Köpa på börsen – eller köpa själva börsen

I mitten av oktober 2012 mötte Företagsminnen Olof Stenhammar, vars memoarer Det ordnar sig just utkommit. Stenhammar är mannen som introducerade optionshandeln, grundade en enskilt ägd vinstdrivande börs och med tiden köpte Stockholmsbörsen och omskapade formerna för värdepappershandeln internationellt.

– Hans Werthén sa en gång till mig att det jag gjorde skulle betyda mer för vår bransch än vad exempelvis IKEA betytt för sin. ”Men det kommer aldrig att bli lika känt, därför att möbler kan man ta på. Ingen förstår vad en option är.”

Olof Stenhammar verkar ändå inte nedslagen över att vara mer känd som general över ett Stockholms-OS som aldrig blev av, än som den som omskapat stora delar av värdepappershandeln här hemma och utomlands. Vi ses i samband med publicerandet av hans memoarer, skrivna i korta kapitel lika rappa som hans repliker.

Ekonomen Israel Kirzner har en gång anmärkt att entreprenören – nyskaparen – är den som ser myntet på trottoaren ingen annan ser. Att plocka upp det är lätt för honom, varför skulle inte andra kunna göra detsamma? Men det sker inte. Han är den som driver förändringen. Var det så lätt för Olof Stenhammar, som såg det effektiva sätt att handla med optioner som ingen annan såg?

– Jag tror att det är en förenklad beskrivning. Att hitta en enkrona är inte problemet, det är ju vad man ska göra med den sen. De flesta är ju beredda att plocka upp en enkrona om man ser den, men liknelsen förenklar alltför mycket.

Att göra något av sin upptäckt

Svaret är inte oväntat. Den som tar del av Stenhammars minnen undrar till slut om hans dygn hade en exklusiv bonus på två timmar extra. Han följer fullt ut den gamla sentensen om hur man kör stridsvagn över Norrlandssjöars smältande vårisar: det som är lätt i dag, är möjligt i morgon, men omöjligt i övermorgon. För att hålla det tempot behövs ett engagemang på 110 procent, oavbrutet.

Ändå misstänker jag att han tonar ned sin kreativa blick alltför mycket.

– Det hjälper inte alltid att ha folk som kan branschen, konstaterar han om den finansmarknad han förändrade, utan det är väldigt viktigt att få influenser utifrån. Man kommer in utan att ha en förutfattad mening om hur saker bör vara. Jag tror att det var en förutsättning. Ett av skälen till att vi kunde lösa tekniken bakom den opitionshandelsplats vi skapade på ett så udda sätt, var att jag inte var inskolad i hur allt ”skulle vara”. Den ende jag kände i den svenska finansbranschen var direktören för sparbanken i Vittsjö i Skåne. Det smällde inte högt i Stockholm…

– Vi har inte bara förändrat scenen på och organisationen av börshandel och värdepappersmarknader i Sverige, vi har varit föregångare för hela världen. Jag har funderat på hur det blev så. Jag var börsmäklare i USA i början på 70-talet när aktieoptionerna kom till Chicagobörsen. Jag fick gå en kurs när jag började det jobbet och skulle få min legitimation, men det var ingen annan på aktiemäklarkontoret som ville röra vid aktieoptioner. Därför kunde jag berätta någonting som ingen annan visste om, och därför blev det naturligt att tänka nytt.

De okända optionerna

Stenhammar flyttade tillbaka till Sverige. Efter några år på Bonniers blev det åter finansbranschen, nu här hemma.

– Optionshandel, derivathandel, beräkna säkerheter och balanser är komplicerade företeelser. Bankerna hade inte tid och möjlighet och lust att utveckla egna system för detta, och då fick vi lösa det själva. Att registrera transaktionerna och ”boka” varje enskild post på respektive aktör ställde höga tekniska krav. Vi krävde också en datadokumentation som var mer detaljerad än vad som varit brukligt. Tack vare att jag kom utifrån kunde jag, tror jag, tänka out of the box. Hade jag jobbat mig upp inom bankvärlden eller mäklarbranschen och lärt mig vara på börsen så hade jag säkert inte gjort det jag nu gjorde. Men att jag kom luftlandsatt ned i branschen var en förutsättning, vilket jag tror är viktigt att komma ihåg.

