Decennierna efter andra världskrigets slut fram till mitten av 1970-talet brukar för det svenska näringslivets del beskrivas som en period av stark tillväxt, där de internationellt orienterade storföretagen tog täten i framgångståget.
En rad omständigheter spelade Sverige i händerna. Produktionsstrukturen inom industrin var intakt och redo för expansion, till skillnad mot hur det var i många av de tidigare viktigaste konkurrentländerna, särskilt Tyskland. I världens ledande industriland, USA, koncentrerade sig många av de svenska företagens amerikanska konkurrenter på att i första hand tillgodose hemmamarknadens enorma efterfrågan. Den ökade liberalism som präglade efterkrigstidens internationella handelspolitik skapade mer gynnsamma förutsättningar för exportinriktade ekonomier, såsom den svenska. Det uppstod med andra ord ett möjligheternas fönster för de exportorienterade svenska företagen, och det var ett tillfälle som många företag lyckades utnyttja.
Men det var inte bara en fråga om mer eller mindre gynnsamma omständigheter som ledde till att svenskt näringsliv skapade en dittills oöverträffad tillväxtperiod. Det fanns en samstämmighet och en gemensam övertygelse om den långsiktiga målbilden hos de dominerande ekonomiska och politiska sfärerna, det vill säga de ledande storföretagen och dess intresseorganisationer å ena sidan och det statsbärande partiet socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen å den andra. Och målbilden var att det var de stora exportorienterade industriföretagen som skulle utgöra kärnan i efterkrigstidens svenska ekonomi, och därmed också prioriteras vad avsåg finansiellt kapital, investeringar och kompetent arbetskraft i tillräckliga mängder.
Skrapar man lite på ytan av den svenska framgångssagan under efterkrigstiden visar det sig emellertid att det inte bara handlade om tillväxt, harmoni och allmän konsensus inom ekonomin. Även under denna period finns det exempel på branscher och företag som inte klarade av omställningen till efterkrigsekonomin och de förändrade förutsättningarna. I det svenska fallet var det särskilt tydligt att många små och medelstora företag, i stort sett inom alla branscher, var långt ifrån lika lyckosamma som de mer kända och från alla håll prioriterade storföretagen.
Det offentligas, och politikens, samspel med de privata företagen var fortsatt mycket viktig för det svenska näringslivets utveckling, kanske ännu viktigare än tidigare. Staten som beställare av stora tekniska system och infrastruktur, till exempel elkraft, vägar, bostäder och telekommunikationssystem, var helt avgörande för många av de svenska industriföretagens utveckling till internationellt konkurrenskraftiga storföretag. ASEA och L M Ericsson är bara två exempel på företag som under långa perioder var helt beroende av staten som en beställare försedd med både stor plånbok, ett betydande tålamod och en bred acceptans för att teknisk utveckling och innovation måste få ta tid.
Både det generella statliga inflytandet över och det direkta statliga ägandet av företag inom olika branscher ökade under denna period. Om de privata företagen inom en av politiken prioriterad bransch inte motsvarade förväntningar och krav, kunde staten kliva in som aktör. Detta var ett fenomen inom många olika branscher, allt från de traditionella tunga gruv- och stålindustrierna till rena tjänstebranscher. Särskilt tydligt blev det offentliga inflytandet inom det svenska finansiella systemet, där statliga finansiella bolag på allvar tog upp konkurrensen med de privata aktörerna.
Tre generella utvecklingstendenser präglade således perioden 1945 till 1965:
- Den exportinriktade industrins framgångar
- Den ökade statliga styrningen av och inflytandet över vissa branscher
- Storföretagens och bank- och industrinätverkens tilltagande dominans inom ekonomi och politik
Men det fanns också många bestående komponenter i det svenska näringslivets karakteristika, det vill säga omständigheter och förhållanden som i grunden var i stort sett desamma som under de föregående decennierna. Efterkrigstiden var således ingen revolutionär period, utan snarare evolutionär. Den ekonomisk-politiska omsvängningen till mer aktiv finanspolitik och kontracyklisk ekonomisk politik fick sitt genomslag redan på 1930-talet. De starka formella och informella banden mellan banker och industri förstärktes ytterligare, och de så kallade banksfärerna eller bank- och industrinätverken var fortsatt en central maktfaktor i svenskt näringsliv.
Författare:
Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar