Industrientreprenörerna

Industrialisterna trädde fram som en nytt och dynamiskt inslag på den svenska samhällsscenen under 1800-talets senare hälft.

Det var de som förkroppsligade den nya tekniska och ekonomiska verklighet som under några få decennier grundligt förändrade Sverige, och som inledde den process som skulle fullföljas under 1900-talet med att omvandla landet till ett modernt industri- och välståndssamhälle.

Det var de som såg de nya möjligheterna och själva tog tillvara dem eller medverkade i projekt som igångsattes av andra. De var män, naturligtvis, med skiftande bakgrunder: uppfinnare som Alfred Nobel och Gustaf de Laval, finansiärer som herrarna Wallenberg, Oscar Lamm och Ernest Thiel, företagsbyggare som Fredrik Göransson i Sandviken, Erik Johan Ljungberg i Stora Kopparberg, R.F.Berg i Skånska Cementaktiebolaget, Frans Henrik Kockum och Lars Magnus Ericsson som själva gav namnen till sina företag. Många var produkter av det svenska tekniska utbildningsväsende som kommit igång redan under 1800-talets tidigare del. Åtskilliga hade sin bakgrund bland jordbrukare och hantverkare, som efter skråväsendets upphörande såg nya affärsidéer och möjligheter och kunde förverkliga dem. Många hade fått impulser genom praktik utomlands. En del blev egenföretagare, som kunde växa genom att övertyga släktingar eller utomstående om att gå in som delägare i deras företag. Andra var anställda ledare med inget eller begränsat ägande.

Jag använder beteckningen industrialister, eftersom det gemensamma för de flesta av dessa män – och det nya i denna utveckling – var fokuseringen på industrins snabbt ökande betydelse för arbetslivets förändring och samhällets ekonomi. Det var denna rörelseriktning, industrialismen, som de alla var del av och drog fördel av. Men de ryms naturligtvis också i det vidare begreppet entreprenörer. De framträdde ofta i entreprenörsrollen. Entreprenöriellt beteende, i schumpetersk mening, var i praktiken en förutsättning for att de intog de positioner de gjorde.

Icke-hedonistiska drivkrafter

De nämnda personerna är några få exempel från den aktuella tiden på kända industrialister, i huvudsak framgångsrika sådana. Läsaren kan lätt göra listan längre. Då är det troligen ändå de historier som berättar om framgångar och deras huvudaktörer som i första hand gör sig påminda. Alla de som av olika skäl lyckades mindre vd, eller inte alls, glöms gärna.

Men från ett forskningsperspektiv är fiaskon lika intressanta som succéer, ibland kanske mera intressanta. Huvudpersonernas historiska intresse som industrialister eller entreprenörer påverkas inte nödvändigtvis av deras placering på en framgångsskala – det beror på vilket perspektiv man anlägger. En viktig aspekt på dessa personer är den som handlar om deras drivkrafter. Vilka ledstjärnor hade de? Hur såg de sina roller i förhållande till anställda, till den politiska sfären och samhällets olika organ, till företagets (övriga) ägare?

Om detta vet vi egentligen rätt litet. Få av dem dokumenterade på något systematiskt satt sina tankar för eftervärlden medan de var verksamma. Inte heller var de flitiga som memoarförfattare. Deras korrespondens finns i varierande grad kvar i mer eller mindre välbevarade företagsarkiv.

Bland biografier och jubileumsskrifter som skildrar deras och företagens utveckling, sedda i efterhand, finns en del goda exempel. Men alltför många sådana publikationer har karaktär av äreminnen, som med tiden ter sig alltmer trista. Frågan om vad som formar och driver entreprenörer ar väl alltid av intresse, högaktuell i dagens svenska debatt. Historien borde då bära på kunskap värd att utvinna. Man kan, utifrån det som är känt om enstaka personer samt mera generella kunskaper om den tid som behandlas och dess ”tidsanda”, ställa upp några hypoteser. I bästa fall kan dessa stimulera till ny empirisk, personanknuten forskning. Alltså: vad vet eller kan vi på goda grunder anta om de tidiga industrialisternas motiv?

Att de alla i någon grad, ofta säkert betydande, drevs av strävan efter rikedom och ära är inte särskilt vågat att förutsätta. Låt oss här bara anta att så är fallet och gå vidare med frågan: vilka andra motiv kan vi iaktta eller förmoda att de existerade? Joseph Schumpeter anger tre icke-hedonistiska drivkrafter för entreprenöriellt skapande, nämligen:

(a) önskan att grunda ett ”kungarike” eller en ”dynasti”,
(b) viljan att segra, att nå framgången för dess egen skull, samt
(c) glädjen att skapa, få utlopp för energi och uppfinningsrikedom.

Dessa motiv låter sig urskiljas, var för sig eller kombinerade, om vi närmare betraktar de redan nämnda industrialisterna.

Men därtill vill jag, i vart fall hypotetiskt, lägga ett par andra motiv som är mera direkt relaterade till tidsandan och den samhälleliga kontexten under 1800-talets sista decennier. De kan inrangeras under de två rubrikerna patriotism och paternalism.

Patriotismen

En stark värdering av nationalstaten och nationalismen är ett av de tydligaste inslagen i den västerländska idéutvecklingen under 1800-talet. Om bakgrunden härtill finns en omfattande litteratur. Sverige var inget undantag från detta mönster. Hos oss hade sådana tankar snarast en särskild grogrund i behovet av att kompensera for en förlorad historisk stormaktsställning, slutligt punkterad genom förlusten av Finland år 1809. Även den från seklets mitt ökande emigrationen sågs som ett nationellt svaghetstecken som måste kompenseras.

Industriutvecklingen erbjöd, när den kom igång, betydande sådana möjligheter. Men utvecklingen var samtidigt motsägelsefull, industrin stod ju dels för en internationalisering som hotade nationalstatens idé, dels för materialistiska värderingar som för samhällsbevarande konservativa krafter var något negativt, stundom rent avskyvärt.

Industrialisterna själva var å andra sidan ofta burna av ett personligt fosterländskt patos. Fäderneslandet kunde, idealiserat uttryckt, ses som den faders- eller modersgestalt som den egna gärningen ytterst kunde tillägnas. Om man kunde ge tydliga uttryck för detta var möjligheten till en allians på idéplanet med kungahus, adel och konservativa och samhällsbevarande grupper stor. En sådan allians framstod för många industrialister som önskvärd aven av personliga status- och legitimitetsskäl. Alliansen kom också successivt till stånd och demonstrerades i stor skala vid Stockholmsutställningen 1897, då det nya Sveriges styrka i form framför allt av dess uppfinningsbaserade industrier förevisades både för egna medborgare och en internationell publik.

Att Alfred Nobels samma år tillkännagivna testamente möttes med betydande kyla från det etablerade Sverige faller logiskt in i mönstret; man såg Kans pris som opatriotiska och gynnande utländska intressen framför svenska.

Paternalismen

Arbetarna sågs av den nya industrins män som en produktionsresurs som skulle vara tillgänglig enligt den fria konkurrensens princip. Fackföreningarna betraktades från början som ett brott mot denna princip, dvs. något negativt. Många industrialister bars samtidigt av en ärlig önskan att bereda sina anställda successivt bättre villkor. Det materiella framsteget som var deras grundläggande credo skulle komma alla till del, detta enligt en tanke som ligger nära Max Webers teori om den protestantiska etikens samband med kapitalismens anda. Industrialisterna var i grunden oftast liberaler, som från det äldre samhället ärvt en paternalistisk syn på mänskliga relationer. De såg gärna sig själva som nödvändiga fadersgestalter for sina arbetare, inte onaturligt med tanke på att dessa ofta abrupt flyttats från det gamla bondesamhällets miljöer där godsägare, präst och länsman spelat motsvarande roll. Detta tog sig uttryck i tidiga idéer om företagsvisa pensionssystem, uppförande av arbetarbostäder, engagemang i utbildningsfrågorna for de egna anställda och deras familjer, t o m om deras andliga fostran i kristen anda. Någon samordnad syn bland industrialisterna bör jade dock knappast märkas förrän en bit in på 1900-talet.

Fackföreningsrörelsens utveckling satte punkt för denna, enligt senare tiders mått naiva paternalism. Några av industrialisterna – som R.F. Berg – fick kraftfullt uppleva hur deras ambition att spela rollen som familjefader i sina företag grusades, när lojaliteten med fackföreningen visade sig vara den starkare. Men de anpassade sig till det nya, och förmådde snart se att samverkan med en välorganiserad facklig rörelse var en grund att bygga en fortsatt industriell utveckling på. Den reformistiska arbetarrörelsen och industrialisterna kom därmed under framväxten av 1900-talets svenska modell att successivt legitimera varandra.

Uttryck för såväl patriotism som paternalism kan skönjas hos svenska industrialister genom hela 1900-talet. Sveriges industriförbund hade från sin tillkomst 1910, till nedläggningen 2001, som första uppdrag enligt sina stadgar att ”främja samhällsnyttig produktion”. Stora och avgörande insatser från industrins ledare för Sveriges försörjningsintressen under de två världskrigen är omvittnade. Personer som J.Sigfrid Edström, Marcus Wallenberg, Curt Nicolin och P.G. Gyllenhammar framstod under olika perioder som nationella symbolgestalter med drag av fadersfigurer. Gyllenhammar skrev så sent som på det tidiga 1990-talet (i boken Även med känsla) med stor övertygelse om Sveriges framtid som en ledande industrination på 2000-talet. Var han måhända vår siste industrialist?

PS. Sedan detta skrevs har en ny industriellt och fackligt sammansatt projektorganisation framträtt, under det förhoppningsfulla namnet ”Framtid för svensk industri”, med förslag till gemensamma satsningar på stärkt svensk industriell konkurrenskraft. Om detta är en del av det industriella 1900- talets epilog eller början till något nytt lär de närmaste årens utveckling utvisa. Det tycks ändå signalera en i viss mån ny (eller snarare nygammal) attityd. DS

Författare: Jan O. Berg