Intima interiörer från Joseph Leja för 60 år sedan

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1950:11-12 (årgång 24).

”En 90-talsyngling” heter en i höst på Gebers förlag utkommen bok, som bör ha speciellt intresse för alla NK-ister. Författare är nämligen den kände möbelarkitekten David Blomberg, som i flera omgångar varit knuten till vår firma – 1893-95 såsom ritare hos Josef Leja, 1902-1915 som avdelningschef för Möbelavdelningen och därefter två år som disponent för Möbel-, Belysnings-, Metall-, Musik- och Tapetavdelningarna. Han bar fått många lovord i pressen för sin friska och medryckande skildring av 90-talets Stock­holm såsom han upplevde det från det han kom hit som sjutton­åring från Lindesberg. Särskilt har framhållits kapitlet om firman Josepb Leja. Rullan har vänt sig till Författaren och bett att få återge ett utdrag, vilket omedelbart beviljades av den minnesgode f.d. NK-isten. En fortsättning på hams memoarer lär vara att vänta – och att hoppas på!

Som jag förut nämnt, gick jag ofta över till firman Joseph Leja, till chefen för möbelavdelningen, Max Sachs, med arbets­ritningar. Jag längtade efter en anställning i detta varuhus. Som varande en ung frisk pojke med hungrig fantasi kunde jag ej, trots mina frugala levnadsvanor och med svältrem­men ibland åtdragen till sista hålet, avhålla mig från att försöka vara med överallt där det fanns något intressant att anamma. Jag hade erfarit, att en riklig lunch ingick i löne­förmånerna hos Joseph Leja och förstod, att om kroppen erhöll en regelbunden uppmuntran en gång om dagen, skulle ett viktigt problem vara löst. Jag gjorde därför en vördsam framställning om att bliva engagerad på möbelavdelningens ritkontor och blev genast antagen.

Max skickade mig till bokhållaren, Gustaf Herrman, som nådigt följde mig upp till matsalen för att introducera mig hos husfrun. Upp- och nerför trappor, genom villsamma slingrande gångar och korridorer kom jag äntligen fram till matsalen. Vid ett långt bord sutto husets biträden, eleganta och välfriserade, med färgglada näsdukar instuckna i man­schetterna efter dåtidens sed. En och annan oäkta pärla glänste i deras slipsar. Flickorna voro mycket söta och välklädda och betydligt piffigare än sina systrar i småstaden. En och annan gammal fröken som åldrats i kungariket Sve­riges kundkrets – bland varor som krävt evinnerlig damm­ning, bland papperskardus, snörstumpar och kassakvitton – stack resignerat av emot det ungdomliga övermodet.

Mitt emot mig satt den vackraste flicka jag någonsin sett. Liksom den store skalden skyggt och ödmjukt stal sig till en blick på Elsa Örn, så vågade jag titta på uppenbarelsen under lugg. Hennes hy var som en morgonrodnad och hennes ögon voro blåa och djupa som sjön Råsvalen i min hembygd. Den mjuka men långt ifrån veka munnen var odefinierbar. En förtjusande haka, som jag skulle velat hålla i min kupiga hand, avslutade den underbara ovalen med det silkesglänsande ljusa håret i neapelgult. (Som målare älskade jag färgdistink­tioner.) Hennes smidiga slanka hals var som en prinsessas. – Varför har prinsessorna alltid sådana halsar? – På hennes smala händer med de glänsande naglarna – inte zinoberröda som nu, gudskelov – skymtade ett blåådrigt pulserande nät under den vita huden.

Målarynglingen fylldes med vördnad inför detta konstverk. Hon såg forskande på mig, så att jag blev generad och natur­ligtvis rodnade. Då jag i min förlägenhet snöt mig omständligt och ljudligt, gjorde hon precis detsamma. Och då jag nervöst jämkade på min slips, kopierade hon mig exakt. När jag under stigande förvirring försökte stoppa in en portion slarv­sylta i munnen, förstod flickan att på pricken manipulera på samma sätt. Nu begrep jag äntligen, att jag var utsatt för drift, blev arg och knep ihop läpparna som mina förfäder troligen gjort vid häradstinget. Ja, sådan var min debut i den mondäna världen.

Då jag kom tillbaka till möbelavdelningen sade chefen:

Försök nu att skissa ett bord i angridö och en soffa i luiträs. Här är måtten.

