Kroppskontakt och ekonomi – varor och genusarbetsdelning på NK 1950–1970

Varför kunde kostymer länge endast försäljas av män, medan herrunderkläder vanligen salufördes av kvinnor? Svaret har både med ekonomi och kroppskontakt att göra.

I min avhandling, Du är NK! Konstruktioner av yrkesidentiteter på varuhuset NK ur ett genus- och klassperspektiv 1918-1975, har jag studerat hur NK-försäljarna konstruerade sina yrkesidentiteter. I den här artikeln vill jag beröra den relation försäljarna hade till de varor de sålde, i förhållande till yrkesidentiteten. Något som tidigare föga utforskats.

Vilken betydelse hade varan för dem som arbetade med försäljning och vad var det som gav varan dess mening? Både varor och kunder tillhörde ofta ett mer privilegierat samhällsskikt än försäljarna. Som jag har visat i min avhandling var det viktigt för företaget att de försäljare som arbetade där gav sken av medelklass, oavsett vilken bakgrund de hade. Många varor var omöjliga för försäljarna att köpa för den lön de fick för sitt arbete och kunderna (som kunde köpa varorna) rörde sig i sammanhang där försäljarna bara undantagsvis hade tillträde.

Vem kunde sälja vad och varför?

Vilken betydelse hade varan på varuhuset NK för vem, kvinna eller man, som sattes att sälja den? Två faktorer verkar ha varit viktiga när det gällde vem som sålde vad på NK:s kläd avdelningar. Den ena handlar om varornas genuskodning. Män sålde ”manliga” kläder till män och kvinnor sålde ”kvinnliga” kläder till kvinnor. Men den uppdelningen stämmer inte helt eftersom det exempelvis var vanligt att kvinnor arbetade med att sälja skjortor och herrunderkläder. Jag menar att det dessutom var en fråga om ekonomi. Eftersom försäljarna hade provision på försäljningen tjänade man mer om man sålde dyrare varor. När det gällde herrkläder var det tydligt att männen föredrog och fick sälja de dyrare kostymerna medan kvinnor istället hänvisades till de billigare ekiperings artiklarna.

Historikern Gail Reekie betonar betydelsen av fysisk närhet mellan försäljare och kund för genusarbetsdelningen inom varuhuset. Det skulle kunna förklara varför herrkonfektions avdelningen på NK ända in på 1960-talet hade uteslutande manliga försäljare, medan det på herrekiperingen arbetade flest kvinnor. Eftersom man på herr konfektion sålde kostymer och byxor som krävde provning, d.v.s. kropps kontakt mellan försäljare och kund, kan det ha ansetts vara lämpligt med manliga försäljare. På herrekiperingen där man sålde skjortor och herrunder kläder gick det däremot bra att ha kvinnliga försäljare. Detta trots att kalsonger vid en första anblick kan verka intimare än kostymer. Skillnaden var att försäljningen av kalsonger inte krävde kroppskontakt. Det kan dessutom ha varit så att ett betydande antal kvinnor handlade underkläder till sina män, eftersom dessa inte krävde fysisk närvaro av männen.

Fysisk kontakt på Sandhamn

NK hade under somrarna på 1950-talet en liten filial på ön Sandhamn i Stockholms skärgård. Där arbetade försäljare från varuhuset inne i stan. Arbetsuppgifterna blev bredare och försäljerskor som inte i vanliga fall arbetade med herrkonfektion fick nya arbetsuppgifter. En försäljerska som arbetade i Sandhamnsbutiken på 1950-talet berättar i en intervju om hur osäker hon kände sig inför uppgiften att ta mått på manliga kunder i samband med en försäljning av byxor.

Det var en mycket stor, tjock man, och han skulle ha ett par byxor. Jag skulle mäta honom runt. När jag kom fram till magen så släppte jag måttbandet varje gång (skratt). Jag tyckte det blev så…, förstår du?

Försäljerskan beskriver hur svårt och ovant det kändes för henne att ha nära fysisk kontakt med en manlig kund. Det var inte själva varan utan kroppskontakten mellan försäljerska och kund som hade betydelse. I det här fallet gjorde den fysiska kontakten att försäljerskan kände sig osäker.

Kvinnor på byxavdelningen

När kvinnliga försäljerskor, i början av 1960-talet, släpptes in på avdelningen för herrkonfektion var det, märkligt nog, just för att sälja byxor. Om den fysiska närhet som krävdes mellan försäljare och kund hade varit en anledning till att kvinnor inte arbetade med försäljning av herrbyxor fick det argumentet ge vika för ett tyngre argument till varför kvinnor borde släppas in på avdelningen för herrkonfektion. De manliga försäljarna ville inte sälja byxor när de kunde sälja kostymer eftersom byxorna var billigare och gav sämre provision. Argumentet för att hålla kvinnorna borta från kostymförsäljningen var inte fysiskt utan ekonomiskt och varans genuskodning konkurrerades ut av ekonomiska skäl till att kvinnor eller män sålde en viss typ av plagg. En av försäljarna på avdelningen berättade:

Män ville inte gärna sälja byxor, för att det var knöligt och tog lång tid. Säljaren hade provision. Då kom man på att kvinnor är ju mycket tåligare, och de är inte intresserade av att tjäna pengar. Så då anställde man kvinnor för att sälja byxor. Och då gick det jättebra. Men så fort en kvinna var över och sålde en kostym, då var det ett jäkla kackel ibland männen. Det var ett intrång i männens värld. Då kunde ibland konflikt uppstå. När kvinnorna plötsligt inte var bland byxorna utan insåg att ”det är ju bättre att sälja kostymer för det tjänar jag mer pengar på”. Då blev det konflikt.

