod alltmer som en gammal mans halsstarriga motvilja mot skatter och välfärdspolitik. Carin Österberg, sekreterare i förlaget på 40-talet och skolboksförläggare i Svenska Bokförlaget 1952–67, utsågs till vd 1967 och lade verksamhetens tyngdpunkt i en framgångsrik läromedelsutgivning. Idéerna förenklade hon till beteckningen ”kunskapsförlaget”.

Omställningen förde i dagen skillnader mellan grundarens och efterträdarens håll­ning. De blev tydliga i en intressant utgivningsfråga. Johan Hansson, ännu ”kon­sult” i förlaget, ville 1968 ge ut en starkt sovjetkritisk bok. Carin Österberg och styrelsen ansåg att framställningen inte var tillräckligt objektiv och vägrade. Johan invände: ”De som har skrivit om Hitlerismen förväntades inte visa någon l[u]ftig objektivitet inför allt det avskyvärda. De som skriver om kommunismen kan inte undgå samma slags moraliska engagemang.” Bittert klagar han över att förlaget inte längre intar den oberoende hållning som gällde när man kämpade mot samlingsregeringens konfiskationspolitik.

Koncernbildning och tillväxt

1980-talet var koncernbildningens tid. Lars Almgren, tidigare vd för Norstedts förlag, kom 1979 och inledde en expansion med hjälp av de resurser som hade skapats under det föregående decenniet. Biblioteksförlaget (läromedel) och Askild & Kär­nekull (allmän, till stor del lättare, litteratur) förvärvades 1980–81. Förlags­verksamheten skildes klart från finans- och fastighetsrörelserna och kom att bestå av fyra enheter. Stort ansvar gavs åt oss som ledde förlagsgrenarna: Lars Källquist (läromedel), Lennart Wolff (allmänlitteratur), Stefan Östergren (Biblioteks­förlaget) och jag själv (Askild & Kärnekull, från 1984 Legenda).

Ilsnabba fighter med Stenbeck

Expansionen begränsades inte till bokutgivning. Förlaget deltog tillsammans med Wallenberggruppen och bondekooperationen i finansieringen av Nordisk Televi­sion (TV4). Under ilsnabba fighter med Jan Stenbeck om det politiska etablisse­mangets bevågenhet lyckades företaget 1990 få koncession för marksändning av reklamfinansierad television. Priset för detta var att Stenbecksfären för bara tio miljoner erhöll ett trettioprocentigt ägande.

Mitt i denna utbyggnad hölls föreställningen om Natur & Kulturs särskilda ka­raktär levande av ledning och styrelse. Frågor restes därför i samband med enga­gemanget i TV4. Den ideella innebörden ifrågasattes. I styrelsen blev oviljan allt starkare mot vad man såg som kanalens okultiverade folklighet och aktierna sål­des vid jultid 2004 med god förtjänst till Bonniers.

En brokig affärsmiljö

Min egen tid som vd (1989–2005) präglades av arvet från Lars Almgren. Vi hade en stark finansrörelse, en förlagskoncern med fyra idogt arbetande grenar, där läromedlen var störst och lönsammast, och vi var delägare i en framgångsrik tv-kanal. Vi kunde växa ytterligare. Under ett drygt decennium övertog vi mindre och medelstora bokförlag (LT, Fripress, Spektra, Scandinavian University Press), startade en egen bokklubb (NoK Direkt), gick in som delägare i en annan (Böck­ernas Klubb), engagerade oss i försäljning av Encyclopaedia Britannica (Inte­r­knowledge), blev delägare i e-boksutgivning (Elib), i ”elektronisk utbildning” (Theducation) och nätbokhandel (Adlibris). Vi köpte en stor fastighet i ädelfunkis vid Humlegården.

I denna brokiga affärsmiljö levde medvetandet om ändamålen vidare. Men var de gamla sociala utopierna fortfarande giltiga? Vi kände förväntningarna och för­sökte därför göra idéerna mer allmänna genom att foga in de politiskt konstru­erade ändamålen i en sorts dialogisk idealism: ”Vi ser utvecklandet av kunskap, medkänsla och fantasi”, skrev vi 1990 och 2000, ”som grunden för individuell fri­het och social samverkan. Vår verksamhet skall därför främja politisk och ekono­misk frihet och motverka totalitära idéer och statsskick.”

I linje med stiftelseurkundens intentioner

Med Eva Swartz som vd har förlagets inriktning i stort sett behållits. Nya inslag i koncernbilden är att man har blivit delägare i bokhandelskedjan Bokia  – men av­vecklat engagemanget i nätbokhandeln Adlibris –  och låtit den egna distributionscentralen uppgå i Förlagssystem.

På hemsidan framhäver man kombinationen av idealism och kommersialism och vill uppmuntra initiativ ”i linje med stiftelseurkundens intentioner”.  Bland åtgär­derna i denna anda  – kulturpris, lärarpris, postdoktorala stipendier – finns två nya inslag: samarbete med stiftelsen Expo, som värnar yttrandefrihet och motver­kar rasism, och ett pris för dem som diskuterar ”samtidens viktiga frågor”.

Tendensen fortsätter således att avproblematisera skiftet från idéagitation till affärsverksamhet genom att lägga sig nära tidens konsensus. Försvar av yttrande­frihet och motstånd mot främlingsfientlighet befinner sig i dag avsevärt närmare ett allmänt samförstånd än vad de bålda striderna för jordbeskattning, mot sam­lingsregeringens presspolitik och mot socialismen gjorde på sin tid.

Natur & kultur är alltjämt en från enskilt kapital fristående publicistisk resurs i vår offentlighet. Genom detta oberoende känner man i förlaget en förpliktelse att verka för att obekväma sanningar blir framförda. Styrkan ligger i att ägas av ingen. Utmaningen är att fortsätta använda oberoendet på ett meningsfullt sätt.

Fakta: Förlagsrörelsens omsättning*

1946                     7 Mkr            (133)

1960                     10                  (109)

1970                     21                  (154)

1980                     65                  (197)

1990                     250                (365)

1999                     308                (363)

2010                     293

* Omräkning till 2010 års penningvärde inom parentes.

Författare: Lars Grahn

Dela med dig av dina tankar