JAG och hans verk

Det är över 150 år sedan näringsfrihet infördes i Sverige. 1864 kom den förordning som slog fast allas rätt att bedriva handel och produktion.

Formuleringen var tidstypiskt snårig, men anslaget desto mäktigare:

Svensk man eller kvinna är […] berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor.

Så löd portalparagrafen i den förordning från juni 1864 som fastslog näringsfrihetens princip i Sverige. I dessa ordvändningar kan man nästan höra rasslet från när ett folk frigör sig från merkantilismens och protektionismens järnkedjor.

Redan 1846 hade en näringsfrihetsreform genomförts. Den avskaffade skråtvånget, men var bara partiell. Handlare från landsbygden fick inte etablera sig mindre än tre mil från närmaste stad. Särskilt i södra Sverige, med många städer på kort avstånd från varandra, var det en hämmande begränsning som myndigheterna upprätthöll med repressiva metoder; 1856 drabbades skånska lanthandlare av en stor razzia. Särskilda inskränkningar gällde för kvinnor. Fragment av skråväsendet levde vidare i form av mästerskaps- och burskapstvång.

Först med 1864 års reform blev näringsfriheten i princip fullständig – även för kvinnor. Det senare var ett tecken i tiden. Debatten kring Fredrika Bremers roman Hertha hade 1858 bidragit till beslutet att ogifta kvinnor blev myndiga vid 25 års ålder, det första lilla, lilla steget mot ökad jämställdhet.

Reformperiod

Näringsfriheten var bara en av många reformer under dessa år i mitten av 1800-talet. Nya banker, främst bland dem André Oscar Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank, beviljades koncession och räntan släpptes fri. Därmed kunde ett modernt kreditväsende växa fram. Järnvägsutbyggnaden tog fart. Sverige anslöt sig, via ett avtal med Frankrike 1865, till det europeiska frihandelssystem som bildats kring den så kallade Cobdentraktaten, uppkallad efter Richard Cobden, en av Manchesterliberalismens förgrundsgestalter. Det medeltida sockensystemet moderniserades med en ny kommunallag. Ståndsriksdagen, med sin otympliga indelning i adel, präster, borgare och bönder, ersattes av ett tvåkammarsystem, vilket skapade förutsättningar för en mer rationell politisk process.

Sammantaget innebar allt detta att grunden lades till det svenska välståndet: de hundra åren mellan 1870 och 1970 hade Sverige, näst efter Japan, världens snabbaste BNP-ökning per capita.

Huvudpersonen bakom dessa omvälvningar hette Johan August Gripenstedt. Han föddes i Holstein 1813 i en adlig familj, där fadern snart kom på obestånd. Utan tillgång till förmögenhet slog den unge Gripenstedt in på den militära banan och var löjtnant när han 1840 efterträdde sin far som ättens representant på Riddarhuset, där adelsståndet möttes. Han gjorde intryck på Carl Henrik Anckarsvärd, en av Karl XIV Johans fränaste kritiker, och gifte sig sedan med Anckarsvärds brorsdotter.

I karriären

I och med äktenskapet säkrade Gripenstedt en social och ekonomisk ställning som gjorde det möjligt för honom att prioritera politiken. Efter oroligheterna i mars 1848, då revolutionära svallvågor bröt in över Sverige från kontinenten och kung Oscar I behövde bredda regeringen, blev han statsråd: först konsult, sedan finansminister 1856.

Det är svårt att jämföra Gripenstedts fördemokratiska epok med vår egen, men frågan är om Sverige har haft en mer effektiv och långsiktigt framgångsrik finansminister, låt vara att det dröjde innan hans insatser blev rätt värderade. Av sin samtid uppfattades han emellertid inte odelat positivt. Han var en av 1800-talets mest kontroversiella politiker. Delvis berodde det på att han utmanade starka krafter, inte bara med sina politiska initiativ, utan också med sin magnifika talekonst.

Han avfärdades som ”blomstermålare” efter sina stora orationer i riksdagen 1857, då han pläderade för en forcerad och lånefinansierad utbyggnad av järnvägsnätet. Många såg det som statsfinansiellt vansinne, men Gripenstedt var övertygad om att järnvägar, liksom större frihet i det ekonomiska livet, var en investering för framtiden. Han jämförde Sverige med Amerika och åhörarna häpnade:

Även vi kan med visshet förutse en utveckling, vartill måhända inget annat land i Europa kan uppvisa ett motstycke. Härtill fordras dock, att de hjälpkällor vi äger, men som ännu till största delen, såsom slumrande krafter, ligger obegagnade, skall bli behörigen tillvaratagna.

Men misstron mot Gripenstedt underblåstes också av honom själv. Fysiskt elegant och överlägset begåvad var han ytterst självmedveten och hade inget emot att underteckna handlingar med sina initialer: JAG. Han kunde i ena stunden vara passionerat principfast för att i nästa ägna sig åt machiavelliska intriger.

Mötte motstånd

Politiskt vacklade han mellan dåtidens vänster och center och drog därför på sig både liberal och konservativ vrede. Hans kollega och vapendragare Louis De Geer, justitiestatsministern som med Gripenstedts retoriska hjälp drev igenom representationsreformen 1865, tecknade i sina Minnen ett utsökt porträtt av finansministern:

Han var vad man kallar en vacker karl med ett energiskt uttryck, ehuru hans kroppskonstitution var något klen. Också vårdade han sitt yttre och gick alltid klädd i vit halsduk […] Han hade många ovänner, därför att han aldrig skonade vad han ansåg dumt och stundom bemötte motståndare med någon spotskhet. Med en stark självkänsla var han icke heller okänslig för beröm av andra. Mod fattades honom aldrig.

