Johan Dunker grundade 1891 Helsingborgs Gummifabrik. Sonen Henry Dunker fick senare jobbet att sköta fabriken och under hans ledning blev den stadens största arbetsplats. En av företagets mest kända produkter, gummistövlarna Tretorn, är fortfarande ett internationellt varumärke.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Timmermästaren Johan Dunker flyttade 1872 till Helsingborg för att leda en utbyggnad av stadens hamn. Johan var från Nordtyskland men hade gift sig med en danska och bodde i den danska staden Esbjerg med sin familj. Nu blev han rekryterad av Petter Olsson , en av Helsingborgs mest inflytelserika handelsmän, som lärt känna Johan under andra hamnbyggen i Helsingborg.
Petter Olsson hade gjort sig en förmögenhet bland annat på att exportera havre till Storbritannien och var drivande i mycket av Helsingborgs snabba utbyggnad vid 1800-talets slut. Han låg bland annat bakom de järnvägar som drogs till staden, liksom byggandet av bättre hamnar, tågfärjeförbindelser med Danmark och många olika industrier. Men nu var det Södra hamnen som behövdes förbättras. Och efter att Johan Dunker lett det arbetet fick han, nu som Helsingborgs officiella hamningenjör, fortsätta med utbyggnaden även av Norra Hamnen.
Genom sina samarbeten verkar Petter Olsson och Johan Dunker ha fått en bra relation. För nästan tjugo år efter att Johan anlänt till Helsingborg , gick Olsson in med huvuddelen av de pengar som behövdes när Johan Dunker 1891 startade egen verksamhet inom ett helt nytt område: gummitillverkning.
Plansch med motiv av Helsingborgs Gummifabriks AB. Bild Eckert & Pflug Kunstverlag, Tekniska museet
Gummi betraktades som ett framtidsmaterial – och 58 år gammal startade Johan nu Helsingborgs Gummifabriks AB. Med sig i ledningen tog han sonen Henry, då 21 år gammal, som för tillfället gjorde kontorspraktik i Tyskland efter att ha misslyckats totalt med läroverksstudierna hemma i Helsingborg.
Fabriken startades för att i princip göra en enda produkt: galoscher. Dessa populära ytterskor, som träddes över de vanliga skorna som skydd mot smuts och väta när vädret var dåligt, hade historiskt sett bara tillverkats i läder och trä. Men nu fanns framtidsmaterialet gummi och både USA och Ryssland hade redan framgångsrika gummigaloschproducenter, så uppenbarligen gick det att göra affär av detta.
Problemet var att ingen på företaget egentligen visste något om tillverkning av gummigaloscher. Ingen i personalen behärskade teknikerna för att blanda grundmaterialet på rätt sätt, och inte heller den viktiga vulkaniseringsprocessen som omvandlade klibbig gummimassa till ett elastiskt material med hög draghållfasthet. De galoscher som företaget ändå lyckades göra och sälja kom snabbt i retur, i tusentals, eftersom de klibbade ihop.
Men i Ryssland fanns de som kunde bättre, det visste Henry Dunker. Så 1892, ett år efter att fabriken startas, bad han sin far Johan om att få resa till Petersburg för att försöka lista ut hur ryssarna gjorde. Men där var det ingen som ville dela med sig av fabrikshemligheterna. Varför skulle de avslöja något för en konkurrent? I Riga, i grannlandet Lettland, hittade han dock kemisten Julius von Gerkan som följde med till Helsingborg för att lösa galoschmysteriet.
Steg för steg lyckades Julius von Gerkan bemästra tekniken – och Helsingborgs Gummifabrik blev med tiden Europas största galoschtillverkare.
1898 dog Johan Dunker, 65 år gammal. Sonen Henry hade tagit över driften av företaget fyra år tidigare. Trots att han nu ledde företaget åkte Henry ofta runt som säljare och kunde även gå ner och jobba på golvet i produktionen när det behövdes.
