Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1953:7 – 8 (årgång 27).
Eleverna i NK-skolan har fått skriva uppsats om sina varor och bland dem har vi valt ut två.
Hur man gör en grammofonskiva
Hur man gör en skiva? Ja, det är ju en ganska invecklad sak och att skildra den fr/in första början skulle bli alltför långt. Jag startar, när musikdirektören har funnit en bra melodi att få upp pli skiva.
Efter det att han fått den godkänd av de andra medlemmarna i bolaget sätter man i gång. Först kallar man den utvalda orkestern och sätter den in i melodin, därefter nedarrangeras verket för att få den rätta spellängden (tiden). Sedan spelas verket in på en inspelningstråd, vilken numera ersätter forna tiders metod att spela in pli vaxplatta.
Sedan inspelningen godkänts av både ljudtekniker och smakråd, vilket kan ske efter 20 – 30 uppspelningar, överförs verket pil en bivaxplatta. Av denna vaxplatta göres sedermera ett avtryck på metallskivor, s. k. matriser.
Dessa matriser tillverkas i tre olika upplagor, en ”moder” -, en ”fader” – och en ”son”-matris, som det heter på fackspråk. De tillverkas i så många exemplar för att man skall ha några i reserv, ifall någon skulle slitas ut eller förstöras. Efter detta genomgår matrisen en mängd syra- och kemikaliebad, vilka det blir alltför tidsödande att beskriva här. I dessa bad beläggs de bl. a. med ett guld-, silver-eller kopparöverdrag (olika vid olika företag).
Matrisen är sedan färdig för pressning och monteras in i en särskild pressmaskin, där den centreras och justeras. Centreringen tillgår s/i att ett instrument benämnt centrumsökare efter vissa beräkningar finner ut centrum på skivan, där sedermera hålet slås. Vidare ser denna apparat till att de små spåren i skivan graveras in med rätt avstånd från varandra. I pressmaskinen kommer sedan matrisen i beröring med skivmassan, mot vilken den pressas under stort tryck.
Massan i den vanligaste typen av skivor, de s. k. schellackskivorna innehåller vissa procent stenmjöl samt kimrök (för att få den obligatoriska svarta färgen) och för att få den rätta spänsten och slitstyrkan tillförs vissa delar schellack och konsthartser.
De s. k. LP (långspelande) skivorna består till 100 procent av ett med plast närbesläktat ämne, som kallas vinylite. Vinyliten gör att skivorna är i det närmaste okrossbara.
Etiketten på skivan tryckes fast i samband med pressningen.
Efter det att ett visst antal, i vanligaste fall 500 st. skivor är pressade, beläggs ånyo matrisen med ett tunt skikt av endera guld, silver eller koppar. Denna regelbundet återkommande procedur göres för att matrisen skall behålla sin stora slitstyrka och goda kvalitet.
Var femtionde skiva som sedan erhålles ur pressmaskinen skickas till en särskild studio eller ett kontrollaboratorium, där den genomgår en mängd prov. Vid några av dessa prov kontrolleras bl. a. ljudkvaliteten, hållbarheten, slitstyrkan samt den förut nämnda centreringen. Dessa prov utföres med mycket noggranna instrument och föres upp på särskilda tabeller, på vilka man år efter år kan kontrollera utvecklingens framåtskridande.
Om dessa prover sedan godkänns, skickas skivserien fram till distributionsavdelningen för vidare befordran till bolagets kunder och uppköpare.
Hur är modet i scarfs och näsdukar?
Scarfmodet i år är mycket varierande. Den mest moderna scarfen är den lilla i format 5ox50 cm. Den kan knytas på en jumper s/i att de smit snibbarna står rakt ut. Färger och mönster varierar i ganska stor skala. Den för tillfället mest moderna färgkombinationen är lila-grönt samt svart-vitt. Harlekinmönstret är i vår den stora schlagern.
Kvaliteterna är i allmänhet siden, organza och den lätta bomullsbatisten.
Sedan har vi den randiga scarfen, som 9 damer av 10 har haft i vinter och det modet tycks inte sacka av nämnvärt.
Schalen får inte förglömmas. Den är så fantastiske modern och används till den allra elegantaste aftontoalett lika väl som till promenaddräkten i grövsta tweed. Det är verkligen en sak som slagit igenom och är lika elegant som forna tiders stora skinnboor. Verkligt elegant är man ju t. ex. i en schal, som man ärvt av mormorsmor. Kvaliteterna på dessa schalar är i allmänhet siden, organza, ylle samt tyll, det senare framför allt till aftonbruk.
Näsdukarna har så att säga blivit ett mode också de. De vita näsdukarna är inte längre de vanligaste. Den moderna damen av idag vill ha kulörta näsdukar i mörka färger, helst rutade i t. ex. brunt, svart, grått och med någon liten rand c. ex. i rött eller svart. Det är vad äldre damer kallar ”snusnäsdukar”. ”Sådana hade min far”, säger de i allmänhet leende. Det är väl ungefär 70 % av damerna som helst använder kulörta näsdukar – en del rutiga, andra blommiga, andra liter enfärgade med figurer och skrift. Ja, näsdukarna nu är verkligt lustiga. Det ena mönstret är roligare än det andra.
De flesta raffinerade näsdukarna är av franskt fabrikat men även från Schweiz och England får vi en hel del. De franska näsdukarna ställer sig i allmänhet dyrare men de är också i ljuvliga kvaliteter, i de flesta fall med handrullade fållar samt verklige raffinerade färgställningar.
Den kraftiga, mera praktiskt betonade näsduken finns givetvis kvar. Den vackra vita linneduken användes även men ack så sällan.
Text: . Pelle Aldermyr, KG. (Hur man gör en grammofonskiva) och Anita Carlsson IE (Hur är modet i scarfs och näsdukar?)
Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1953:7 – 8 (årgång 27).
Dela med dig av dina tankar