I juli 1942 köper Jarl och Evy Andersson, ett nygift par i 25-årsåldern, en snickerifabrik i den lilla orten Kinnarp utanför Falköping. Fabriken är fullt utrustad med maskiner och allt. Men det är ett konkursbo, och chanserna för de nya ägarna att lyckas bättre än de förra är inte stora. Idag är Kinnarp trots det en internationell gigant inom kontorsmöbler.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
”’Om man gör saker bättre så får man det också bättre’, så resonerade Jarl och Evy Andersson när de drev sitt företag,” berättar Sibylla Jacobsson.
Hon är dotter till Jarl och Evy och nuvarande styrelseordförande för Kinnarps Holding AB, som är resultatet av den snickerifabrik som hennes föräldrar startade 1942. Hon beskriver sin pappa Jarl som den drivne entreprenörstypen, en utåtriktad ”people person”. Evy var istället den långsiktiga strategen, mer eftertänksam och med sinne för administration. ”Det var ju egentligen hon som bestämde”, menar Sibylla.
Jarl och Evy verkar ha kompletterat varandra väl som entreprenörer och företagare, de var som en sorts motsatser – som yin och yang – vilket kan behövas när stora beslut ska fattas.
Jarl och Evy, båda födda på 1910-talet och barn till jordbrukare, växte upp i en tid då Sveriges ekonomi och välstånd ökade som aldrig förr. Nu kunde böndernas och torparnas barn bara få det bättre. Järnvägsstationen i Falköping knöt ihop bygden med landets större städer och gjorde varutransporter och affärskontakter enklare. Snickeri var en av de stora lokala näringarna i bygden – men det var ett stort steg att ta från att snickra hemma till att köpa en hel snickerifabrik.
Ändå var det just det som Jarl och Evy funderade på att göra 1942, när ett lokalt snickeri gått i konkurs och nu låg till försäljning.
För de drömde om något eget, som inte var kopplat till familjernas gårdar. Men var det värt risken? Vad visste de egentligen om att driva ett eget företag? Evys farfars far hade grundat ett bolag, ett stenbrott för kalkbrytning. Jarl själv hade startat ett företag med några kompisar i småskolan, men det var mest på skoj. Mycket mer erfarenhet av att driva företag än så hade de inte. Men många på Falbygden där de levde var, precis som deras föräldrar, bönder vilket ändå är ett slags eget företagande där jobbet dessutom blir din livsstil . Och uppfinningsrikedom hade de, liksom en vilja att inte nöja sig, att ständigt komma på en bättre och mer finurlig lösning på ett problem.
Jarl var delvis självlärd snickare från hemmasnickeriet på föräldrarnas gård, men hade också gått slöjdkurs på Centralskolan i Falköping, och varit både lärling och anställd på lokala snickerifirmor i Västergötland och Småland. Så kärnverksamheten, att arbeta med trä, behärskade han utan och innan.
Fabriken till försäljning pga Jarls sjukdom, annons 1947. Foto Kinnarps.
Jarl och Evy köpte snickeriet för 14 000 kronor och betalade 5000 kronor till för inventarierna. På sitt senaste jobb hade Jarl tjänat knappt 50 kronor i veckan, så för att få ihop till den för paret enorma köpesumman krävdes hjälp. Parets föräldrar lånade pengarna på banken, med släktgårdarna som säkerhet. Samma dag som Jarl fyller 27 år, den 15 juli 1942, startar de sitt snickeri. Men utan glada tillrop från ortsborna. Många tvivlade på att de skulle lyckas.
I första hand tänkte Jarl och Evy sälja Kinnarps möbler till vänner och bekanta. Det första skrivbordet de tillverkade levererades till en lokal storbonde – som gav en krona i dricks! En gammal order på klockfodral som snickeriets tidigare ägare inte hunnit med levererade de också. Jarl hade hunnit skaffa sig några kontakter i Tibro och Göteborg, men något egentligt nätverk av köpare eller återförsäljare hade de inte, och starten gick ganska trögt. Evy skötte allt kontorsarbete och tog samtidigt hand om barnen som nu börjat födas. Totalt ska paret få fyra barn. De tidiga åren hjälpte parets föräldrar också till i snickeriet när det behövdes, och stödköpte dessutom en och annan möbel.
