Jofa – Historien om skräpet som blev till guld

En stor, röd hockeyhjälm kantar riksväg 66 genom Malung. En och annan skidturist på väg mot Sälen lär nog sucka nostalgiskt vid åsynen. Inte bara världsstjärnor och landslag har burit den klassiska Jofa-hjälmen – säg det skridskoåkande barn i Sverige som inte har prytt sitt huvud med den.

Men det började inte med hjälmar. Jofas grundare, Niss Oskar Jonsson, växte upp i skinnmetropolen Malung. Dessutom var han son till en sadelmakare. Det naturliga var med andra ord att börja sin bana med skinnprodukter, och som 16-åring startade Oskar sitt eget lilla företag, baserat på det spill som han kom över i faderns verkstad. Det andra betraktade som skräp, gjorde Oskar skidbindningar och skridskoremmar av.

Fortsättningen är som en riktig saga. Som 17-åring packade Oskar 1926 sin väska med varuprover – skidbindningar, handskar, skridskoremmar och skidstavar. Sedan gav han sig av till Vansbro för att hitta kunder. Försäljningen lyckades så väl att han glatt fortsatte till Borlänge, där det gick lika bra. Så varför inte fortsätta ännu längre? Oskar sov över i Borlänge och fortsatte, med sina föräldrars motvilliga medgivande, till Stockholm dagen därpå. Och med hjälp av telefonkatalogen orienterade han sig fram till helt osannolika kunder: PUB, Idrottsmagasinet och Åhlén & Holm.

Explosionsartad utveckling

Nu blev det produktion på allvar. Niss Oskar själv har flera gånger i olika minnesskrifter berättat om den explosionsartade utvecklingen efter Stockholmsresan:

”Den för mina förhållanden stora orderstocken gjorde det nödvändigt, att öka tillverkningen med flera hundra procent. Artiklarna måste till varje pris fram eftersom de var försålda. Efter en hel [del] diskussion med mina föräldrar, speciellt min fader, som ville att jag skulle övertaga sadelmakeriverkstaden, försåldes korna och ladugården inreddes till fabrikslokal. Vindstaket höjdes. Flera pojkar anställdes, i första hand skolkamrater till mig.”

Så här långt i berättelsen om Niss Oskar och Jofa finns redan flera element som skulle komma att upprepas gång på gång: ivern att ta vara på restprodukter och tendensen att köra ut kor ur ladugårdar för att inreda fabrikslokal. Under 40-talet drevs till exempel korna ur Oskars svärfars ladugård för att en stororder till svenska försvaret skulle kunna tillverkas där. Och när Jofa ungefär samtidigt också förvärvade en skidfabrik i Hälsingland, fick Oskar den att gå ännu bättre genom att göra stolar av skidspillet. Men sparivern – som för övrigt inte verkar alldeles olik den småländske kollegan Ingvar Kamprads – skapade också ett rykte. När Oskar gick runt och inspekterade sina fabrikslokaler spred det sig snabbt: ”No kômm ann Oskar, gym onna skräpsäckan!”, viskades det på malungsmål, och arbetarna gömde undan skräpsäckarna med skinnbitar, så att inte Oskar skulle få fatt i dem och börja producera munkorgar till hundar, klockfodral eller annat – vilket han faktiskt gjorde.

Rätt i tiden

Men vi backar några steg. Oskar hade uppenbarligen redan som sjuttonåring hittat en nisch som låg helt rätt i tiden – sport- och fritidsintresset höll på att slå igenom på bred front i landet. Bara fyra år efter den beryktade Stockholmsutflykten hade Jonssons Fabriker, eller Jofa som företaget nu hette, 31 anställda. År 1933 köptes ett stort garveri som gjordes om till fabrik, men redan efter ett år blev det för trångt och fick byggas ut. Skidstavar var fortfarande en stor produkt, men fritidsutrustning som tält, ryggsäckar med mera gjorde att tillverkningen fortsatte att expandera.

Nya våningar fick byggas på fabriken. Det berättas hur Oskar mitt under byggarbetet vid mitten av 30-talet var på affärsresa i Stockholm och lyckades få ytterligare en stororder. Omgående ringde han då till byggmästaren och sa på sin säregna dialekt: ”Böddzi e våning te!” Så fick fabriken ytterligare en våning, och blev det första huset i Malung med hiss.

Men inte heller det räckte. Nya lokaler förvärvades ständigt. Omsättningen hade 1935 växt från några futtiga tusenlappar det första året till 1 165 000 kronor. Företaget var störst i landet på skidstavstillverkning, men utöver det kunde man erbjuda 800 olika sport- camping- och skinnvaror.

Under 1950-talet hade företaget 300 fast anställda. Dessutom satt minst lika många arbetare runtom i stugorna och tillverkade på uppdrag av Jofa. Omsättningen var nu uppe i 15–16 miljoner kronor, och expansionen fortsatte under hela 50-talet. Under de olympiska spelen 1960 i Squaw Valley var Jofa den fabrik som försåg den svenska truppen med mest utrustning, från stavar och valla till skräddarsydda hockeyklubbor åt Tre Kronors spelare. Det var också under 60-talet som Jofa, efter ett stort hjälmbråk mellan olika tillverkare, lyckades få sin VM-hjälm att gå segrande ur striden.

Vid branden 1966 förstördes hela fabriken, men företaget reste sig
snabbt igen. Bild från Petterssons foto i Malung

Branden höll på att förstöra allt

Ingenting verkade kunna stoppa det mångsysslande Malungsföretaget. Inte ens den storbrand som 1966 förstörde hela fabriken. Såväl lager som maskiner gick upp i rök under ett år då omsättningen var uppe i hela 33 miljoner kronor. Men Jofa reste sig snabbt, lyckades finna provisoriska lokaler och upptog produktionen. Branden gjorde att vissa av de tidigare verksamheterna inte fortsatte, men å andra sidan tillkom andra i stället, till exempel tillverkning av plastbåtar. Och bara ett år senare kunde man flytta in i nya lokaler.

Ändå verkar branden på sätt och vis ha blivit början till slutet för Niss Oskars engagemang i Jofa. År 1973 sålde han mycket oväntat sin skapelse till Volvo. Företaget hade då 500 anställda och en omsättning på 58 miljoner kronor. Men riktigt allt släppte han inte ifrån sig. Redan tidigare hade företaget delats upp i två: Jofa som hade hand om sportsidan och Jofama som sysslade med skinn. Vid försäljningen till Volvo ingick inte Jofama-delen, som då var ungefär lika stor som Jofa.

Lars-Göran Berntsson syr benskydd till NHL. Tillverkning av benskydd av varumärket Reebok på fabriken i Malung. Foto: Berit Djuse.

Tillverkningen av sportutrustning fortsatte under Volvos ledning fram till 1985, då kanadensiska Karhu tog över. Sedan 2004 ingår Jofa i Reebok, som i sin tur numera är en del av Adidas. Men sedan några år tillbaka finns inte längre varumärket Jofa, och tillverkningen i Malung har flyttats till Kina. Kvar i Malung finns bara ett lager – förutom den stora röda hjälmen vid väg 66, och alla de små hjälmar som sitter på Malungsbarnens huvuden om vintrarna. Spåren efter Jofa suddas inte ut i första taget.

Ur Företagshistoria 2015:4

Författare: Maria Kapla och Johannes Ståhlberg

Dela med dig av dina tankar