Vad var nu detta för besynnerligheter? Frö­ken Berglund hos Agi upplyste mig om att »angridö» be­tydde Henrik den II, alltså fransk renässans, och »luiträs» Ludvig den XIII :s stil. I tekniska skolans bibliotek fick jag de nödiga förebilderna och avlämnade godkända skisser nästa dag.

På ritkontoret arbetade en teckningslärare och en byggnads­ingenjör. De gjorde arbetsritningar till frimurarlogen i Kristia­nia som Agi skisserat. Ingenjören, som var frielev i Rickard Anderssons pianoskola, sjöng italienska serenader med smäk­tande röst, ty han var kär just då. Teckningsläraren tog ofta igen sig på en divan och suckade:

Livet är kort och konsten är lång. Tacka vet jag en schäslong.

Sedan skrattade han alltid, men ensam. Denne trötte konst­hantverkare, som vämjdes vid att rita papyrusstjälkar åt fri­murarna, satt varje kväll i Berns salong vid en rödvinstoddy, ty detta stora rum var ett husligt komplement till hans lilla och ogemytliga vindskupa.

Min nya verksamhet var mångsidig och intresseväckande. Uppgifterna voro växlande, möbler, belysningsarmaturer, he­dersgåvor och textilier, alla dessa beställningar åtog man sig, ritade och tillverkade och resultaten blevo inte alltför dåliga. Det karakteristiska för optimismen inom husets olika avdel­ningar var, att man aldrig sade nej till ett uppdrag och att man alltid kom ner på fötterna.

Vad jag måste beundra, som var van vid provinsens lång­samma handläggning av varudistributionen, var den ackuratess varmed varorna befordrades till kunderna. På expeditionerna sutto beprövade trotjänare som regerade som despoter. Ibland gick det dock inte efter beräkning, och Frisch kunde stöta fram ett ilsket:

Vad innerst inne i sjuttiniomilliarders röd­glödgade, beställda, inpackade, expedierade, fakturerade, upppackade, reklamerade och returnerade smådjävlar…

Han hade det inte heller så lätt med de oerfarna utländska volontärer som man skickade på honom, och en ung tysks bris­tande kunskap i norröna tungomål utlöste en katastrof. Ty på ordersedeln hade han skrivit: »Herr Söderström -hade bort vara baron Cederström -Dynnelsö, 1 dagkrona, skickas dorstag.» -Som läsaren förstår skola de tre sista orden skri­vas Tynnelsö, takkrona och torsdag.

Det närmade sig julen -min tredje i Stockholm. Man bör­jade värma upp lokalerna, ty under förvintern hade ingen kamin tänts i Stora Boden och biträdena stodo i sina över­rockar och pälsmössor och sålde. Men nu hade skördens tid kommit som tålde vid litet mera omkostnader.

Ur alla möjliga gömmor kommo de sorgfälligt bevarade dyrgriparna fram. Här kunde man köpa en atenienne för sin salong med en färdig uppsättning prydnadssaker: pärlemor­snäckor, skulpturer av Libanons cedrar, schweiziska national­monument i terracotta, frihetsgudinnan i fajans, korkblom­mor, onyxbrevpressar och mycket annat. I hörnboden fanns barnens underland med trolleriapparater, dockor, tennsoldater och annat, med ett ord alla slags föremål avpassade för ett barns öga. Ljuden av speldosor, trumpeter och xylofoner blandades med det glada sorlet. Säljarna löpte som snabba harar innanför diskarna, upphetsade och storpratande. Kul­lorna slogo in paket så att fingertopparna värkte och det rasslade i kassalådorna som hagel på ett tak. Och i spetsen för sina trupper stredo avdelningscheferna som heroer.

Med ens blev det förunderligt tyst i hela huset. Nu kom gamle kungen, stödd på en käpp, genom salarna och köpte sina julklappar. Detta årligen återkommande möte med sitt folk i stadens största basar roade monarken. Omkring sig såg han på nära håll nigande och bockande lojala undersåtar som logo mot honom. Landsfaderns popularitet strålade i kapp med julstjärnornas glans. V art han gick följde i hans kölvatten en svans av nyfikna människor. Särskilt äldre damer tillhörde eftertraven, och de pressade sig, trots sina feta kroppar, fram till monarkens omedelbara närhet. Nisse Jönsson kallade dem för »kungshyenor».

