Kreugerkoncernens uppgång och fall

Kreugerkoncernen framstår som ett specialfall bland mellankrigstidens företag. Ivar Kreuger hade under 1910-talet utvecklats från en delägare i ett relativt okänt byggbolag till vd och ägare av Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Detta hade skett genom att han lyckats utnyttja de lediga kapitalströmmar som fanns i den svenska ekonomin under första världskriget. Hans entreprenörskap passade bankernas och emissionsbolagens intressen och han fick också deras stöd. Vid den fusion som skapade STAB bidrog Handelsbanken med lån, men det var Skandinaviska Banken som blev Kreugers huvudbankförbindelse under 1920-talet.

Medan andra spekulanter som var inblandade i 1910-talets spekulationsvåg fick problem och blev mer riskkänsliga fortsatte Kreuger i samma anda under 1920-talet. Hans finansiella transaktioner och risktagande blev till och med mer omfattande under det följande decenniet.

Efter bildandet av STAB blev Kreuger & Toll moderbolag i koncernen och dominerande ägare i STAB. Under 1920-talet fungerade moderbolaget som ett emissions- och holdingbolag och som koncernens internbank. Den främsta uppgiften var att hantera kapitalbehoven för den internationella expansionen av tändsticksindustrin.

Genom STAB:s bildande hoppades Kreuger kunna stabilisera världsmarknadspriserna för tändstickor och återta de marknader som gått förlorade under första världskriget. Detta skedde genom förvärv av utländska konkurrenter och genom samverkan och kartellavtal med de aktörer som inte kunde köpas upp. Det slutliga målet var att skapa ett internationellt monopol och möjliggöra en högre grad av kontroll över den internationella tändsticksmarknaden och prisbildningen – det vill säga höja priserna och öka vinsterna.

Expansionen, mätt i ökade marknadsandelar, var stark. I början av 1930-talet svarade Kreugerkoncernen för 40 procent av världens tändsticksproduktion. Utöver detta producerades 22 procent av samarbetande internationella företag. Ett problem var emellertid att tändstickor var och är en relativt enkel vara att tillverka. När vinsterna steg och det saknades hinder för nya aktörer att etablera sig, blev det mycket svårt att kontrollera priserna – inte heller kartellavtal fungerade.

Den industriella basen i Kreugerkoncernen utgjordes av STAB och det amerikanska dotterbolag, International Match Corporation (IMCO), som hade bildats 1923 och som länkade samman koncernens utländska tändsticksintressen. Köpen av utländska bolag var kapitalkrävande, och under de första åren lånades kapital uteslutande från den svenska marknaden – främst Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Kredit. Men redan 1922 ställde de växande skulderna till problem. För att finansiera koncernen – vilket då låg utanför den svenska kapitalmarknadens förmåga – placerades en nyemission av STAB-aktier på Londonbörsen. Ett år senare emitterades även ett stort dollarlån på den amerikanska marknaden för att förse dotterbolaget IMCO med kapital.

År 1924 återknöt ett flertal länder sina valutor till guldmyntfoten, och den internatio­nella valutasituationen förbättrades. Detta underlättade USA:s kapitalexport till Europa. Kreuger utnyttjade snabbt denna situation. Till att börja med var det främsta syftet att säkra kapital för expansionen inom tändsticksindustrin, men efter 1925 skedde upplåning även för att hjälpa länder med stora kapitalbehov. Det kapital som koncernen fick tillgång till lånades nämligen ut till olika nationer mot monopol på tillverkning och/eller försäljning av tändstickor på de nationella marknaderna. Det fanns därigenom en stark koppling mellan kapitalförmedlingen och den industriella verksamheten i Kreugerkoncernen.

