Ingenjören som kom in från kylan

Harry Schein var ingenjören och entreprenören som anlände till Sverige 1939 med två tomma händer, blixtsnabbt läste in en ingenjörsutbildning och fick anställning på ett litet teknikföretag med framtidspotential.

Schein visade sig ha talang för ledningsfrågor och tog över chefskapet, sedan också ägandet. Han gjorde en uppfinning som han patenterade och marknadsförde med stort självförtroende. Harry Schein etablerade sig i professionella nätverk och skapade en internationell kontaktyta. Som final sålde han sitt företag, gjorde sig ekonomiskt oberoende och kunde ägna resten av livet åt film och kulturpolitik. Det här är historien om hur entreprenören Harry Schein gör sin exit.

I Bonniers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria finns ett avtal daterat den 16 juni 1960 som innebär att Schein säljer alla sina aktier i Merkantila Ingenjörsbyrån i Stockholm AB, Mibis, samt dotterbolaget Skandinaviska Magno AB, till AB Bonnierföretagen för 142 092 kronor och 63 öre. Köpeskillingen var blygsam för ett företag med 23 anställda och en årsomsättning på 2 787 573 kronor. I dagens penningvärde motsvarar den inte mer än drygt 1535 000 kronor.

Men 1960-talets värderingsprinciper var försiktigare och Schein var inte heller i första hand intresserad av pengar i handen utan av ekonomiskt oberoende. Till köpeavtalet var därför kopplat ett listigt utformat anställningsavtal som i själva verket gav honom garantier om livslång försörjning. Det hade konstruerats så att han skulle lyfta lön från Bonnierföretagen i över 30 år – fram till 67 års ålder – och kvalificera sig för full ATP.

Arvodena indexreglerades och motsvarar i dag en månadslön på ca 57 000 kronor. Genom ett särskilt tilläggsavtal såg Schein till att arvodena skulle omvandlas till livränta om han gjorde verklighet av sina planer att flytta utomlands. Samma avtal befriade honom från arbetsplikt. Utan att någon uppseendeväckande privatförmögenhet uppstod blev Schein arbetsfri och gjordes ekonomiskt oberoende för resten av livet, samtidigt som alla risker överläts på köparen.

Statslöse flyktingen får jobb

Historien hade börjat 16 år tidigare. Arbetsmarknaden var kärv kring krigsslutet, men i juni 1944 fick den statslöse och föräldralöse flyktingen Schein mer eller mindre av en slump ett halvtidsjobb på Mibis. 19-åringen hade då en ingenjörsexamen i kemiteknik från Stockholms tekniska institut i bagaget och en rad kortare anställningar bakom sig.

Mibis var ett sömnigt familjeföretag i vattenreningsbranschen med ett knappt halvdussin anställda. Det hade startats 1908 av ingenjören Pehr Husberg och det ägdes av hans änka Elin och brorsonen Gösta. Scheins uppgift skulle bli att göra kemiska vattenanalyser för projektering av reningsanläggningar. Mycket snart fick han vidare ansvar.

I praktiken blev Schein den drivande kraften och den egentlige chefen för Mibis redan omkring 1945. Hans beslut att satsa sin begåvning på kemi och teknik var en ren nyttoberäkning: ”Jag hade valt dessa områden därför att jag trodde att de skulle ge mig en hyfsad försörjning”, skriver han i sin självbiografi.

Men Mibis gick precis runt omedelbart efter kriget. För att utveckla företaget var det nödvändigt att bli större. Trots att det framväxande folkhemmet skapade stark efterfrågan på vattenreningsanläggningar blev det ingen helt enkel uppgift. Två hinder stod i vägen: finansiering och importberoende. Man tvingades, med Scheins ord, ”expandera för att kunna expandera”.

Kriget var knappt över innan han fick bege sig ut i det sönderbombade Europa för att hitta nya leverantörer av reningsmassa och för att knyta nyttiga kontakter inför framtiden. De närmaste åren tycks han befinna sig på nästan ständig resa: Tjeckoslovakien, Schweiz, Tyskland, Schweiz igen, och till USA både 1946 och 1947.

Till USA och American Water Works Association kommer han utrustad med rekommendationer från Föreningen för vattenhygien, men han bär också med sig ett rekommendationsbrev som gör honom till Aftontidningens utsände med siktet inställt på drömfabriken i Hollywood.

Tekniker och kulturskribent

Tillbaks i Sverige kan han rapportera om amerikansk film i Aftontidningen och BLM, om amerikansk vattenrening i fackorgan som Kommunalteknisk tidskrift, Nordisk Hygienisk Tidskrift och Vattenhygien, och dessutom visa upp värdefulla affärskontrakt för sin arbetsgivare. Denna praktik gör det möjligt för Schein att träda fram som energisk rapportör i både tekniska och populärkulturella frågor.

Dessutom får resandet en ny angelägenhet genom segdragna patentförhandlingar som han blandas in i mot slutet av decenniet. År 1948 uppfinner Schein magno-klorprocessen som han snabbt patentsöker i ett tjugotal länder. Patent beviljas så småningom i USA, men också i Storbritannien, Frankrike, Polen, Schweiz, Kanada, Finland med flera industriländer, dock inte i Sverige.

Schein profiterar ändå på metoden i sitt nya hemland genom ett förmånligt licensavtal med Mibis, som garanterar honom 20 procent på framtida vinster. Mibis kan därmed stiga fram som ett exportföretag. Metoden utvecklas också till en de facto standard i Sverige under 1950-talet, genom Mibis ansträngningar att sälja vattenreningsanläggningar till kommuner och företag, och inte minst genom de energiska insatser som Schein gör i Statens folkbadsutredning.

Statens folkbadsutredning var en parlamentarisk kommitté som hade tillsatts 1948 med uppdraget att lämna förslag om hur folkhemmets badväsende borde organiseras. Gynnsamma omständigheter gjorde att Harry Schein kunde göra en del av sin värnplikt som expert i utredningen, en position som han förstod att utnyttja till fullo.

Expert och affärsman

Här hade han plötsligt utrustats med makten att definiera både problem och lösning. Som ordförande i utredningens expertkommitté kom Schein således fram till att magno-klormetoden var överlägsen sina medtävlare i fråga om vattenrening, en uppfattning som han också marknadsförde i ett delbetänkande om badvatten där han var ensam ansvarig för kapitlet om vattenrening vid konstgjorda badbassänger.

Att han själv var landets främste expert på magno-klormetoden var det knappast någon som ifrågasatte – han hade ju uppfunnit den. Hans opartiskhet ifrågasattes inte heller, åtminstone inte av ledamöter och övriga experter i utredningen. Att en bara drygt 25-årig högskoleingenjör så oblygt exploaterade sin roll som statens expert blev dock lite magstarkt för en del konkurrenter.

En civilingenjör Wilhelm Hellström skrev våren 1954 till utredningen och anklagade Schein för att både ha bluffat om sin tekniska utbildning och för att skriva en reklambroschyr om den egna metoden:

Genom herr Scheins oinskränkta inflytande på utredningen och även expertkommittén vid vart tillfälle, har han på för sig och firman ändamålsenligt och ekonomiskt sätt, kunnat undanhålla för utredningen mycket betydelsefulla vattenrenings- och desinfektionsmetoder. Han har icke försummat att utnyttja denna sin utpräglade särställning i Statens Folkbadsutredning.

Kanske ingick Hellström i en mera organiserad kampanj mot den självsäkre och kontroversielle utredningsexperten. I arkiven finns ett anonymt brev från samma tid som kan tyda på det. Brevet är en varning om att Schein är en charlatan, och innehåller också hot om avslöjande i det fall varningen inte tas på allvar.

För säkerhets skull skrev Schein till utredningens ordförande och bifogade kopior av sina betyg från STI. Anklagelserna är en ”kriminalpatients fantasterier”, tillfogar han. I sak förändrades ingenting. Då folkbadsutredningen så småningom lade fram sitt betänkande hade den inte ändrat uppfattning om magno-klormetodens fördelar.

När Schein senare skriver att ingen som helst åtgärd vidtogs med anledning av utredningens betänkande underskattar han dock sig själv. Expertrollen i folkbadsutredningen var inte bara av godo för magno-klormetoden, den gjorde honom också till ett känt och etablerat namn i vattenreningsbranschen. Han fick därmed en ny uppsättning värdefulla kontakter.

Det internationella nätverk som han tidigare byggt på sina resor kunde han nu komplettera med medlemskap i flera professionella sammanslutningar; han var även med och grundade Föreningen för Vattenhygien. Parallellt med sin verksamhet på den kulturella arenan fortsatte han att skriva artiklar och hålla föredrag om vattenrening – och samtidigt göra reklam för magno-klorförfarandet.

Köpte för en krona

År 1955 var Schein redo att ta nästa steg. Mibis befann sig då i kris. Trots den starka expansionen saknades pengar i kassan, och en revision visade att företaget var konkursmässigt. Ägaren Gösta Husberg var trött, och alternativet till nedläggning var att överlåta Mibis på de anställda. Schein förklarade sig beredd att ta över företaget för en krona på villkor att han fick total kontroll, ”jag förstod att jag ändå skulle få huvudansvaret för verksamheten”.