Enligt försäljaren var kvinnor ”inte intresserade av att tjäna pengar”. Han medger emellertid att det uppstod konflikter mellan de kvinnliga och manliga försäljarna när kvinnorna upptäckte att det var bättre att sälja kostymer eftersom de tjänade mer på det. Det kan verka som en motsägelse men speglar kanske helt enkelt att föreställningen om att kvinnor inte var intresserade av att tjäna pengar inte stämde i praktiken.

I det här exemplet var det en oro för minskad förtjänst som gjorde att män ville behålla kostymerna som sitt område. I botten ligger föreställningar om att kvinnor borde tjäna mindre än män. I ett yrke där kvinnors och mäns arbetsuppgifter i övrigt var lika kan den högre förtjänsten ha varit en del av maskulinitetskonstruktionen för de manliga försäljarna och ett sätt att hålla ett avstånd till de kvinnliga försäljarna.

Impopulära byxor

Stig Forss var avdelningschef på avdelningen för herrkonfektion i mitten av 1960-talet. Han menar att det var svårt att få de manliga försäljarna att ta sig an försäljningen av byxor eftersom kostymerna både hade högre status och gav bättre provision. Han berättade varför han var den som tog initiativet till att anställa den första kvinnan på herrkonfektion:

Det var därför att det var så svårt att få killarna att stå där. De tyckte att det var för pluttigt. På den tiden gjorde man statusskillnad på vad man gjorde. Man fick tjata på dem att ”nu ska du stå där”, och de stod där en liten stund men sedan skyllde de på att: ”Nej, jag är ju upptagen med en kund. Jag säljer en kostym”, och sådär. Då sa jag att ”nu ska vi försöka med en dam.”

Försäljarna uttryckte tydligt att de inte hade lust att sälja varor som uppfattades ha lägre status och lägre pris. De manliga försäljarnas yrkesidentitet var i det här fallet kopplade till status och högre lön. Det är tydligt att det, trots att befattningar och arbetsuppgifter betecknades på samma sätt för kvinnor och män, fanns sätt för manliga försäljare att, med stöd från företaget, upprätthålla en distinktion gentemot de kvinnliga.

Essensen av kvinnlighet …

På avdelningar för damkläder arbetade mest kvinnor under hela undersökningsperioden. Genuskodningen av de kvinnliga kläderna var stark. I personaltidningen Rullan beskrevs 1961 trikå som själva essensen av den nya kvinnligheten.

– Jag tror på trikå med hela mitt jag och bär det alltid själv, säger Damtrikås inköpschef, Birgit Påhlsson. Om något är kvinnligt, så är det väl den moderna trikån, säger hon. Den är smidig, mjuk, följsam. Den blir snabbt något personligt för bärarinnan, ty den anpassar sig till henne. Trikå hör ihop med den moderna kvinnan, antingen hon är yrkes- eller hemarbetande. Det är trivsamt, lättvättat, behöver aldrig strykas, finns i så många klädsamma modeller och färger.

Trikå var något ”kvinnligt”. Det som gjorde den kvinnlig var att den var följsam och anpassade sig efter bärarinnans kropp. Annat som passade den ”moderna kvinnan” var att materialet var lättskött och inte krävde arbete i form av strykning. Den moderna kvinnan som skymtar fram bakom citatet var mjuk och följsam, men också hårt yrkesarbetande.

Hög status sälja dyra varor

Vilka var då kopplingarna mellan varorna och försäljarnas yrkesidentitet på NK? Uppenbart är att varornas genuskodning hängde samman med vem som kunde sälja vad. Men inte bara enligt den enkla uppdelningen att män sålde herrkläder och kvinnor sålde damkläder. De manliga försäljarna sålde förvisso inte damkläder men kvinnor kunde sälja vissa typer av herr kläder. Istället avgjordes försäljarens kön av varornas pris, som hängde intimt samman med deras status, samt graden av kroppskontakt som krävdes mellan försäljare och kund. De flesta manliga försäljarna återfanns på avdelningar med hög status och dyra varor vilket gjorde att deras löner – förutom att de hade högre grundlön och högre individuella tillägg – på grund av provisionssystemet blev betydligt högre. Varornas pris och status fungerade som en distinktion som uteslöt kvinnliga försäljare. Detta antagande stärks av att de manliga försäljarna blev upprörda när kvinnor under 1960-talet började ”göra intrång” på den mest manliga av klädavdelningar: herrkonfektion.

Även de kvinnliga försäljarna på NK uttryckte stolthet över att sälja ”fina varor”, och irritation över de gånger de tvingades sälja varor av lågpriskaraktär. Att kvinnor inte skulle ha varit intresserade av att tjäna pengar, som en manlig försäljare uttryckte det, får ses som en myt som rättfärdigade de manliga försäljarnas strävan efter att behålla försäljningen av dyrare varor för sig själva. Att tjäna mer var alltså något som var viktigt för både kvinnliga och manliga försäljare. Som exemplet med de kvinnliga försäljarna på herrkonfektionsavdelningen visar, var det inte förbehållet de manliga försäljarna att vilja sälja dyra varor med hög status. Fick kvinnorna chansen uppskattade de möjligheterna till en bättre provision.

 

Författare: Karin Åmossa är fi l.dr. i ekonomisk historia och undervisar på Stockholms universitet. Hennes nyligen framlagda avhandling som har rönt mycket uppskattning bygger på studier i NK:s arkiv hos Stockholms Företagsminnen.

Dela med dig av dina tankar