Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1932:2 (årgång 6).
När det är kallt och ruskigt ute, längtar människor efter solen. Så gör hon ock, när förhållandena omkring henne ära dystra och mörka. Jag hade gärna i detta ögonblick sagt några uppmuntrande ord för att söka bidraga till att skingra molnen, som för närvarande omgiva oss. Tyvärr kan jag det ej, ty förhållandena ära så ovissa både i politiskt och ekonomiskt hänseende, att ingen mänsklig varelse med någon som helst säkerhet kan förutsäga huru dessa skola utveckla sig inom en överskådlig framtid. Ett är ju visserligen säkert, nämligen att, liksom man efter en lång tid av regn och oväder är närmare solskenet, så måste man efter den långa tid av svårigheter och bekymmer, som vi nu genomleva vara närmare bättre tider. Men att avgöra den bestämda tidpunkten, när detta. inträffar, låter sig tyvärr icke göra. Jag befarar, att förbättringen kommer att gå långsamt och att vi här i landet, som senare än de flesta länder kommit in i krisen, ännu ha en lång och besvärlig väg att gå, tills vi försvunnit densamma.
Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1932:2 (årgång 6).
Dela med dig av dina tankar