Den fjärde september 1882 knäppte Thomas Alva Edison på strömmen i elverket vid Pearl Street Station i New York. Ett genombrott för den moderna eldistributionen. För industrin fanns dock fler problem kvar att lösa. En svensk var en av dem som lyckades formulera svaret.
Thomas Alva Edison hade 1879 utvecklat en användbar glödlampa. Han hade därefter löst flera problem som gjorde det möjligt att skapa ett system där användarna abonnerade på elektrisk belysning. Denna nymodighet, elektrisk belysning, spred sig snabbt över världen. Till Sverige kom tekniken 1885, då en likströmsanläggning för gatubelysning togs i drift i Härnösand.
I slutet av 1800-talet steg det totala energibehovet i den industrialiserade världen, och elektriciteten blev allt mer intressant som energikälla. Speciellt i Sverige, som var helt beroende av import av kol för sin energiförsörjning blev vattenkraften, ”det vita kolet”, särskilt intressant att utveckla.
Redan 1882 hade Ryds Bomullsspinneri i Västergötland installerat en dynamo som försåg företaget med el till belysning. Kraften hämtades från den närbelägna älven Viskan. Året därpå installerade även Domnarvets järnverk en elektrisk belysningsanläggning. Många industrier byggde nu egna elektriska anläggningar, först för belysning och under 1890-talet även för att driva motorer. De tidiga systemen använde likström vid låga spänningar.
Trefastekniken – Sverige i täten
Det fanns emellertid ett avgörande problem med elektriciteten att lösa. Likström kunde driva motorer, men inte överföras några längre sträckor. Växelström kunde å andra sidan transporteras långa sträckor. Den svenska ingenjören Jonas Wenström var en av dem som 1890 lyckades formulera svaret på denna gåta: trefastekniken.
Genom växelström och transformatorer kunde el nu överföras betydligt längre sträckor. Vattenkraften – som det fanns gott om i Sverige – kunde nu exploateras. Industrierna behövde inte längre ligga i anslutning till något lämpligt vattendrag.
Tack vare Wenströms innovation kunde elektrisk ström 1893 börja överföras från en kraftstation vid Hällsjön i Dalarna till gruvorna i Grängesberg, en sträcka på 15 kilometer. Och året därpå bildades Sveriges första kommersiella kraftbolag, Hissmofors AB. Bolaget producerade och distribuerade elektrisk ström i första hand från ett vattenfall i Indalsälven.
Efter genombrottet med trefastekniken etablerades nu en rad vattenkraftverk, som i sin tur försåg lokala elverk och industrier med kraft. Vid sekelskiftet fanns uppemot ett 50-tal kraftanläggningar i Sverige. Verken var både privata och kommunalt ägda. Hälften av anläggningarna byggdes i Bergslagen, som då var Sveriges industriella mittpunkt med gruv- och metallindustri. Det stora genombrottet för större kraftföretag kom under 1900-talets första decennium.
Utvecklingsblock bildas
Industrierna började nu lokaliseras på ett rationellare sätt, i närhet till marknaden och där det fanns gott om arbetskraft. Det vill säga städerna. Tiden mellan 1890-talet och 1920-talet blev industristädernas stora tillväxtperiod i Sverige. När den kunskap som fanns inom industrierna koncentrerades, kunde den utnyttjas bättre. Så kallade utvecklingsblock bildades, där tillväxt inom en verksamhet skapade nya behov inom andra områden.
Sverige har genom sin geografi god tillgång på vattenkraft och därmed billig elektricitet. Därför har den svenska industrin särpräglats av en högre elanvändning än andra länders industrier. Detta förhållande gäller än i dag.
När Vattenfall bildades under det tidiga 1900-talet var det också framför allt industrin som var den tänkta målgruppen. Vattenfalls första kraftverk – Olidan, Porjus och Älvkarleby – lokaliserades med industrin, och järnvägsutbyggnaden, i åtanke.
Dela med dig av dina tankar