Johan August Gripenstedts återkomst

Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke … den heter frihet: frihet i avtal, frihet i handling.

J.A. Gripenstedt 1866

Det var den 4 juni 1857 och finansministern mådde inte bra när han reste sig för att tala. Illamåendet och feberfrossan hade åter börjat tränga sig på efter den senaste brunnskuren. Trots att han kände sig utmattad kunde han inte sova på nätterna. Gång på gång tvingades han stiga upp för att badda sin heta hud med kallt vatten. Nu kände han sig lite yr när försommarvärmen trängde in i den fullsatta salen, där kvalmigheten förstärktes av kroppsodörerna från de ledamöter ur riksdagens fyra stånd som för första gången samlats på Riddarhuset för gemensamma överläggningar.

Han hade för länge sedan tappat räkningen över de läkare han besökt och som rekommenderat allt från vila och frisk luft till märkliga örtdekokter för våtvarma omslag. På kontinenten hade han genomgått långvariga vattenkurer med tillhörande åderlåtning. Inget hade haft någon bestående inverkan på hans tillstånd. Och ingen hade kunnat ge besked om vad det var han led av. Långsamt blev han bara svagare och svagare. I ensamma stunder utan Eva och barnen gav det honom panik. Han hade så mycket att göra. Skulle han orka?

Finansministern lossade en aning på sin vita sidenhalsduk och kontrollerade en sista gång att han fått med sig alla de 19 ljusblå, rutade pappersark på vilka han med sedvanlig omsorg skrivit ned sitt anförande.

Han visste att det var ett av hans viktigaste tal sedan han 1840 tagit plats bland ”Högloflige Ridderskapet och Adeln” som det så ståtligt hette. Det han hade att säga var nytt och utmanande och skulle prägla bilden av honom själv och hans gärning.

Men anade han hur rätt framtiden skulle ge honom? Tänkte han ens tanken att det tal han skulle hålla planterade fröet till det moderna Sverige?

Självförtroende saknade han i varje fall inte. Sina initialer, som råkade vara JAG, satte han mer än gärna på pränt. Detta drag förstärktes helt säkert av hans utseende. Mörk, ungdomlig och alltid elegant klädd i svart rock, bröt hans gestalt av mot riksdagens tjocka präster och grånade grevar. Det var nästan som om sjukdomen förskönade honom ytterligare genom att hålla honom smal och finlemmad och ge hans ögon en febrigt vemodig glans. Långt senare skrev en av hans regeringskollegor, Louis De Geer:

Han var vad man kallar en vacker karl … ehuru hans kroppskonstitution var något klen. Också vårdade han sitt yttre och gick alltid klädd i vit halsduk.

Ett sekel senare hade han kallats stropp eller snobb. Många ogillade honom djupt. En del hatade honom. Men knappast någon förnekade hans politiska begåvning eller hans retoriska skicklighet. Det var därför som salen på Riddarhuset var fullsatt denna junidag.

Så tog han till orda, välartikulerat, melodiskt, med rytmiska avbrott för konstpauser. Sedan länge hade han rykte om sig att vara riksdagens främste vältalare.

Medan han inledningsvis redogjorde för landets finansiella ställning lät han blicken vandra över församlingen. Han noterade reaktionerna. Kanske såg han några präster som skakade på huvudena, eller ett par ledamöter ur bondeståndet som med skeptisk uppsyn viskade till varandra, eller en greve på främre bänken som försökte se högdraget likgiltig ut. Men småningom spetsades öronen. Finansministern citerade sin favoritskald, Esaias Tegnér:

Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt;
led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Och han fortsatte tala om sin tids Sverige, där förlusten av Finland 1809 fortfarande var ett smärtsamt minne, åtminstone på Riddarhuset: ”Aldrig var dess område mer naturligt, dess befolkning mer talrik, dess välstånd mer utbrett, och, mänskligt att döma, dess framtid, såvitt den av oss rätt vårdas, mer löftesrik än nu.”

Mummel hördes bland de församlade. Här, på det ärorika Riddarhuset, stod en av kungens främsta rådgivare, en 43-årig uppkomling, och påstod att Sverige i union med ett bångstyrigt Norge var starkare än under stormaktstiden. Finansministern hade nått fram till det sista arket. Han höjde rösten och jämförde Sverige med det väldiga Amerika som börjat locka så många av hans mindre privilegierade landsmän:

Även vi kan med visshet förutse en utveckling, vartill måhända inget annat land i Europa kan uppvisa ett motstycke. Härtill fordras dock, att de hjälpkällor vi äger, men som ännu till största delen, såsom slumrande krafter, ligger obegagnade, skall bli behörigen tillvaratagna.

Det måste nästan ha hörts hur hakorna föll mot ordenstyngda bröst. I det ögonblicket mådde han förmodligen en aning bättre. Än en gång hade Johan August Gripenstedt fängslat och provocerat sin publik.

Han hade som ansvarigt statsråd ställt i utsikt att det fattiga Sverige, en stukad före detta stormakt i Europas utkant, skulle bli ett av de rikaste, mest välmående länderna i världen. Han hade rent av spått en ny storhetstid, byggd inte på yttre erövringar utan på inre kraftsamling. Och han ville skuldsätta landet utomlands, inte för att, som vid tidigare upplåningstillfällen, bekosta krigiska äventyr, utan för att finansiera ett nationellt järnvägsnät, ett ”oundgängligt villkor” för välstånd. Det var sannerligen något oerhört. Sverige var ju, som Carl Jonas Love Almqvist skrivit 19 år tidigare, ämnat till fattigdom: ”Svensken är fattig. Förstår han detta har han vunnit kärnan för sin nationalitet och är oövervinnelig.”

Många vägrade ta Gripenstedt riktigt på allvar. Hans anföranden i järnvägsfrågan sommaren 1857 avfärdades av kritikerna som ”blomstermålningar”. Att Gripenstedt överdrev tycktes bekräftas redan samma år. Sverige drabbades av en akut penningkris som försatte betalningssystemet i gungning. Landets ekonomiska utsikter var inte alls, framhöll hans motståndare skadeglatt, så goda som finansministern påstod.

De hade fel.

Det var under Gripenstedts politiskt verksamma tid som grunden lades till det svenska välståndsundret och det moderna tidevarvet i svensk politik och ekonomi. Det gör honom intressant i globaliseringens tidevarv.

Gripenstedts 1800-tal präglades, liksom vår egen tid, av ökad ekonomisk integration, snabba tekniska framsteg och maktpolitiska förskjutningar. Vad finns att lära?

Betraktade med facit i hand ger de förändringar för vilka Gripenstedt spelade en direkt eller indirekt roll ett nästan svindlande intryck. Dagligen kommer vi i kontakt med sådant som han förutsåg eller var med om att genomföra: när vi handlar, reser, diskuterar politik eller betraktar omvärlden.

Gripenstedt pläderade redan på 1840-talet för att Sverige skulle anpassas till kontinental standard genom införandet av decimalsystemet. Så blev det också, tio år senare. Han föreslog en ny myntindelning grundad på kronor, 25 år innan kronan blev Sveriges myntenhet 1873.

Han var 1848 ledare för en föregångare till de moderna riksdagspartierna, ”De elva”, och skrev egenhändigt dess program som bland annat innehöll krav på parlamentarism.

Gripenstedt genomdrev, praktiskt taget ensam och under kuppartade former, Sveriges anslutning till det europeiska frihandelssystem som växte fram runt den så kallade Cobdentraktaten mellan Frankrike och England, ett slags 1800-talets Romfördrag. Det skapade förutsättningar för en förskjutning i svensk ekonomi från hemmamarknaden till exportnäringarna. Han bidrog högst väsentligt till representationsreformen och ståndsriksdagens fall 1865–1866 och till skråväsendets definitiva avveckling genom 1864 års näringsfrihetsreform.

Han frigjorde räntan, införde den allmänna hypoteksbanken och röjde väg för ett modernt kreditväsende, en process som underlättades av hans resoluta ingripande under penningkrisen 1857. Han var ledamot i den regering som inrättade Statistiska centralbyrån 1858 och som 1862 genomförde den stora kommunreform som etablerade landstingen. Han var med om att avskaffa de yttre och inre passtvången och ansluta Sverige till ”det fria folkutbytet”, vilket i realiteten innebar fri invandring. I det strängt lutheranska Sverige talade han för utvidgade rättigheter för i första hand judar.