Att vara inskolad i den traditionella värdepappershandelns alla normer och tågordningar var snarast ett handikapp, tänker den som lyssnar till Stenhammars skildring av de amerikanska börsgolven, där affärerna snabbnoterades i anteckningsblock och handeln krävde ögonkontakt mellan parterna. Han förvånas över den etablerade börsvärldens konservatism. Men så svårbegriplig är den nog inte. Framgång under de villkor som fanns innan OM och OMX skapades, krävde otaliga kompetenser och färdigheter av mäklaren, mödosamt förvärvade egenskaper som med ens blev helt onödiga med Stenhammars långt effektivare handel via datakommunikation, vilken sannolikt gynnar andra personliga egenskaper. Här är Olof Stenhammars insats ett skolexempel på det ekonomen Joseph Schumpeter benämnt som ”creative destruction”. Förnyelsen kan sällan ske utan konflikter med det etablerade.

Skolad av julgranshandel

För att driva fram den vågen av förändring måste man kunna övertyga. Stenhammar framställer det själv som konsten att sälja, en förmåga som han lade grunden till redan tidigt.

– Det började 1959 när jag sålde julgranar på Kungstorget i Norrköping. Att sälja granar är nämligen bland de bästa skolorna som finns för att lära sig läsa köpsignaler, möta tveksamheter och parera invändningar. Julgranar är – eller var då – en oerhört känslig produkt. Normalt skickades mannen ned för att köpa en gran. Vi såg hur rädd han var att komma hem med fel. Han tar en gran, går i väg, men kom ofta tillbaka med både granen och hustrun. Så det gick naturligt att lära sig tolka köpsignaler och människors drivkrafter.

Sedan blev det swimmingpooler, Algaspel, fritidsutrustning och så slutligen finansiella instrument för att väga risker mot avkastning. Erfarenheterna från Kungstorgets granmarknad höll.

Den känsligheten för andras attityder och reaktioner gäller inte bara de rena affärsmötena, utan lika mycket i relationer inom politiken. Olof Stenhammar kommer in på hur han bemötte LO:s starkt kritiska hållning till finansbranschen, då Stig Malm myntade begreppet ”finansvalpar”.

– Jag skrev ett brev till honom och sa att det vore bra om vi fick informera. Vi blev inbjudna till LO-borgen, vilket var en rätt stor sensation. Jag hade bl.a. med mig professor Johan Lybeck, som en mer neutral part. Där satt P-O Edin, Dan Andersson och några till. Och vi nådde resultat! ”Vi gillar kanske inte vad ni håller på med men nu förstår vi i alla fall lite bättre vad det här innebär”, blev deras slutsats. Efter det mötet så ställde alltså aldrig fackföreningen LO över huvud taget någon kritisk fråga mot oss längre.

Känslan av att skapa nytt

Olof Stenhammars bana ger en god illustration till en annan av entreprenörens egenskaper: det är vägen som är mödan värd. Här kan nya möjligheter skapas, här kan förändringar förbättra. Här kan man ta risker för att få nya institutioner att fungera. Ofta kommer han in på den egna osäkerheten inför det nya och okända, när alla tillgångar, professionellt och privat, måste satsas. Men här är det ungefär som när han skildrar ungdomens tillvaro som marinofficer. Man kan vara hur sjösjuk som helst till havs, vackla ned på kajen med tanken att aldrig trampa ett däck igen. Men nästa morgon längtar man ut på nytt.

Har något materiellt drivit honom är det nog möjligheten att åter få bo på en egen gård, anar jag, liksom viljan att visa vad han går för. Resten är goda ting som kommit i hans väg, som följd av affärerna. På så vis blir berättelsen som Olof Stenhammar en berättelse om marknadsekonomins moral, även om han själv nog skulle tycka att den slutsatsen var för högtravande.

Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2012:5.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *