Källa: Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont

Studenttips!

Originalhandlingen till dikten Ja visst gör det ont som Karin Boye skickade in till Albert Bonniers Förlag, skrivet på skrivmaskin. Förlaget gav ut diktsamlingen För trädets skull år 1935 där dikten ingår. Som helhet präglas diktsamlingen av trädsymbolik, och ansågs på sin tid vara dunkelt modernistisk, men av senare generationer har den omtalats som den mest älskade, och då specifikt dikten Ja visst gör det ont.

Dikten ger uttryck för att trädet ger efter för den ofrånkomliga utveckling som sker när knoppar måste slå ut, och är ofta använd i studentsammanhang och på sommarlovsavslutningar.

Här finns tre lektionsförslag för lyrikanalys på gymnasiet – ett muntligt, ett skriftligt och ett grupparbete.

Första delen av Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont (ur För trädets skull 1935) hämtat ur originalmanuset tillhörande Albert Bonniers Förlag AB som finns hos Centrum för Näringslivshistoria.

Andra delen av Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont (ur För trädets skull 1935) hämtat ur originalmanuset tillhörande Albert Bonniers Förlag AB som finns hos Centrum för Näringslivshistoria.

Transkribering:

Ja viss gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit

som skapar världen.

Karin Boye, 1935