Det var Gripenstedt som såg till att järnvägarna finansierades och att staten ombesörjde uppförandet av de stambanor som än i dag binder samman landet.

Övertygad om att fred var den grundläggande förutsättningen för välstånd, motarbetade han som statsråd två kungars äventyrliga utrikespolitik, Oscar I under Krimkriget 1853–1856 och Karl XV under Slesvigkonflikten tio år senare.

Han uppträdde emellanåt självsvåldigt. Få svenska politiker har utsatts för så hård och oförsonlig kritik som Gripenstedt. Han var föremål för riksrättsåtal, anklagades för grundlagsbrott och fick utstå smädekampanjer lika hatfyllda som de som på 1900-talet drabbade Karl Staaff och Olof Palme. Men genom alla svårigheter och bakslag drevs han av övertygelsen om att det outvecklade Sverige hade förutsättningar att bli rikt och mer välmående än kanske något annat land. Det var vad han sade i sin ”blomstermålning” på Riddarhuset i juni 1857. Han fick rätt, låt vara att det inte blev uppenbart förrän långt efter hans bortgång 1874.

Sveriges ekonomiska utveckling under de hundra åren efter fullbordandet av Gripenstedts reformverk blev, precis som finansministern förutspådde 1857, enastående i Europa. Ökningen av produktionen per invånare, det trubbiga men vedertagna måttet på en nations välstånd, överträffades under perioden 1870–1964 endast av Japan. Sveriges ekonomiska utveckling var snabbare än såväl Tysklands som USA:s. Landets BNP per invånare artondubblades, beräknad i fasta priser, mellan 1861 och 1982.

Därför är det inte så underligt att politiker, forskare och opinionsbildare från 1990-talets krisår och framåt intresserat sig mer och mer för den epok i svensk historia då välståndsutvecklingen inleddes. Frågan om hur Sverige blev rikt ter sig mer angelägen när rikedomen inte längre kan tas för given. Gripenstedt var om inte bortglömd så åtminstone hänvisad till den svenska historiens skuggsida under större delen av 1900-talet. I uppslags- och referensverk fick han i allmänhet mindre utrymme än politiker som inte haft tillnärmelsevis samma betydelse.

I historieskrivningen framställdes han ofta som en hätsk och opålitlig kungaplågare. Så sent som på 1950-talet hette det om honom i en biografi över Karl XV att han saknade förmåga att ”förstå eller förlåta” och att hans ”hela strävan gått ut på att förinta den personliga kungamakten”.

Gripenstedts liberala systemskifte följdes redan efter något decennium av en protektionistisk och konservativ reaktion som kulminerade i och med tullvännernas seger i riksdagen 1888 och Gillis Bildts upphöjelse till statsminister. De konservativa protektionisternas inställning till Gripenstedt levde länge kvar i högerkretsar. Gunnar Heckscher, sedermera ledare för högerpartiet, hade inte ett gott ord till övers för honom i sin avhandling om svensk konservatism. Och kring 1940, när Heckscher skrev på sin avhandling, hade det blivit socialdemokratins tur att omvandla och modernisera Sverige.

Utvecklingens tvära kast drog helt enkelt uppmärksamheten från Gripenstedt och hans epok. I början på 1990-talet, 120 år efter sin död och under en depressionsliknande ekonomisk kris, fick han emellertid en renässans – och den har hållit i sig.

Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning, skrev 1993 på ledarplats:

J A Gripenstedt, den drivande liberale finansministern … är mycket mer en centralfigur för Sveriges omvandling från fattigt till rikt, än det senaste halvseklets ministrar.

Fjorton år senare, i samband med 150-årsminnet av ”blomstermålningarna”, framhöll samma tidnings politiske redaktör, Niklas Ekdal, att utan Gripenstedts reformer ”hade vi fortfarande kört häst och vagn till handelsboden efter salt sill, och inte Volvo till Ica Maxi.”

Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Ulf Laurin öppnade SAF-kongressen 1993 genom att hänvisa till Gripenstedt, som ”på 1860-talet såg till att Sverige kom med i den tidens europeiska frihandelssystem och nästan på egen hand fixade knycken på den svenska tillväxtkurvan”. SAF slogs 2001 ihop med Industriförbundet och därmed skapades en ny huvudorganisation, Svenskt Näringsliv, men Gripenstedt glömdes inte bort i processen. Urban Bäckström, Svenskt Näringslivs vd, lyfte 2006 fram Gripenstedt och hans betydelse, först i ett sommarprogram i radio, sedan i boken Åter tid för reformer.

Professor Assar Lindbecks ekonomikommission, tillsatt efter den fasta kronkursens kollaps i november 1992, skrev i sitt huvudbetänkande:

Vad kommissionen vill … är ingenting mindre än att återupprätta den näringsfrihet som etablerades i Sverige 1846 och 1864, men som under decenniernas lopp allt mer urholkats av regleringar och konkurrensbegränsningar, i stor utsträckning som ett resultat av påverkan från olika, ofta kortsiktiga, särintressen.

I ekonomihistorikern Lennart Schöns magnifika En modern svensk ekonomisk historia från år 2000, med ny upplaga 2007, beskrivs och analyseras de reformer och förändringar som vid mitten av 1800-talet satte fart på Sveriges industrialisering och modernisering, alla starkt förknippade med Gripenstedt och hans gärning: näringsfriheten, järnvägarna, bankväsendet, frihandeln.

För en ekonomiskt sakkunnig debattör som Gunnar Wetterberg är Gripenstedt ”det moderna, civila Sveriges föregångsman”. Wetterberg drar sig inte för att kalla honom ”vår tids hjälte”.

Renässansen för Gripenstedt speglar också ett ökande intresse för historiska samband och mönster. Ekonomipriset till Alfred Nobels minne tilldelades 1993 för första gången ekonomihistoriker, amerikanerna Robert W. Fogel och Douglass C. North. Främst North har intresserat sig för institutionella aspekter. Medan åtskilligt i den ekonomisk-historiska forskningen handlat om hur enskilda genombrott och uppfinningar – t.ex. ångmaskinen i Storbritannien på 1700-talet – främjat en snabbare ekonomisk utveckling, betonar North mer långsiktiga förändringar som skapar incitament för ekonomiska initiativ: klara rättsliga förhållanden, friare handel, kapitalackumulation. ”Tillväxt inträffar helt enkelt inte, om inte den existerande ekonomiska organisationen är effektiv”, menar han.

Det var en effektivt organiserad samhällsekonomi som Johan August Gripenstedt lade grunden till i Sverige, där den ekonomiska aktiviteten fram till mitten av 1800-talet omgavs av merkantilismens och det medeltida skråväsendets höga skrankor.

I en sådan organisation har staten en självklar roll. Det är staten som formulerar och upprätthåller reglerna i ekonomin. Det förhållandet belyser en annan sida av Gripenstedts gärning som i allra högsta grad knyter an till dagens diskussion:

Var går gränsen för statens inflytande?

I den nutida tolkningen av Gripenstedt och 1800-talets reformer läggs tyngdpunkten mestadels vid de klassiskt liberala inslagen och den allmänna avreglering som då tog sin början. Därför har Gripenstedt framför allt blivit en populär historisk gestalt på politikens borgerliga kant. Men sammanhangen är betydligt mer komplicerade, och tankeväckande, än så.

Gripenstedt, självlärd i ekonomi och statskonst, var i allt väsentligt en liberal reformator. Han betraktade rivandet av hinder mellan människor och länder inte enbart som ekonomiskt rationellt utan också som en kulturgärning. Det var, sade han om sitt eget 1800-tal, ”det innevarande århundradets stora, välsignelserika uppgift att oåterkalleligen befästa den mänskliga verksamhetens frihet i alla riktningar”.

Gripenstedts vägvisare var den klassiska liberala litteraturen, de Tocqueville, Smith och Bastiat. Från början orienterad åt Frankrike hämtade han också argument och inspiration från Storbritannien och ur den frihandelsliberala tidskriften The Economist.

Men Gripenstedt företrädde samtidigt, mitt i det väldiga systemskiftet, en stark och ofta ingripande statsmakt. Hans ”blomstermålningar” i juni 1857 syftade till att övertyga riksdagen om att staten skulle skuldsätta sig för att ha råd att bygga järnvägar och att staten skulle vara huvudman för stambanorna. Denna linje drev han i hård opposition mot bland andra järnvägspionjären Adolf von Rosen, som inspirerats av det engelska exemplet och följaktligen ansåg att järnvägsbyggen borde ombesörjas av enskilda intressen. I sin ”blomstermålning” på Riddarhuset den 4 juni 1857 förklarade Gripenstedt att staten ”icke behöver i främsta rummet tänka på sin egen vinning, utan från en högre synpunkt kan ta hänsyn till det allmännas gagn såsom huvudändamålet”.

Samma år inträffade en allvarlig bankkris. Gripenstedt såg till att staten ingrep för att rädda Skånes Enskilda Bank. ”Beteendet att via statlig upplåning rädda banker skulle upprepas vid senare bankkriser”, konstaterar ekonomhistorikern Lennart Schön.

Inte ens under denna liberalismens skördetid drevs staten tillbaka i Sverige. Den flyttade snarare fram sina positioner.

Det var först och främst typiskt för Gripenstedts pragmatism. Han var beredd att gå långt, alldeles för långt menade somliga, i kompromisser med sin grundläggande liberalism så länge han ansåg att det gagnade landets materiella utveckling. Här finns, om man så vill, ett embryo till ”blandekonomin” och ”den svenska modellen”.

Nästan ett sekel innan det blev på modet att hänvisa till det svenska samförståndet talade Gripenstedt, i ett anförande rubricerat ”Medelvägen”, om att det rätta ligger ”i en förståndig medelväg emellan ytterligheterna”. Han sade sig eftersträva ett ”system av moderation och försonlighet” som skulle förebygga ”strid och omvälvningar”. Det ter sig därför följdriktigt att Gripenstedt jämförts med en annan ”smidigt doktrinär statsman” på finansministerposten, socialdemokraten Ernst Wigforss.

I Lars Ilshammars och Ola Larsmos bok 404 – Utflykter i glömskans landskap, utgiven 2005 på det radikalt inriktade bokförlaget Atlas, kritiseras staten för att i alltför hög utsträckning överlåta nödvändiga it-satsningar till marknaden och privata initiativ. De påminner om hur statlig passivitet när det gällde infrastruktur ställde till allvarliga problem för de tidiga svenska järnvägsbyggena. Först när Gripenstedt ingrep och övertygade riksdagen om att det låg i nationens långsiktiga intresse att staten finansierade stambanorna, tog järnvägsprojektet verklig fart. Från vänster hyllar Ilshammar och Larsmo, med fullt historiskt berättigande, liberalen och antisocialisten Gripenstedt som ”en av de framsynta politiker som formade det moderna Sverige”. Om Gripenstedts ”blomstermålningar” skriver de: ”Vad han bokstavligen sätter på rälsen är en modell för hur landet ska byggas.”

Gripenstedt själv och samtida liberaler uppfattade knappast framhållandet av den starka staten som särskilt motsägelsefullt. Det var ett uttryck för den ”tudelade samhällskonception” som präglade Sverige och svensk politik i övergången till det moderna tidevarvet. Synsättet utvecklades inte minst av tidens dominerande filosof, Uppsalaprofessorn Christopher Jacob Boström, som talade om det publika samhället, staten, och om de privata samhällena, dit han räknade familjen, korporationerna och kommunerna.

Det var ett axiom i debatten vid 1800-talets mitt att samhället var delat i en allmän och en enskild sfär. I den allmänna sfären var det tillåtet, och rent av önskvärt, för staten att ingripa. I den enskilda var statliga ingrepp förbjudna.

Järnvägsfrågan, 1850-talets stora stridsämne, speglade denna tudelning. Stambanorna, som enligt riksdagen skulle ”utöva ett välgörande inflytande på hela landets industriella utveckling”, tillhörde genom sin övergripande, nationella betydelse den allmänna sfären. Alltså var det naturligt att staten skulle vara stambanornas huvudman. Bibanorna, de smärre järnvägar som ”går från och till någon viss landsort eller också sammanbinder några närmare varandra punkter”, borde däremot ”ankomma på den enskilda industrien och företagsamheten”. De räknades till den enskilda sfären, sammanfattar historikern Svenbjörn Kilander.