Efter en tid, när verksamheten stabiliserats och vinsterna började kännas stadiga, kunde Henry sluta arbeta aktivt i det dagliga, och i stället börja fundera kring företagets strategiska utveckling. Han verkar framför allt ha drivits av en vision om att slå ihop de olika gummiverksamheter som nu vuxit fram i Sverige till ett enda företag.
Som ett steg i den riktningen köpte han 1905 företaget Velox i närliggande Trelleborg, som bland annat tillverkade cykeldäck och döpte om det till Trelleborgs Gummifabrik. Henry behöll tillverkningen av galoscher, och av tennisbollar som tillverkats sedan 1902, i Helsingborg och samlade tillverkningen av slangar, däck och industriprodukter i Trelleborg. De olika produkttyperna hade inte mycket gemensamt med varandra, varken tillverknings- eller distributionsmässigt, och uppdelningen blev dessutom ett sätt att fördela riskerna i verksamheten, genom att all tillverkning inte fanns på ett och samma ställe.
Reklamaffisch år 1925-1926. Bild: Tekniska museet
År 1912 registrerade företaget varumärket Tretorn som fortfarande är känt för till exempel gummistövlar och regnkläder. Samtidigt samlade Henry alla sina företag till en koncern för att kunna expandera. Det lyckades och koncernen Tretorn kom att ta Europa med storm.
Och Helsingborgs Gummifabrik, eller ”Galoschan” som helsingborgarna sa, fanns kvar under lång tid. På 1950-talet hade företaget 3 000 anställda och var länge stadens största arbetsgivare, i synnerhet för kvinnor. Henry Dunker var mycket målmedveten och kunde vara både charmig, stenhård och hänsynslös. Han beskrivs som omtänksam mot sina arbetare, men hård mot tjänstemännen. I allas anställning ingick fri läkarvård och subventionerad medicin. Henry Dunker startade också dagis för företagets anställda, och det sägs att han kunde gå i borgen för anställda som ville ta lån för att bygga hus.
Vad hände sen?
Henry Dunker var kvar i ledningen av företagen som styrelseordförande fram till sin död 1962, 91 år gammal. Länge var Tretorn världsledande på galoscher, stövlar och så småningom även sneakers och tennisbollar. På 1960- och 70-talen hårdnade konkurrensen från låglöneländer, vilket slog hårt mot Helsingborgsfabriken, som lades ner 1980.
Trelleborg AB, som var kvar som eget företag i koncernen, utvecklades däremot till ett världsföretag inom polymerteknik, det vill säga plastbearbetning.
Tretorn finns idag inte kvar som företagsnamn, men däremot som ett varumärke som numera ägs av ett amerikanskt bolag som förvaltar gamla varumärken. Under varumärket säljs gummistövlar, skor (sneakers), regnkläder, ridstövlar och tennisbollar. Ingen produktion av dessa sker idag i Sverige.
Henry Dunker och hans fru Gerda fick inga barn, så Dunker testamenterade sin förmögenhet till fonder och stiftelser som i dag äger majoriteten i Trelleborg AB. Fondernas vinstutdelning ska främja staden Helsingborg. Dessa pengar har bland annat bidragit till Stadsteatern, huvudläktaren på fotbollsarenan Olympia och Dunkers kulturhus. Medan han ännu levde var Henry även med om att finansiera Konserthuset.
– – –
Text av Anders Johnson, skriftställare; med redaktionell och komplettering av Ulrika Fjällborg och Anders Sjöman.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
• Carl Aspegren & Agneta Ulfsäter-Troell: ”De första 100 åren ” (Trelleborg AB 2005)
• Carl Aspegren, Agneta Ulfäster-Troell och Caroline Berglund, ”Despot och charmör : Henry Dunker – millenniets helsingborgare” (Helsingborg, 2002)
• Carl Aspegren, ”Gummikungen Henry Dunker”, artikel i Tidskriften Ale – Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge, tillgänglig på https://www.tidskriftenale.nu/pdfale/ALE-2003-4_v02.pdf
• Alf Åberg: ”Konsul P. Olsson En märkesman i Hälsingborgs historia” (1953)
Dela med dig av dina tankar