Industrisamhällets kulmen och den internationella frihandeln

I flera avseenden stod det svenska industrisamhället på sin höjdpunkt under efterkrigsperioden. Sysselsättningen inom industrin ökade med 200 000 personer mellan 1945 och 1965, från 900 000 till 1,1 miljoner personer. Aldrig tidigare, eller senare, har så många personer arbetat i den svenska industrisektorn. Lika slående är att under den följande tjugoårsperioden, fram till mitten av 1980-talet, minskade industrisysselsättningen med ungefär lika mycket. Produktionstillväxten, men även produktivitetsökningen, var god under åren fram till mitten av 1960-talet inom de flesta av samhällsekonomins sektorer, men särskilt stark inom delar av industrisektorn (se tabell nedan).

Produktionstillväxt inom olika näringsgrenar, 1945–1965. Årlig procentuell förändring.

Källa: Dahmén & Carlsson (1985), ”Den industriella utvecklingen efter andra världskriget”, i: Svensk Industri. Stockholm: Industriförbundets förlag, s. 49.

Den svenska ekonomiska utvecklingen var dock inte på något sätt unik. Alla de övriga nordiska länderna och huvuddelen av de europeiska länderna i både öst och väst hade ett kraftigt industriellt uppsving under efterkrigsdecennierna. Och det var framför allt den investeringstunga och högt mekaniserade industrin som tog täten i det europeiska tillväxttåget. Verkstadsindustri, stålindustri, bilindustri och varvsindustri var några av paradgrenarna, inte bara för Sverige utan för alla de europeiska industrinationerna, särskilt de västeuropeiska. Storbritannien, Västtyskland och Belgien var de länder i världen som i mitten av 1960-talet hade störst andel av arbetskraften inom industrin, cirka 40 procent. Därefter kom Sverige med drygt 33 procent.

Analyserar vi hela perioden 1945 till 1965 ser vi dock att variationerna i tillväxt, investeringar och allmänna ekonomiska konjunkturer med mera var relativt stora. Andra hälften av 1940-talet präglades av naturliga skäl av anpassning och omställning till fredsförhållandena. Tillförseln av nödvändiga insatsvaror till industrin underlättades givetvis betydligt i och med att kriget var över, men också importen av rena konsumtionsvaror, såsom livsmedel, kläder, bilar, cyklar och så vidare, ökade snabbt efter krigsslutet. Det fanns med andra ord ett stort uppdämt konsumtionsbehov hos den svenska befolkningen.

Den ekonomiska depression som Sverige och andra länder fruktade skulle följa på krigsslutet, likt den tidiga 1920-talsdepressionen som följde på första världskriget, blev aldrig verklighet. Det svenska näringslivet som helhet upplevde en betydande efterfrågeökning, både i Sverige och i de viktigaste handelsländerna, och en viss inflation, och inte den väntade motsatsen – efterfrågeminskning och deflation. På grund av rädslan för efterkrigsdepression genomfördes en rad ekonomisk-politiska åtgärder. Till exempel tillfördes de finansiella marknaderna likvida medel för att hålla nere räntenivåerna, och därmed också stimulera företagen till att genomföra investeringar.

Sveriges beroende av handel och affärsförbindelser med andra länder i Europa och övriga världen medförde att det inte var tillräckligt med inhemska ekonomisk-politiska åtgärder för att skapa goda förutsättningar för långsiktig tillväxt och stabilitet. En rad nya internationella regelverk och organisationer skapades med syfte att stimulera världshandeln och underlätta kapitalrörelser över landsgränserna. Utan denna liberalisering och strävan efter ökat internationellt samarbete skulle förutsättningarna för en relativt snabb återuppbyggnad av de industriella och ekonomiska strukturerna och därmed för långsiktig ekonomisk tillväxt på bred front ha varit betydligt sämre.

I början av 1950-talet fruktade man i Sverige inte längre en efterkrigsdepression. De exportorienterade företagens efterfrågan var god, inte minst på grund av att Koreakriget skapat en internationell högkonjunktur, och handelsbalansen visade regelbundet överskott, visserligen små men ändå överskott. 1950-talet var som helhet en ganska ”normal” tillväxtperiod, om man nu kan använda ett sådant uttryck. Med få undantag, textil- och konfektionsindustrin var ett sådant, hade näringslivet en period av god efterfrågan, och det var särskilt lätt för människor att få arbete i den expanderande industrin.

Däremot var inte 1950-talet en period av industriell omvandling och förnyelse, i alla fall inte i jämförelse med det dynamiska och innovativa 1960-talet. Istället var det råvarubaserade industrier – särskilt gruvor, järn- och stålverk och skog – som fortsatte att spela en viktig roll inom industrin. Vinsterna plöjdes framför allt ner i utökad produktionskapacitet och inte i forskning, utveckling och teknisk förnyelse. Återinvesteringen av vinsterna i den egna verksamheten gynnades av reglerna för företagsbeskattning samtidigt som riskkapitalmarknaderna var relativt sett outvecklade och i hög grad satta under offentlig kontroll. Företagens möjligheter att skaffa externt riskkapital via aktie- och obligationsmarknaderna var således mycket begränsade.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.