En effekt av 1920-talets deflationskris var att misstänksamheten gentemot aktiemarknaden ökade. Detta bidrog till att de banker som tagit över aktier för att skydda sina fordringar fick svårt att hitta köpare till aktierna. Som en konsekvens av detta fanns stora, relativt billiga aktieposter – ibland majoriteten i börsnoterade företag – till salu. Genom förvärv på aktiemarknaden och köp av aktier som under deflationskrisen övertagits av affärsbankerna byggde Kreugerkoncernen upp en stor aktieportfölj. Kreuger var även en stor köpare av de aktier som efter deflationskrisen fanns kvar hos bland annat Kreditkassan. Efter 1928 inriktades köpen mot strukturaffärer och förvärv av hela företag.

Stora minoritetsposter köptes i Grängesberg, Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Kredit, SKF och Stora Kopparberg. År 1929 förvärvade koncernen aktier, huvudsakligen från Svenska Handelsbanken, i en rad norrländska massa- och trävarubolag som samlades under holdingbolaget Svenska Cellulosa AB (SCA). Genom köp av aktier från Skandinaviska Kredit förvärvades kontrollen över Boliden, och 1930 övertogs aktiemajoriteten i L M Ericsson. Stora delar av den måttliga uppgången på fondbörsen under denna tid kan förklaras av Kreugerkoncernens expansion. Fram till 1932 köpte Ivar Kreuger svenska aktier för totalt 125 miljoner dollar (drygt 13 miljarder kronor i 2013 års penningvärde).

Kreugerkoncernens rörelse byggde på expansion, vilket krävde ständig tillförsel av nytt kapital. Detta förutsatte i sin tur att förtroendet hos kapitalplacerare och kreditgivare var orubbat. Mot slutet av 1920-talet var tillgångarna i de flesta koncernbolagen övervärderade. Anledningen till detta var både de dyra företagsförvärven och uppskrivningar av tillgångsvärden för att möjliggöra bokföringsvinster vid transaktioner inom koncernen. De vinster som redovisades och de utdelningar som utbetalades på det övervärderade kapitalet hade ingen realistisk grund i den verkliga vinsten. Problemet var att nytt kapital ständigt måste tillföras för att klara utdelningarna, samtidigt som dessa måste vara tillräckligt höga för att möjliggöra nya framgångsrika emissioner på kapitalmarknaden.

I oktober 1929 bröts uppgången på den amerikanska aktiemarknaden, och det amerikanska kapitalflödet till Europa minskade kraftigt. Eftersom en stor del av Kreugers finansiering skedde med amerikanskt kapital blev koncernens ekonomiska ställning snabbt ansträngd. De låga aktiekurserna och marknadens ointresse omöjliggjorde nya aktieemissioner, och den amerikanska kapitaltillförseln upphörde helt. Samtidigt ökade förlustriskerna för koncernens statslån, men trots detta växte Kreugerkoncernens finansiella åtaganden i krisens inledande skede genom att nya internationella lån tecknades. En tillfällig förbättring i koncernens likviditet inträffade när Frankrike i förtid betalade tillbaka sitt lån från 1927, men koncernens långfristiga åtaganden började allt mer täckas med kortfristiga banklån. När de utländska bankerna på hösten 1931 började säga upp lånen blev likviditeten allt svagare. För att klara de växande betalningsanspråken såldes 1931 i hemlighet röstmajoriteten i L M Ericsson till bolagets amerikanska konkurrent ITT för 11 miljoner dollar. Kreuger fick även ett lån från Riksbanken på 40 miljoner kronor, garanterat av Skandinaviska Kredit, för att amortera förfallna bankkrediter. Lånet innebar en ytterligare press på den svaga svenska kronan, då beloppet motsvarade mer än halva den dåvarande valutareserven.

Krisen blev akut i februari 1932 då ITT krävde att köpet av L M Ericsson skulle annulleras eftersom Kreuger lämnat oriktig information om bolagets likvida tillgångar. Han fick en tidsfrist fram till 1 september samma år för att återbetala köpesumman. Denna affär undergrävde Kreugers kreditvärdighet på den amerikanska kapitalmarknaden och ledde till en alltmer prekär situation för koncernen.

