Kaffe, bullar och sju sorters kakor

DET SVENSKA FIKAT. Ordet lagom lär vara ett ord som bara finns i svenska språket. Detsamma sägs gälla för ordet fika. Det intressanta med det är att Sverige på två sätt står ut som unikt. I landet lagom är vi extrema: vi älskar vårt fika så mycket att vi till och med schemalägger det.

Vi tycker så mycket om fikat att vi till och med uppmärksammas internationellt för det; år 2011 baserade komikern Al Pitcher en hel show – FIKA – på fenomenet, Tysk-Svenska Handelskammaren har talat om ”management by fika”, och Facebook har sedan några år tillbaka en grupp för ”The Swedish Fika” som i skrivande stund har nästan 500 medlemmar.

Varifrån kommer denna fikavurm? För att förstå det måste vi veta något om kaffets historia. Den svenske diplomaten Claes Rålamb var en av dem som tidigt (1657) rapporterade från utlandet hem om kaffet. Detta, skrev han, ”tillredes af ett slags erter från Egypten”. Drycken sörplades sedan sjudande hett in mellan läpparna.

Några decennier senare anlände de första kaffeförsändelserna till Sverige. Misstänkt! utropade snart myndigheterna om de kaffehus som snabbt öppnade i huvudstaden. Kaffet stod för lyx och subversivitet. Vore det 1800-tal skulle man kanske talat om dekadens och degeneration. Men nu var det 1700-tal, och 1756 drev bondeståndet igenom ett totalförbud mot kaffet, men inmundigandet av den ädla drycken lät sig inte brytas så lätt. Visst, ännu var kaffet en lyxvara, men successivt spred sig det svarta guldet från huvudstaden ut i landet. Förbjudet eller inte, vårt kaffe ska vi ha! Och sådan är som bekant tonen än i dag; försök att rucka på tiderna för fikapausen, och var beredd på hårdnackat motstånd.

Sötsakernas tid

Under 1800-talet öppnades så kallade schweizerier; nu kunde kaffe avnjutas tillsammans med en rad härligt onyttiga sötsaker. Är det här vi finner grunden till dagens svenska fikakultur? Klart är i alla fall att kaffedrickandet nu på allvar också nått kvinnorna. De tidigare kaffehusen hade i stort varit en manlig domän – tänk kaffe, punsch, cigarr. Med schweizerierna – tänk kaffe, sötsaker och damer. Från dessa lokaler torde steget till de av kvinnor, oftast, dominerade kafferepen inte vara långt. Att vid dessa bjuda på både sju sorters kakor och det mjuka och söta vetebrödet sågs givetvis som en självklarhet. Något annat vore att bryta konvenansen, som vi känner den från slutet av 1800-talet då seden med sju sorters kakor uppkom.

Sötsaker är i sig ett särskilt kapitel; successivt skulle också fikabrödet komma att sällas till den svenska kaffekulturen. Inte sällan var och är det en specifik dag i veckan som svensken festar till det lite extra med en vetekrans eller kanelbullar på jobbet. Fredagen brukar vara populär för den här sortens dietovänliga excesser och det är fullt möjligt, om än kanske också en smula drastiskt, att spekulera i om inte även fenomenet fredagsmys har sin grund i den svenska fikakulturen.

Kaffets intåg på arbetsmarknaden

Café, restaurang – allt fler publika lokaler började med kaffeservering under 1800-talet. Samtidigt, en parallell tendens: hemmasörplandet (varför inte på bit) ökade också under samma tid. De farhågor som på olika sätt omgärdat kaffet fanns visserligen kvar men bytte förtecken, från frågan om kaffets snarast revolutionära potential till den om den eventuella olämpligheten i att servera kaffe till barn. Också kyrkan ville snart ha ett ord med i laget. Kyrkkaffet sågs kanske av vissa som en stunds belöning efter det myckna nötandet på träbänken. Kaffet och kaffekulturen sipprade in i allt fler av tillvarons mötesplatser; snart var det dags för kaffets intåg på arbetsmarknaden.

Allt ovan pekar sammantaget mot någonting viktigt och för fikat centralt: att dricka kaffe är en social aktivitet. ”Kom över på en kopp kaffe!”, är ett uttryck som de flesta i vuxen ålder har hört, och flera minns säkert reklamen om den objudna gästen och ett kraschat flygplan i poolen. Vad göra, vad bjuda på? Kaffe, förstås!

Exemplen ovan håller sig också alla inom en antingen väldigt offentlig sfär, eller en mer privat – caféet eller hemmet. Men kaffedrickandet, fikat, befinner sig också i ett annat slags rum, arbetsplatsens, där den dagliga kaffestunden kan ses som ett smörjmedel eller en arbetets dryck för att orka med och vidare under dagen.

Kaffe är, som framgår ovan, njutning, men det är också en arbetets dryck. Vid förra seklets början serverades på sina håll hårt kroppsarbetande personer ett kaffe som kanske inte skulle falla dagens kräsna konsumenter på läppen. Det serverades nämligen indränkt i kött. Eller snarare kött med kaffe, som en sorts soppa. Rågbröd kunde också läggas ner i drycken.

Successivt blev fikat också synonymt med den sociala stunden framför teven, eller med den schemalagda arbetspausen. Sistnämnda har en vag koppling till ett slags arbetslivets demokratisering: vid fikat möts såväl vd som verkmästare runt bord eller vid automaten. För ett kort ögonblick löses hierarkierna upp. Tv-kannan, korridorens kaffeautomat, så kallad snutfika (kör till närmsta bensinmack, hämta automatkaffe, drick i bilen och kör samtidigt jättesnabbt genom landskapet) – begreppen kring fikat är många. Men grunden består, en tår då och då. Vad är det som lockar så? Gör fikat något med oss och i så fall vad?

Erik Lindström prövar kaffeautomaten på Svenska Handelsbankens huvudkontor 1967. Bild ur Handelsbankens arkiv hos centrum för Näringslivshistoria.

Management by fika

Låt oss återvända till inledningen av den här artikeln, till begreppet ”management by fika”. Det finns alltså, det är på allvar. Det vill ringa in en kulturyttring och ett sätt att leva. Som nämndes tidigare är det Tysk-Svenska Handelskammaren som arbetat med begreppet. För tyskar som börjar arbeta i Sverige ter sig nämligen den svenska fikarasten som en ytterst kuriös företeelse. Att umgås med kolleger över en kopp kaffe är inget som ingår i arbetsbeskrivningen i det tyska affärslivet, menar Ninni Lövgren som arbetar på just Tysk Svenska Handelskammaren och som har skrivit en guide om tysk affärskultur.

Skillnaden mellan Sverige och Tyskland ter sig i det här fallet snarast avgrundsdjup. För tyska medarbetare är detta att hänga runt en kaffeautomat, och kanske klaga på dess usla kvalitet, att se som arbetsflykt. I Sverige är allt detta en del av arbetet, en helt vanlig dag på jobbet. För klagomålen på en kaffeautomat kan sedan lätt glida över i diskussioner om andra problem – och möjligheter – som präglar arbetsplatsen, och snart nog har arbete och fikarast glidit samman. Att fika är helt enkelt en del av arbetsdagen och den lilla pausen skapar utrymme för utveckling och effektivitet. Det är i alla fall vad 60 procent av svenskarna tror: fikat gör oss mer effektiva på jobbet.

Så är det idag, bör kanske tilläggas. Men vem vet vad vi kan vänta av framtiden? Kommer morgondagens slimmade arbetsorganisationer att ha utrymme för fikastunden, eller blir kommande generationers arbetande en fikalös generation? Det återstår att se.

Ur Företagshistoria 2014:4.

Text: Anna Ohlsson

Dela med dig av dina tankar