Även jag var en intresserad åskådare. Kungen ville välja ut en bordslampa och stannade inför en bronssylfid, som han önskade se lysa. Nu hade en omläggning av lokalernas elek­triska ledningar från 110 till 120 volt ännu ej hunnit avslu­tas. Ifrågavarande lampas stickkontakt stoppades in i en ny­monterad strömbrytare med effekten att den sprack. Irriterad men ej modfälld skruvade avdelningschefen in en ny nu 110 volt lampa, användande en annan strömbrytare och åstadkom därigenom en ny explosion. Konstpaus. Men med en förtviv­lans sinnesnärvaro bjöd han det leende majestätet en trappa upp, medförande sin nymf och en lampa. För att överraska sina chefer hade personalen i sista stund lagt om ledningarna även här. Följaktligen lyckades det förevisaren att genom kortslutning försänka hela våningen och halva det kungliga huset i ett nattsvart mörker.

Jul och midsommar fingo Lejas biträden en extra utbetal­ning som benämndes gratifikationen och ingick i lönen. Alla räknade i sin budget med detta tillskott, men jag såg inte till denna premie och var ganska pank, sedan jag förköpt mig på julklappar till mina anhöriga i hemstaden.

Jag satt alltså avglömd på ritkontoret, då Emile Stiebel, volontär på belysningsavdelningen, i behov av en stunds vila i försäljningshetsen kom upp och hälsade på. (Som han aldrig hade lärt sig att skilja på volt och ampere stannade han inte länge kvar i branschen.) Han gick omkring och mumlade och prövade sina stämband, ty han hade redan då för avsikt att bli operasångare. Emile deltog känslosamt i min missräkning och stack omedelbart ned till sin släkting, Arthur Thiel, som var vice verkställande direktör i huset. På sitt forcerat dramatiska sätt klargjorde han, att hans vän David var verkligt skakad och att han umgicks med dystra tankar.

’Kan jag rädda livet på din vän med tjugofem kronor’, yttrade Thiel torrt, ’så må det vara hänt.’

Det kanske kan vara av kulturhistoriskt intresse att göra en återblick på verksamheten före sekelskiftet i landets då största och framgångsrikaste varuhus. Jag anser det rent av vara min skyldighet såsom varande en av de ännu kvarle­vande av det gamla gardet – och med sympati för mitt ämne – att rädda från glömskan kännedomen om det arbete som utfördes av flitiga och kunniga köpmän av den gamla skolan. En framsynt och energisk chef har sedermera för­vandlat den gamla importfirman till kvalitetsbegreppet Nor­diska Kompaniet. Det nya företaget förmådde efterhand stävja importen genom att grunda inhemska kvalitetsverkstäder av olika slag, varigenom de primära ekonomiska vinsterna stan­nade kvar inom landet.

Julhandel hos Joseph Leja på nittiotalet enligt en dåtida tidning.

Rörlighet och uppfinningsrikedom, säljarfantasi och reklam­talang och framför allt en obändig flit var firman Joseph Leja förebildlig i på åttio-och nittiotalen. Förbindelserna med utländska fabrikanter voro rätt outvecklade i höga Norden vid denna tid, och engrossisterna i Köpenhamn togo ofta mel­lanhandsvinsterna. (Nu skulle Sundbärg inte behöva vara ängslig mera.) Cheferna i Joseph Leja ägde släktingar och affärsvänner runt om i Europa och hade ej samma svårig­heter som många andra köpmän att skaffa alla slags varor. Deras initiativ började verka som pace makers på de inhemska detaljisterna, vilkas verksamhet till stor del tack vare Joseph Leja undergick en modernisering.

Det har funnits en historisk motsvarighet till denna mer­kantila rörlighet i Louis de Geers importverksamhet för sven­ska statens räkning av allt som behövdes till drottning Kristi­nas kröning, gobeliner och lustrar, serviser, vagnar, hästar dräkter, viner, mat, vapen och mycket annat. Baronen har också skämtsamt betecknats som landets förste varuhusdirek­tör.

Genom att Joseph Leja sörjde för sina anställdas dagliga materiella behov på ett omtänksamt sätt och från dem avlas­tade dagens ekonomiska bekymmer, fanns det en allmänt utbredd säkerhetskänsla i medarbetarnas led, som inverkade fördelaktigt på dagsprestationen. Jag vill påstå att i denna åt nyttan vigda miljö fanns det också ett skimmer av roman­tik. Vid läsningen av affärsromanen »Buddenbrocks» av Tho­mas Mann dyker det upp igenkännande förnimmelser från det gamla varuhuset vid Regeringsgatan. Under decennier har där samlats motiv från människor och händelser för att kunna lämna stoff till ännu en fyllig roman. Ägarens många som avdelningschefer verksamma släktingar, honom lojala till det yttersta, män av omisskännelig originell läggning, ha läm­nat material till många muntrande anekdoter, till karakteris­tiska tidsbilder.

Den snabba utvecklingen från den lilla kramboden vid Arsenalsgatan – grundaren betecknades som handelslärling I 849 – med sin tids karakteristiska affärsmetoder, med prut­ning och ett individuellt köpslående, fram till våra dagars anseddaste varuhus, innesluter i sin utveckling många intres­seväckande etapper med en kromatisk medgång, men också med tåligt burna bakslag.

De pampiga brukspatronerna bland kunderna – av en säljare titulerade »bruksbaron» – som på nittiotalet ännu kunde visa översittarfasoner vid sina inköp, – hade nog ingen aning om att en köpman kunde vara en skönhetsdyrkare. Vil­ken entusiasm och iver utvecklades det ej av dessa merkurie­söner, då ur varubalar, lådor och paket all världens konst­verk togs fram ur emballaget. Ännu minns jag dofterna av fuktig träull och kardus, däven halm och den syrliga lukt­kittlande odören från gamla lagerlokaler med multnande golv­tiljor, där avtäckningen ägde rum. Här frammanades resultaten av alla skapande folks uppfinningsförmåga i skiftande ma­terial: glas, porslin, metaller, trä, elfenben, pärlemor, vax, papper, skinn. Nittiotalet var Meggendorfferbilderbokens un­derbara tid, tennsoldaternas och Noaks arks. Utanför Stora Bodens fönster stodo skaror av lekhungriga småttingar som slukade härligheterna med ögonen.

Liksom på jultidningarnas redaktioner snönovellerna skrivas vid midsommartid, var hela året en enda förberedelsetid till julhandeln, husets stora skördetid. Cheferna hade gjort täta inköpsresor till utlandet och återvände belåtna, men inkaps­lade som ostron. Man berättade, att den av ishinder infrusne Rulle Sachs en gång till och med fått chefen på en torpedbåt att taga honom med sig över Sundet. Med mycken hemlig­hetsfullhet gömde de gamla herrarna undan sina dyrgripar som de reserverat åt sina speciella mångåriga kunder, och de bevakade varandra sinsemellan med den största misstänksam­het.

Ja, de gamla herrarna, bröder, halvbröder och kusiner till chefen, generalkonsul Simon Sachs, bildade kärnan i detta vi­tala företag. Lösen var: oavlåtligt initiativ utåt, vaken kritik inåt. Ingenting fick vara likgiltigt. »Kom ihåg att vad ni just nu gör», sade en av de gamla cheferna, då ett biträde skulle sälja ett munspel, »är det viktigaste i världen».

Känslor och lidelser reagerade lätt. ”Har ni råd att vara så lugn?” frågade chefen ett biträde. Det arbetades inspirerat och alla väntade lika ivrigt på ett resultat som ett sydländskt fotbollslag på ett mål. Man och man emellan slösades det med en grotesk humor som närmade sig komiken. Sarkasmen frodades och hade tränats till en hög grad av habilitet. Man bibringades också förståelsen, att en oanvänd minut var en nationalförlust.

För de mest olika köpeanspråk hade de uppfinningsrika che­ferna att skaffa lösningar och åtogo sig också att leverera alla samhällets olika attribut. Än gällde det beställningen av ett gipstak till ett slott, paneler, gardiner och möbler, än lykt­stolparna i en småstad, än en mundering för kapplöpningarna på Gärdet, eller antipodiet till en kyrka, eller kristallkronor till Operakällaren eller frimurarnas hemligaste regalier. Varje angelägenhet, så obetydlig den än synes vara, fick sin sorgfäl­liga differentierade behandling och avslutning. Någonting av Leipzigermässans bikuperöriga trafik vilade i mindre skala över detta hus.

Fyra trappor upp över gården med utsikt över den smala Jakobsgatan bodde några av firmans biträden, ett slags hus­trupper, i helpension. Som jag ibland var gäst i dessa appar­tements, vilka kallades Grand Hotell, minns jag ännu in­teriörerna. Sängar av spenslig järntråd voro huvudmöblerna, kring vilka fula stolar, bord och byråar stodo utströdda. Brunfläckiga gamla tapeter hängde på väggarna, men i garde­roberna funnos mycket väl skötta och pressade kostymer, ty ägarna hade skyldighet att vara förebildligt eleganta. Det luktade också malpulver som på ett apotek. Man hade också intrycket av att ha kommit in i en herrekipering.

Jag ber få presentera dessa mina vänner.

Otto Larsson – förste man i Stora Boden – liknade en ungersk kapellmästare med sina kupiga glänsande mustascher och sitt charmörleende. Han slösade sin godmodighet och säljarförmåga på den omisstänksamme kunden. Där han mak­ligt flanerade bakom disken, kunde man blixtsnabbt förpassa sig till ingångs dörren, om en kund visade sig. Jag sade ho­nom att han var en vakthund, dresserad av firman Joseph Leja. Han log vänligt.

En tidstypisk affisch från Joseph Leja.

En man med ett litet huvud kom in och skulle köpa en hatt. Så små nummer fanns inte, och de plommonstop som Otto utprovade, åkte ner över öronen. Inne i hatten hördes ett mummel. Otto kommenterade hänryckt:

Herrn ser ut som en Apollo.

Nisse Jönsson var en ung snobbig skåning av satirisk lägg­ning. Hans själ dvaldes hellre i världsmetropolerna än vid nordpolen och den spenslige gentlemannen betraktade med undran de bondetroll som kom inlufsande för att köpa grann­låt åt käringen. Oftast med händerna på ryggen och med blicken i det blå, blev han liksom Larsson kvick som en vessla, då det kom en kund.

Nisse var en eminent säljare, men en gång gick han bet. En hel förmiddag larvade Lasse i Ängaboda omkring med sin ciceron från källaren till vinden och förundrade sig storligen. Då den rike bergsmannen gick, sade han enkelt: » Tåck, tåck. Nu vet jag hur mycke dä finns som jag inte behöver.» Men in i det sista var Nisse artig och nedlåtande.

Gustaf Herrman, bokhållare på möbelavdelningen, gjorde anspråk på att vara en auktoritet på livets alla områden. Han höll gärna tal, vilka voro lindrigt grammatikaliska. Gus­tafs uppstrukna mörka hår och krusiga mustasch dekorerade ett långsträckt ansikte på en satt figur. Han behöll alltid det sista ordet och, om det inte kunde slutföras, transporterade han det minnesgott till nästa förkunnelse.

Charles Biguet får man anse vara den markantaste i sam­lingen, lång, elegant, slätrakad, finborstad, med en hökartad profil och en mun så smal som ett tankestreck. Han skötte om de »fina» kunderna med en diplomats förbindlighet. Charles begrep remtyg och sadlar bättre än en hästgardist, ehuru han aldrig setat på en kamp. Från hans gråa, en smula kalla ögon, utstrålade det ett manande och bestämt:

Var så god och köp det här.

En av hans kunder bland godsägarna råkade i förbifarten fråga Biguet om firman förde spadar och gödselgrepar. ”Nej”, sade Charles med ett fint leende, ”det har vi inte, men ett slags handtag till dem.” Och han tog fram ett par glacé­handskar.

Edvard Molin, souschef på bosättningsavdelningen, var en synnerligen nyttig medlem i säljarfalangen. Hos honom var allting rätlinjigt och provocerat redbart. På sin metallrika av­delning hade han lärt sig att tala är silver och tiga är guld, vilka båda försäljningstekniker han omväxlande använde.

Edvard var mäktig rättshaveristens indignation och det får man inte undra på, då han i glaskällaren upptäckte, att poj­karna apterat lampglas till käglor och lampglober till klot i en improviserad kägelbana. Han kunde inte heller tolerera, att ynglingarna i samma lokal stekte fläsk på gaslågan, vilken doft fortplantade sig uppför trapporna till Stora Boden.

Den siste i samlingen, Gustafs broder Nils, tillhörde jämte Molin det solida elementet i denna grupp merkurianer, som man till övervägande del kunde betrakta som vegetativa. Han tog avstånd från allt lättsinne. Nils sarkasmer flödade och om­sattes oftast i ett tvivlande: ”Na nu!” Jag behöver kanske inte nämna, att han alltid var synnerligen renborstad och slätrakad med god ekonomi, och av alla kamraterna minst ”renrakad”.
Men det fanns även andra lovande förmågor i varuhuset, originalupplagor från Småland och provinsen. De kunde pro­fitera på sin bondhälsa och sitt okritiska självförtroende. De, stöddes häri genom köparnas märkliga kolartro på auktorite­ter, även om dessa representerades av en ung, oerfaren man. Ynglingarnas kulturlängtan var lindrigt utvecklad, däremot var deras förvärvsbegär mera framträdande. De voro både konstgjorda och reella, i marschtagen mot en nyttig Medel­son.

Med språkkunnigheten var det si och så hos dessa merku­rianer. Så frågade en turist: » You speak english?» och fick till svar: ”Nein, mein Herr.” Samtalet fortsätter: ”Ach so, Sie sprechen deutsch?” Svar: ”No, sir.”

För mig var denna kommersiella atmosfär ny. Jag var van vid småstadens handlande, som sävligt halvliggande på disken ömsom trugar och prutar och som ideligen dokumenterar sin merkantila monotoni genom att idissla:

Affär är affär.

Jag bad Nisse Jönsson sätta mig in i den moderna köpen­skapens försäljningsmetoder inom detaljhandeln.

”Säljandets psykologi”, sade Nisse viktigt, ”följer vissa la­gar. Tillgång, efterfrågan, nyttigheternas logik, lyxbegärets oresonlighet. – Sätt dig i kundens ställe – han kanske länge har funderat på ett köp och vill gärna träffa någon som förstår honom. Kanske hittar han inte just det som han söker. Och då, lille vän, träder säljargeniet in i handlingen. Kanske vill kunden gå sin väg, men genom vår tillbjudsamhet med tallösa alternativ, som vi dock fixera till en bestämd sak, kommer man över den döda punkten. Och då köper han något, som han aldrig i sitt liv drömt om.”

Det fordras något av inspiration och god hälsa för att utan att tröttas orka med ett otal kunder om dagen. Att riva ner allt i hyllorna, kanske utan resultat. Och så säga de, att knoddarna inte arbetar. Jag kände sonen till en lanthandlande hemifrån som kom till en musikaffär i huvudstaden. Han fick en nyrik att köpa två pianon, ’det ena att öva på och det andra att spela upp på’. Han var ett geni, min vän. Men han var ju skåning.»

En kund kom in genom dörren och Nisse och Otto började en kapplöpning för att fånga in honom. Men Nisse drog ut en låda i disken i förbifarten, som Otto stupade på, och snart hade han sålt ett par ryska smällare och en ask kli­pulver.

En mångfald anekdotartade episoder kunna kanske belysa dagligt liv i varuhuset Joseph Leja. – Många av de histo­rier som sedan ålder tillskrivs Lejas, äro dock internationella med lokal tillämpning. Alldeles som Bellmansanekdoterna.

Chefen för bosättningsavdelningen lade märke till att en kund knyckte ett par silverskedar. Med stor ansträngning knogade den gamle mannen fram med en mäktig silversamovar och sade artigt:

Nu har damen skaffat sig teskedar, hur vore det att taga med sig det här lilla teköket?

Samme artige gamle herre kallade en ung löjtnantsfru för överstinnan. Hon upplyste honom om hans misstag.

2Då man är så förtjusande”, förklarade den gamle smickraren, ”kan man kommendera ett regemente.”

Då Adam Hellgren demonstrerade den s. k. ”urnlampan” med ett löstagbart oljehus, som förvandlade lampfoten till en urna, strejkade uppfinningen. ­

Om herrskapet», började Adam, »på vintrarna har en stämningsfull familjelampa», han slet och drog men fick inte isär den – »så har herrskapet på sommaren också en fin lampa.»
Avdelningschefen bevittnar med oro, att kunden som kö­per en lampa får ett lampglas på köpet.

Du, du, glöm inte att hon ska ha fotogen för ett helt år också.

Arbetet gick med liv och lust i denna rörliga omgivning.

Jag blev varm i kläderna och ritade allt möjligt, från lyx­möbler till torvströtroner. Man måste vara skapt som en huggkubbe för att ej dragas med av den livliga takten i denna arbetsfrustande omgivning.

(Fortsättningen finner Ni i David Blombergs bok. Rullan kan tyvärr ej bestå mer utrymme, fastän vi skulle önskat det.)

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1950:11-12 (årgång 24).