Den nye ägaren ställdes omedelbart inför problemet att skaffa Mibis hållbara krediter. Företagets gamla bank vägrade blankt alla lån, även bankgarantier som krävdes för att kunna ställa säkerheter. Den akuta krisen löstes bland annat genom att kunder övertalades att betala förskott på ännu inte levererade reningsanläggningar och genom ett generöst lån från schweizaren Joseph Keller som Schein hade lärt känna redan under de första kontinentresorna efter kriget.

En annan del i Scheins strategi för expansion var att anställa experter. Den nya finansiella och professionella styrkan tillät Mibis att engagera sig i allt större och mera komplicerade anläggningar, med kärnreaktorerna i Studsvik och Ågesta samt Stenungsunds kraftvärmeverk som prestigeprojekt.

Ingenjör och elegant: En blivande entreprenör studerar modern vattenreningsteknik på resa i USA. Foto ur Scheins privata arkiv.

Sålde till Bonnier

Bara tre år senare var Mibis i ett sådant skick att Schein började se sig om efter köpare. I augusti 1958 tar han de första trevande kontakterna. Storföretag som STAL-Laval, ASEA, Johnsonkoncernen, Svenska maskinverken och Göteborgsföretaget AB Pumpindustri nosar på kroken men nappar inte. Det blir så småningom, sommaren 1960, till Bonniers som han säljer Mibis.

Bonnierföretagen var en något spretig företagsgrupp som hade skapats under 1950-talet av den dynamiske och expan sive Albert ”Abbe” Bonnier Jr. Han har i en intervjubok berättat om bakgrunden till köpet av Mibis. I Israel hade han kommit i kontakt med förhoppningar om att kunna avsalta Medelhavets vatten för att bevattna apelsinlundar:

Den där avsaltningen fascinerade mig. Möjligheten att bevattna jorden och ge människor dricksvatten den dag som det bräckta eller söta vattnet tog slut var fascinerande… När sedan miljöfrågan kom upp och också rening av vatten kom in i bilden så slog vi till och köpte av Harry Schein ett litet företag för vattenrening att bygga ut. Här i Sverige.

För Schein skulle det bli det en lysande uppgörelse som garanterade livslångt ekonomiskt oberoende. Han började snart kalla sig miljonär. För Bonnierföretagen innebar den mest besvikelser. Köpet av Mibis, som genererat stadiga vinster under en följd av år, visade sig ganska omgående leda till förlustsiffror. Inom några år hade Mibis, under sin nye vd Curt Linder, splittrats i tre delar och sålts eller avvecklats.

Kring framgångsrika personer spinns alltid rykten. Lurade Harry Schein skjortan av Abbe Bonnier? Var det rätta värdet på Mibis samma enkrona som han själv hade köpt företaget för? Sådana påståenden är inte helt lätta att gå till botten med. Klart är att Bonnierföretagen förlorade stort på köpet av Mibis, och att Abbe Bonnier hade anledning att vara missnöjd.

Men det står också klart att Bonnier, trots att han var känd för att göra vidlyftiga affärer, inte köpte någon gris i säcken. Förvärvet hade föregåtts av noggranna analyser av ekonomi och marknad. Något klassiskt bondfångeri var det knappast fråga om. Det ligger närmare till hands att se branschovana och skilda företagskulturer som orsaker till att Bonniers misslyckades med Mibis.

Scheins förhållande till tiden med Mibis blev ambivalent. Å ena sidan verkar han besluten att lämna företaget en gång för alla och inte frestas att se tillbaks: ”Lämnar man någonting skall man göra det helt och hållet”. Å andra sidan kan han inte låta bli att gång på gång återvända till vattenreningsepoken i tankarna.

Något av ingenjörsmässigheten följde väl också med till Filminstitutet. Själv har han sammanfattat Mibis betydelse i fyra punkter: ett sätt att tänka i ekonomiska, tekniska och kommersiella sammanhang, en självkänsla som arbetsledare, en djup respekt för tekniker och sist men inte minst alla dessa avloppsverk och reningsanläggningar spridda över hela Sverige och på många platser utomlands:

Ibland, när jag åker bil på en väg jag inte åkt tidigare, möter jag en vägskylt, ett ortsnamn, som jag känner igen. Där finns en anläggning som jag har byggt.

Ur Företagshistoria 2010:4

Text: Lars Ilshammar är fil. dr, i historia, författare och debattör, chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek. Tillsammans med Pelle Snickars och Per Vesterlund har han varit redaktör för den nyligen utgivna boken ”Citizen Schein”.

Dela med dig av dina tankar