Modet demonstrerade Gripenstedt inte minst i september 1863 när han, med stöd av De Geer, fronderade mot kung Karl XV:s planer på att alliera Sverige–Norge med Danmark inför ett stundande krig med Preussen och Österrike. Gripenstedt insåg att krig skulle innebära ekonomisk katastrof. Under ett regeringsmöte med Karl XV på slottet Ulriksdal hotade han indirekt kungen med revolution genom att hänvisa till Gustav IV Adolf, som avsatts 1809. Gripenstedt uttryckte sig, enligt De Geer, ”stundom i ord, som icke var fullt passande att använda till sin konung”. Sverige gick, lyckligtvis, aldrig i krig mot de tyska stormakter som 1864 krossade Danmark.

Gripenstedts intensiva verksamhet ter sig särskilt imponerande mot bakgrund av att han under större delen av sitt liv var plågad av en sjukdom som aldrig blev diagnostiserad och vars symptom han av och till sökte dämpa på tyska kurorter: återkommande feberfrossa och matthet. Enligt modern medicinsk expertis rörde det sig troligen om en form av malaria som förekom i Sverige i början av 1800-talet och som Gripenstedt kan ha smittats av när han låg i fält. Efter hans avgång ur regeringen 1866 förvärrades tillståndet successivt. Han avled 1874.

Harmoniliberal

Framför allt under sin sista tid som finansminister, när han med ganska självsvåldiga metoder drev igenom handelsavtalet med Frankrike, uppfattades Johan August Gripenstedt som doktrinärt liberal i sin ekonomiska politik. Han var, hette det, ”ultra-radikal” och ”bländad av frihandelns irrbloss”.

Gripenstedt var påverkad av den harmoniliberala skolan som menade att maximal ekonomisk frihet var enda vägen till samhällelig harmoni. Det speglades ibland i retoriken. När han 1866 försvarade avtalet med Frankrike hänvisade han till ”en stor mäktig och sann drivkraft” som möjliggjorde ekonomiska framsteg ”utan våld, utan förtryck”:

Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke, som allena förmått frambringa allt detta, den heter: frihet – frihet i avtal – frihet i tanke.

Men Gripenstedts tillämpade liberalism var tempererad; han var i allra högsta grad resultatpolitiker.

Han lät staten finansiera bygget av stambanorna, av den enkla anledningen att endast staten kunde hävda allmänintresset i ett så väldigt projekt. Han undantog ungskogen från sina frihandelsprinciper; inga lycksökare skulle tillåtas skövla denna nationella tillgång som, bokstavligt talat, växte in i framtiden. Och han ansåg att staten måste kunna reglera bankerna, eftersom ”en rubbning i detta avseende verkar på ett helt annat sätt än rubbningar i andra rörelsegrenar”. Det senare bekräftade han i konkret handling när han under en akut bank- och kreditkris 1857 ingrep för att rädda Skånes Enskilda Bank.

Så kanske ska Johan August Gripenstedts på många sätt revolutionerande gärning sammanfattas i en principförklaring som han avgav 1850, ett förebud om den strävan efter kompromisser, samverkan och breda lösningar som senare skulle prägla ett demokratiskt och egalitärt Sverige:

I nästan alla det mänskliga livets praktiska förhållanden ligger det rätta i en förståndig medelväg mellan ytterligheterna.

Hållpunkter på vägen mot näringsfriheten

1752 Kravet på burskap i stad avskaffas för den som driver manufaktur (d v s en tidig form av fabrik).

1765 Prästen och riksdagsmannen Anders Chydenius ger ut pamfletten Vederläggning av de skäl, varmed man söker bestrida öster- och vesterbottniska samt vesternorrländska städerne fri seglation, på staden Gamla Karlebys bekostnad.

1765 Anders Chydenius ger ut pamfletten Källan til rikets vanmagt där 1724 års förbud mot utländska fartyg import av tredje lands produkter till Sverige kritiseras.

1765 Anders Chydenius ger ut stridsskriften Den nationnale winsten, där offentliga regleringar av ekonomi och näringsliv bemöts.

1765 Ständerna avskaffar det så kallade bottniska handelstvånget, och ger städer norr om Gävle och Åbo rätt att bedriva utrikeshandel

1795 Anders Chydenius argumenterar för landsortsbefolkningens rätt till att idka fri handel i ”Hvilka äro de hinder som fjättra finska landtmännens idoghet?”

1797-1801 Georg Adlersparre publicerar översättningar av Adam Smith i tidskriften Läsning i blandade ämnen.

1846 En ny Fabriks- och hantverksordning avskaffar de obligatoriska skråsammanslutningarna, men ersätter dem med lika obligatorisk föreningsanslutning.

Författare: Per T Ohlsson

Per T Ohlsson är journalist, författare och Senior Columnist i Sydsvenskan. Författare till bland annat 100 år av tillväxt, en biografi över Johan August Gripenstedt. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2012:5.

Dela med dig av dina tankar