Hösten 1946 vände det. Kinnarps fick ett uppdrag från Krigsmaterielverket, den statliga myndighet som bland annat utrustade Försvarets många kontor. Ordern var att tillverka jalusiskåp, sådana med en horisontellt dragbar dörr eller jalusi, enligt noggranna specifikationer. Kinnarps hade levererat möbler till Krigsmaterialverket något år tidigare, men då via en mellanhand. Nu ville staten göra affärer direkt med Kinnarps, vilket blev ett stort framsteg i affärerna. Både omsättningen och antalet anställda ökade.
Rent personliga åkommor höll ändå på att stjälpa det lilla företaget. Hösten 1947 blev Jarl allvarligt sjuk i halsfluss och snickeriet låg ett tag ute till försäljning. Paret bestämde sig ändå till slut för att inte sälja och både Jarl och verksamheten återhämtade sig.
I alla fall fram till 1952, för då kom nästa överraskning: Krigsmaterialverket sade upp jalusiskåpsavtalet. Hela ordern gick istället till den konkurrerande möbelfabriken i Edsbyn, vilket gjorde att Kinnarp tappade över 60 procent av sin omsättning på ett bräde.
Nu var de tvungna att snabbt hitta nya kunder. Kinnarps hade hittills tillverkat möbler för både hem och kontor, med matsalsmöbler som en de stora produkterna. Skåptillverkningen till Krigsmaterielverket hade lärt dem nya saker och drivna av revanschlusta tog de det strategiska beslutet att enbart satsa på kontorsmöbler, och då serietillverka dem i större skala än tidigare. Inför den satsningen producerade de också sin första riktiga katalog, en påkostad sådan med färgtryck.
Med sin möbelkatalog i ena handen och telefonkatalogen i den andra satte de sig och ringde och knöt nya kontakter med återförsäljare. Särskilt i Stockholmsregionen, men även i Västerås där företag som ASEA, idag ABB, visade intresse. I Stockholm hade man en säljare som arbetade mot provision, och efter fem år hade Kinnarps flera bra kunder i huvudstaden. Det var också under 1950-talet Kinnarps började med sin speciella leveransmetod. Istället för att packa möblerna i engångsemballage sveptes de in i återanvändbara filtar. Denna miljövänliga metod minskade emballagekostnaderna och lever än idag kvar som en viktig del av Kinnarps logistikkedja.
Ur Kinnarps katalog, fotograferad på Kinnarps kontor – Kontorspersonal samt Evy och Jarl Andersson. Foto Kinnarps.
År 1956, fyra år efter att staten sagt upp det stora avtalet om jalusiskåpen, passerade företagets omsättning miljonen. Kinnarps gjorde utställningar vid Slussen i Stockholm, och 1959 hyrde de kungasviten på Hotell Malmen som showroom. Satsningen gick hem och företaget fick uppdraget att inreda de 150 kontorsrummen i den nybyggda Skatteskrapan på Södermalm – en gigantisk order för Kinnarps. Företaget bara fortsatte att växa efter det.
Vad hände sen?
1973 tog äldste sonen Henry Jarlsson över vd-stolen – men Jarl och Evy Andersson var aktiva i familjeföretaget livet ut. I synnerhet Jarl, som in i det sista kunde ses gå sina ”ronder” på huvudkontoret i Kinnarp. Evy gick bort 1997 och Jarl 2009. Deras två andra söner Assar och Ola har också haft nyckelroller inom företaget och nu är yngsta barnet, dottern Sibylla Jacobsson, bolagets styrelseordförande. Idag är Kinnarps ett företag med mångmiljardomsättning och omkring tvåtusen anställda.
Jarl Andersson själv hävdade ofta att det aldrig var meningen att företaget skulle bli så stort som det är idag. Men å andra sidan sa han att ”stillastående är tillbakagång”.
Parets ursprungliga snickarverkstad är idag omvandlad till ett företagsmuseum där besökare och anställda kan ta del av historien om deras livsverk.
– – –
Text av Gustav Svensson, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria. Redaktionell bearbetning av Ulrika Fjällgård och Anders Sjöman.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Jenny Nilsson, ”Det var aldrig meningen att det skulle bli så här stort” – Berättelsen om Kinnarps 1942-2002”, utgiven 2002 av Kinnarps AB
- Sibylla Jacobsson, ”Berättelsen om Kinnarps : 50 år på kontor 1942–1992”, utgiven 1992 av Kinnarps AB
Dela med dig av dina tankar