När den amerikanska marknaden stängde sina portar för Kreuger, vände han sig återigen till den svenska kreditmarknaden. Den 23 februari 1932 var koncernen mycket nära ett totalt sammanbrott. Samma dag skulle nämligen STAB lösa ett lån på två miljoner dollar, och under veckan behövdes ytterligare 5,2 miljoner dollar. Först efter ett direkt ingripande från statsminister Carl Gustaf Ekman beviljade Riksbanken och de större affärsbankerna med undantag för Wallenbergägda Stockholms Enskilda Bank de krediter som behövdes för att tillfälligt rädda koncernen.

Riksbanken ställde som villkor för stödkrediterna att en fullständig analys av Kreugerkoncernens ekonomiska ställning skulle genomföras. Denna visade att ungefär 135 miljoner kronor saknades för att klara koncernens betalningsanspråk under 1932. Kreuger, som var i New York och förhandlade med ITT om L M Ericsson, kallades tillbaka till Europa för en närmare diskussion om koncernens ekonomiska ställning. Den 11 mars möttes Kreuger, vice vd i STAB Krister Littorin och Skandinaviska Kredits vd vid Stockholmskontoret Oscar Rydbeck i Paris. Riksbankschefen Ivar Rooth skulle ansluta vid ett möte några dagar senare i Berlin, men redan dagen efter, den 12 mars 1932, hittades Ivar Kreuger död.

Regeringen och Riksbanken försökte gemensamt minska störningarna i ekonomin som förorsakades av Kreugers död. En ny moratorielag togs fram som gav koncernen anstånd med skuldbetalningarna, och Riksbanken tog initiativet till en utredning om koncernens ekonomiska ställning. Dessutom tillsattes en särskild Kreugerkommission, samtidigt som en brittisk revisionsfirma anlitades för en närmare granskning av koncernens bokföring.

Den 25 mars konstaterade Kreugerkommissionen att det inte skulle gå att undvika en konkurs för koncernen, bland annat beroende på stora brister i koncernens redovisning. Den 24 maj avslutade kommissionen sitt arbete, och samma dag lämnade styrelsen för Kreuger & Toll in konkursansökan till Stockholms rådhusrätt. En rad finansbolag inom koncernen likviderades, Ivar Kreugers dödsbo gick i konkurs och ytterligare några direktörer, som i eget namn tagit upp stora lån för koncernens räkning, begärdes i personlig konkurs.

Vid 1932 års ingång uppgick Kreugerkoncernens krediter från svenska banker till 828 miljoner kronor (nära 25 miljarder kronor i 2013 års priser), vilket motsvarade 18 procent av bankernas totala utlåning. Skandinaviska Kredit var koncernens svenska huvudbank med krediter till koncernen på sammanlagt 292 miljoner kronor, vilket motsvarade nästan 29 procent av bankens hela utlåning. Utöver detta tvingades Skandinaviska Kredit ta över stora delar av Riksbankens lån till koncernen, vilket gjorde att bankens fordringar på Kreugerkoncernen uppgick till sammanlagt 407 miljoner kronor.

Kreugerkoncernens uppgång och fall är ett unikt skeende i svensk ekonomisk historia. Ivar Kreugers strävan efter monopol, först inom tändstickstillverkning och -handel och därefter inom pappersmasseindustrin, gjorde honom till en ovanlig person i mellankrigstidens näringsliv, även om han i det avseendet inte var unik. Karteller och andra företagsamarbeten accepterades av både stat och företag, även om staten visade ett allt större intresse för att kontrollera kartelliseringstendenserna. Men det var först efter andra världskriget som denna kontroll blev mer effektiv, under inflytande från av den amerikanska antitrustlagstiftningen.

Det var omfattningen av Kreugerkoncernens nationella och internationella kapitaltransaktioner som var uppseendeväckande. Hans transaktioner följdes på den internationella marknaden, och hans hemlighetsfulla utstrålning bidrog till att hans förehavanden även uppmärksammades i media. Ivar Kreuger behöll mycket information om koncernen hos sig själv, vilket gjorde det svårt för omgivningen att få grepp om konkursens ekonomiska konsekvenser.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *