Järn- och stålindustrins strukturella omvandling

Trots att den svenska järn- och stålindustrin hade gått igenom en dramatisk omvandling under slutet av 1800-talet – med bland annat nedläggningar av mindre bruk med föråldrade produktionsprocesser – var branschen i början av 1920-talet fortfarande inte konkurrenskraftig. Ett undantag var Domnarvets Järnverk, ägt av Stora Kopparberg, som vid sekelskiftet 1900 hade utvecklats till det ledande götstålsverket i Sverige och som med sin produktionsinriktning mot det mindre högkvalitativa handelsstålet kunde både försörja den svenska marknaden och konkurrera med utländska producenter.

Den starka efterfrågan på stål under första världskriget gjorde det möjligt även för företag med föråldrad teknik att drivas vidare. Men i och med krigsslutet och den internationella produktionsapparatens omställning till fredsproduktion ökade konkurrensen snabbt. De svenska bolag som fortfarande drev tillverkningen med föråldrade metoder – träkolstackjärn och stångjärn – fick alla svårare att hävda sig, trots att deras produkter var av hög kvalitet. Kostnadseffektiviteten var emellertid helt avgörande för att företagen skulle kunna hålla sig kvar på marknaden. Men eftersom dessa bolag ofta hade stora tillgångar i skog, järnmalm och vattenkraft var direkta nedläggningar ovanliga. Istället fusionerades företagen till större enheter eller gick upp i någon redan etablerad storproducent. Under 1920-talet genomfördes också ett flertal strukturaffärer som innebar en koncentration av järn- och stålindustrin till färre och större enheter.

Ett av de företag som drogs in i 1920-talets strukturförändringar var det i grunden välskötta företaget Fagersta. Bolaget hade under 1910-talet fört en försiktig politik. Det tyska ägarföretaget Poessehl började emellertid utnyttja Fagersta för att få tillgång till svensk valuta. Genom att Fagerstas kapitaltillgångar lånats ut hade det svenska företaget fått en fordran på Eisen und Stahl, ett dotterbolag till Poessehl. Överföringen innefattade inte bara vinstmedel utan även lån – från bland annat Handelsbanken – som Fagersta tvingats ta upp i Sverige. Bolaget kunde därigenom ”mjölkas” på kapital i flera år. Förväntningarna hos både den tyska ägaren och Fagersta var att situationen skulle ordna sig när marknadsförhållandena normaliserats.

Deflationskrisen slog till mot alla branscher och företag, men stålindustrin drabbades extra hårt och stålpriserna förblev låga. Fagersta uppvisade miljonförluster både 1921 och 1922, samtidigt som hyperinflationen i Tyskland tilltog och ökade osäkerheten i landet. De tyska statspapper som delvis utgjort säkerheter för lånen blev under inflationstrycket snabbt mer eller mindre värdelösa. I mars 1923 saknades säkerheter för 13 av de 16 miljoner kronor som Fagersta lånat ut till Poessehlkoncernen.

I egenskap av kreditgivare till Fagersta – sammanlagt cirka 12 miljoner kronor – engagerades också Handelsbanken i frågan om hur Fagersta skulle räddas. Utöver krediterna hade Fagersta beviljats lån från Wermlands Enskilda Bank, men i samband med denna banks rekonstruktion övertogs fordran (med prioritet efter Handelsbanken) på Fagersta av IGO, ett dotterbolag till Kreditkassan. Sammanlagt rörde det sig om cirka 7 miljoner kronor. För att förbättra läget i förhållande till Handelsbanken riktade IGO hot mot Eissen und Stahl om åtgärder som kunde leda till konkurs, vilket påtagligt skulle drabba Handelsbanken.

Även Fagersta var under denna tid utsatt för ett hårt tryck. Marknaden var fortfarande mycket svag och ekonomin var körd i botten. Företaget tvingades lösa akuta ekonomiska problem varje vecka. I maj 1923 nåddes slutligen en uppgörelse där Eisen und Stahl överlät sina aktier i Fagersta till IGO mot avskrivning av skulderna. Även om en mindre del av dessa aktier tillföll Handelsbanken kunde man efter detta betrakta Fagersta som ett statligt stålverk. Men detta var ingen långsiktig lösning, vare sig för stålindustrin i stort eller för Fagersta.

För att se över den svenska järnindustrins situation tillsattes 1924, på initiativ av de svenska järnbruken, en särskild utredning för att analysera möjligheterna att slå ihop ett antal järnbruk och effektivisera verksamheten. En rad av de företag som ansågs vara i behov av rationalisering och reorganisering hade genom nödställda krediter hamnat under Handelsbankens kontroll; förutom Fagersta ingick i denna grupp Gimo-Österby och Horndal. Utöver dessa ansågs även företagen Forsbacka och Kloster vara i behov av rekonstruktion.

Järnbruksutredningen föreslog att de två huvudägarna – Handelsbanken och staten genom IGO/Kreditkassan – skulle ansvara för reorganiseringen av de aktuella järnbruken, men denna tanke avvisades av Handelsbanken eftersom det sannolikt skulle leda till att banken fick ta huvudbördan av finansieringen medan det nya företaget organisatoriskt och förvaltningsmässigt blev beroende av staten. Istället menade Handelsbanken att den själv utifrån en ägarposition skulle ta ansvar för omstruktureringen. För att detta skulle vara möjligt var emellertid Handelsbanken tvungen att förvärva Fagerstaaktierna från IGO/Kreditkassan.

Utgångspunkten för aktiernas värdering var de 6,5 miljoner kronor som de kostat Kreditkassan. Men som situationen utvecklats saknade aktierna i stort sett värde. Kreditkassan och Handelsbanken enades emellertid om ett pris på 400 000 kronor, vilket motsvarade vad staten skulle ha fått ut vid en konkurs. Affären genomfördes och Handelsbanken kunde vid 1927 års ingång starta den nya Fagerstakoncernen – efter fusionen av Fagersta, Horndal, Gimo-Österby och Kloster – som bestod av tolv industrianläggningar. År 1929 anslöts även Forsbacka järnverk till koncernen.

Den stora uppgiften att omstrukturera det nya företaget återstod emellertid. Redan 1927 avvecklades de mindre lönsamma verksamheterna i Leufsta och Carlholm, och därefter följde strukturella förändringar och specialiseringar i de kvarvarande enheterna. De första verksamhetsåren, 1927–29, visade Fagerstabruken vinst även efter att räntor och amorteringar betalats, men 1930 försämrades läget till följd av den internationella konjunkturnedgången. Bankens vice vd Ernfrid Browaldh föreslog i en särskild saneringspromemoria att tillgångar skulle säljas för att förbättra Fagerstas finansiella situation, och under åren 1934–36 såldes skogsegendomar, kraftverk och kraftverksaktier till ett värde av 13 miljoner kronor. Samtidigt skedde gradvis en specialisering vid de olika industrianläggningarna – i Fagersta utvecklades plåtvalsverket, i Långshyttan kallvalsverket och i Österby stålgjuteriet och tillverkningen av verktygsstål. De 15 masugnar som fanns i drift 1929 hade vid slutet av andra världskriget minskat till åtta, men samtidigt hade produktionskapaciteten ökat. I Horndal, som länge var nedläggningshotat, lyckades man effektivisera verksamheten utan extra insatser, så tillverkningen av handelsstål blev lönande. Dessa åtgärder bidrog till att Fagerstakoncernen vid slutet av 1930-talet kunde fullgöra de ekonomiska åtaganden som tillkommit under åren 1923–26.

Liknande struktur- och produktionsförändringar förekom också vid andra företag inom järn- och stålindustrin. Vid Johnsonägda Avesta järnverk utvecklades produktionen av rostfritt stål, medan Sandviken inriktade sig på tillverkning av specialstål. Vid landets största stålindustri Domnarvet tillverkades handelsstål, räls och olika typer av valsade produkter. Den specialisering som genomfördes i den svenska järn- och stålindustrin under mellankrigstiden var nödvändig för att branschen skulle kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Huvudsakligen avsattes produktionen hos svenska köpare, bland annat inom den expanderande verkstadsindustrin, men för de tillverkare som genomfört lyckade specialiseringar fanns också möjligheter att sälja på den internationella marknaden. Ännu efter andra världskriget fanns det också kvar små bruksenheter som med en föråldrad produktionsapparat försökte hålla sig kvar på marknaden – men situationen för dessa försämrades kontinuerligt.

Under mellankrigstiden uppförde Boliden en ny smältverksanläggning utanför Skellefteå – Rönnskärsverken. Fabriken stor klar 1930, och där utvanns ett flertal icke-järnmetaller som koppar, zink, bly och ädelmetaller, framför allt guld. Malm som bröts i andra delar av Skellefteåområdet upparbetades vid Rönnskärsverken, och senare utvecklades även återvinningen av elektronikskrot.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.