Var går gränsen mellan allmänna och enskilda intressen? Hit, till 1800-talets systemskifte, löper trådarna från vår egen tids diskussion om privat och offentligt, individuellt och kollektivt.

Gripenstedt stod med en fot i varje läger. Som sin tids mest inflytelserike svenske liberal gav han den allmänna, eller statliga, sfären större omfattning än vad som hade varit acceptabelt för liberaler i ett land som Storbritannien. Gripenstedt framstår därmed som ett slags historisk katalysator för den moderna svenska debatten mellan högern och vänstern om statens roll och samhällets organisering. Det är omöjligt för den ena sidan i detta ideologiskt laddade meningsutbyte att med exklusivitet åberopa honom som exempel och föredöme. Han tillhör båda.

Att reducera Gripenstedt till ett slagträ i nutida politiska bataljer lägger bara dimridåer över de historiska samband som definierar vår egen tid, vilket i sin tur försvårar ett fördomsfritt sökande efter det slags förnuftiga och pragmatiska lösningar som han så ofta eftersträvade.

Gripenstedt blev medlem av regeringen som en direkt följd av konvulsionerna på kontinenten 1848, då Europa med den berömde historikern A.J.P. Taylors ord ”medvetet bröt med sitt förflutna”.

Oroligheterna tog sin början under ”februarirevolutionen” i Paris. Kraven på allmän rösträtt och sociala reformer spred sig som en löpeld, till Berlin, till Wien. I mars slickade lågorna Stockholm, där kravaller utbröt. Kung Oscar I bestämde sig under intryck av protesterna för att ombilda sitt statsråd i något mer liberal riktning, och den unge riddarhuspolitikern Gripenstedt var en av dem han kallade på. Det väckte uppseende.

Gripenstedt, ännu inte 35, hade i kronans tjänst bara förvärvat en blygsam löjtnantstitel och saknade egentliga meriter, bortsett från sin plats på Riddarhuset och ett statsrevisorskap. Utnämningen förebådade, som så mycket annat han var inblandad i, något nytt. Regeringen började bli mer ”politisk” och mindre byråkratisk. Parlamentarismen var ännu avlägsen, men Gripenstedts utnämning till konsultativt statsråd var ett ”symptom på en fortskridande utveckling” i den riktningen, konstaterar en svensk statsvetare, Leif Kihlberg.

Gripenstedt var ledamot av regeringen i 18 år, de sista tio som finansminister. Under denna tid skedde dramatiska förändringar i den omvärld som Sverige blev allt mer beroende av. Italien enades. Ett nytt och mäktigt tyskt rike växte fram med Preussen som kärna. Gripenstedt jämfördes för övrigt med det tyska enhetsbyggets arkitekt, Bismarck. Karl Marx formulerade sina teorier, tsar Alexander II frigav slavarna i Ryssland, och långt borta i Amerika – under ungdomsåren Gripenstedts konstitutionella ideal – rasade 1861–1865 en bitter kamp mellan Nord och Syd som enligt en annan liberal, John Stuart Mill, ”var bestämd att bli en vändpunkt i mänsklighetens förhållanden för långa tider framåt”, så som filosofen uttryckte det i Mitt liv.

Trots vissa konservativa instinkter var Gripenstedt en del av detta brusande, revolutionära kretslopp ur vilket den moderna epoken växte fram. Starkt påverkad av Tocquevilles skildring av den amerikanska demokratin, utgiven på svenska 1839–1840, var han nästan från första stund i riksdagen en varm förespråkare för en representationsreform som syftade till att ersätta den korporativa fyrståndsrepresentationen med ett tvåkammarsystem, där ledamöterna utsågs i samfällda val.

När representationsreformen slutligen segrade i december 1865 var justitiestatsminister Louis De Geer dess främste skapare, men mer än de flesta hade Gripenstedt hållit reformelden brinnande. Med storslagna anföranden inför det slutliga avgörandet på Riddarhuset bidrog en svårt sjuk Gripenstedt till reformförslagets seger. Han manade sina adelsfränder att följa honom och acceptera en ny tids krav: ”Jag nedlägger villigt och med glatt sinne den sköld och den rätt, jag själv förvärvat.”

Gripenstedts inlägg var de retoriska höjdpunkterna i en debatt som annars mest blivit känd för eftervärlden som måltavla för August Strindbergs giftpilar i Det nya riket: ”Så mycket smörja här pratades.”

Gripenstedt kunde, särskilt som ung, låta som en radikal förespråkare för folkstyre: ”Jag skulle tro, att den största och vackraste egenskapen hos ett folks frihet är likhet inför lagen. Av denna sats vill jag dra den slutsatsen, att en likhet även bör existera vid val av dem, som stiftar lagarna”, konstaterar han i adelns riksdagsprotokoll från 1840.

Som få samtida politiker insåg Gripenstedt opinionsbildningens och pressens betydelse, och han utvecklade nära relationer med en rad av sin tids mest inflytelserika publicister, främst S.A. Hedlund på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och Carl Fredrik Ridderstad på Östgöta Correspondenten i Linköping.

Men Gripenstedt var ingalunda demokrat. Han var en utpräglad och för sin klass tidstypisk elitist. Han betraktade bönderna med misstro och pläderade för samfällda val, inte allmänna och lika. Han gjorde radikala liberaler misstänksamma med sitt tidvisa svajande om tryckfriheten. Förmögenhetsbegränsad rösträtt hade i honom en försvarare, och den övre kammaren i det tvåkammarsystem som han eftersträvade ville han förbehålla de besuttna och de, enligt hans mening, politiskt mogna. Marknadsekonomi och fri konkurrens såg han förvisso som de mindre välbeställdas väg till bättre villkor, och i dessa termer försvarade han ofta sin politik. Men lika politiska rättigheter för alla var, enligt Gripenstedt, ett projekt för framtida generationer.

Han såg socialism som av ondo och saknade många andra liberalers sociala engagemang i en tid då en stor del av Sveriges befolkning levde i armod. Det var en inställning som speglade hans verksamhet som godsförvaltare och sedermera storgodsägare, där statar- och daglönarproletariatet erbjöd billig arbetskraft, konstaterar hans biograf Olle Gasslander.

Gripenstedt var en visionär, en retoriker av rang, och det är fortfarande lätt att ryckas med av den verbala prakten och de klara argumenten. Men han saknade ingalunda de osympatiska drag som så ofta förstärks av närhet till makten. Han var en intrigernas mästare, ibland machiavelliskt utstuderad och svekfull. Ändamålen fick emellanåt helga medlen i de frågor som engagerade honom. Under hans första statsrådstid var personliga ambitioner och naken opportunism nära att störta honom i politiskt fördärv.

Han drevs inte enbart av idéer utan också av en god portion social revanschlust, följden av en uppväxt i knapphet med en skuldtyngd far som föste sin son framför sig för att blidka fordringsägarna. Det var, i minst lika hög grad som hans begåvning, äktenskapet med en brorsdotter till C.H. Anckarsvärd – en av det tidiga 1800-talets riddarhusprofiler – som hjälpte Gripenstedt att inleda en lysande karriär.

Johan August Gripenstedt blev sin tids mest betydande svenska politiker, men det var som om han inte nöjde sig med det. Han tenderade att ibland överdriva sina egna insatser och sin egen beslutsamhet. Inspirerad av den populäre 1800-talsförfattaren E. Bulwer-Lyttons himlastormande romaner odlade han en romantisk bild av sig själv som en brinnande men missförstådd ande i en bräcklig kropp.

I sina Minnen, en viktig kunskapskälla om 1800-talets politik, ville Louis De Geer något nyansera bilden av sin praktfulle finansminister. De var inte enbart vapenbröder, de var också konkurrenter om äran av de stora reformerna. Likafullt kom nog De Geer sanningen nära i sin beskrivning i sina memoarer av personen Gripenstedt:

Frihandelns teoretiska riktighet var hos honom ett resonemang, som övergått till trosartikel, och även vid dess praktiska tillämpning var han tämligen hänsynslös … Han hade många ovänner, därför att han aldrig skonade vad han ansåg dumt och stundom bemötte motståndare med någon spotskhet. Med en stark självkänsla var han icke heller okänslig för beröm av andra och utmärkelser. Mod fattades honom aldrig.

Författare: Per T. Ohlsson

Dela med dig av dina tankar