Med såpa, tvål och stearin skulle kampen mot lort och mörker föras i städernas kyffen. Då kallades Ferdinand Grumme in från Tyskland för att vässa produktionen. Än i dag doftar hans namn fräscht.
1857 steg han i land, Heinrich August Ferdinand Grumme från Göttingen i Tyskland. Han var 27 år, snabb i uppfattningen och samvetsgrann, redan ett namn i den tyska hygien- och parfymindustrin. Till Sverige och Stockholm kom han för att ge nystartade firman Hylin & Co en rivstart i branschen.
Industrialismen var redan ett faktum – allt fler fabriker bolmade sin rök över städer som Stockholm, Göteborg och Norrköping. Arbetare som flödat in från landsbygden trängdes i små ettor utan mycket till vare sig ljus eller sanitet. Det lade grunden till en boom för den kemisk-teknisk industrin. Först på plan var grosshandlare Lars Montén, som tillverkat stearinljus redan 1823 och startat Clara Tekniska Fabrik 1847. Största konkurrent var Liljeholmens stearinfabrik. Men nu kom Hylin & Co som stark utmanare, med Ferdinand Grumme som fabrikschef.
Jobbade sig upp
Redan som 14-åring gick han i lära i branschen och blev tidigt verkmästare i Magdeburg, sedan på ett av Tysklands största tvål- och parfymföretag i Berlin. Han klättrade vidare och blev disponent för storföretaget J. S. Douglas Söhne i Hamburg.
I slutet av 1856 erbjöd grosshandlare Per Hylin honom att bli delägare och teknisk chef för den fabrik han byggde upp på Södermalm i Stockholm. Bara efter några år marknadsförde firman ett hundratal produkter, som tvålar, parfymer och kosmetika. Bland annat såldes »Rypophagon Soap Raktvål« på firmans »Parfymmagasiner«, enligt en tidig annons.
Grumme & Son omkring 1900 presenterat i samtida bildverk. Foto: Wikipedia Commons.
Ferdinand Grumme effektiviserade och mekaniserade den manuella produktionen, och 1865 hade firman gått om alla konkurrenter. Men tio år senare hade Liljeholmens tagit täten igen, i hård konkurrens med Barnängens. Grumme sade upp sig och startade eget med sönerna Albert och Edvard. Äldste sonen Ferdinand valde en annan väg, och gjorde militär karriär i Preussen. Han avancerade till konteramiral i flottan, blev adlad av kejsar Wilhelm, gifte sig in i högsta societeten och blev godsherre på Rügen.
Företaget Grumme & Son kom, vid sidan av Liljeholmens, att bli ledande inom ljus- och tvålbranschen. Att de kombinerade just denna typ av produkter beror på att de tillverkades på liknande sätt, med glycerin respektive stearin och paraffin som viktigaste beståndsdelar.
Snabb utveckling
1883 kom Grummes produktion i gång, med affär vid Norrbro – »en detaljförsäljning, der ingenting sparats för att framkalla en solid elegans, och der en sinnrik belysning i lokalens fönster hvarje afton samlar en intresserad publik«, skrev tidningen Figaro.
På fabriken jobbade sex anställda med att sjuda såpa, koka tvål och blanda parfymer, en skara som snart skulle växa till nära 50 personer. På drygt tio år trefaldigades produktionen:
såpan kokas i 7 stora pannor, af hvilka en rymmer cirka 15 000 kilogram såpa, två cirka 10 000 kg hvardera. I ett annat fabrikshus sker tillverkningen af tvål. Der finnas väldiga block af 5–600 kg vigt, hvilka sedermera skäras, torkas, stämplas samt packas, färdiga att utsändas i handeln
– konstateras i firmans presentation i skriften Sveriges industri – dess stormän och befrämjare vid sekelskiftet 1900.
Såpan framställdes av »olja, kaustikt kali och i vissa fall harts«, enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Finare tvålar gjordes av palmolja, kokosolja, talg och kaustikt natron. I tvättvålar ingick bland annat kottonolja från Indien, Egypten och Amerika, samt olein, en biprodukt från tillverkning av stearin. »Med Grumme & Sons rena Glycerinsåpa tvättas dubbelt så mycket som med lägre qvalitéer och ej denna såpa någon elak fisklukt i kläderna«, försäkrade man i en annons från 1895. Såpa av sämre kvalitet kunde nämligen tillverkas av exempelvis fiskrens. Fyra år senare skröt firman om att de gjorde »den bästa tvätt-tvål i verlden«. Den framställs med nyuppfunna och patenterade maskiner »af franskt ursprung och efter samma metod som de berömda franska toilette-tvålarne, hvarför den med rätta kan betecknas såsom den bästa tvål i verlden.«
Förutom kemiska produkter tillverkade firman, i eget tunnbinderi, även cylindriska fanérkärl i björk, asp och gran, enligt »Ekenstamska patentet«. Björktunnorna användes för egna såpan, de andra såldes till tobaks- och snusfabriker. Dessutom började företaget tillverka munvattnet Stomatol. Det uppfanns 1895 av tandläkaren Albin Lenhardtson, som sålde receptet till Grumme & Son. En särskild fabrik byggdes, och på fem år hade munvattnet utvecklats till Skandinaviens första tandkräm på tub. De bakteriedödande egenskaperna var häpnadsväckande, enligt reklamen: kolerabakterier dödades på en halv minut, medan det tog en minut för tyfoid, difteri och rosfeber. Fabriker öppnades i Helsingfors, Kristiania och Petersburg. Export till fler länder följde.
Stomatol var länge en av Grumme & Sons storsäljare. Den första produkten var ett antiseptiskt munvatten, som marknadsfördes med färgstarka påståenden. Senare utvecklades en tandkräm, som var den första i Skandinavien på tub. Foto: SvD/Peter Häll, Tekniska museet (CC BY)/Orkla Cares arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Sönerna tog över
Men när firman gick som bäst dog Ferdinand Grumme, 71 år gammal. Frånfället var inte oväntat, och företaget var väl rustat för generationsväxlingen. Sönerna Albert och Edvard hade båda som unga studerat i Tyskland och sedan gjort praktik i flera år på kemisk-tekniska fabriker och laboratorier. Albert hade redan några år före faderns död tagit över som direktör och Edvard som fabrikschef.
Bröderna satte genast i gång att modernisera och effektivisera verksamheten. Grumme & Son, Hylin & Co och Stomatolfabriken sattes under samma ledning – med bröderna Grumme, deras mor Wendela, kontorschef Bohlin och bankdirektör Fraenckel. De ombildades 1911 till aktiebolag med en samlad omsättning på mellan 3 och 4 miljoner kronor. Tillsammans utgjorde de Skandinaviens största kemisk-tekniska anläggning.
Tvål- och såpafabriken var sju våningar hög, och antalet pannor i kokeriet hade ökats till tio. Tvål tillverkades i två unika kross- och torkningsmaskiner. »Några förbättringar som gjorts på dessa synnerligt komplicerade och inventiösa maskiner är fabriken ensam om«, heter det i en tidningsartikel.
Grummes främsta produkter uppgavs vara Normal-tvålen och ett baby-tvättpulver. Hylins »fina grönsåpa« nämndes också som en populär produkt. Sannolikt är det den som i dag kallas Grummes gröna såpa, som tillsammans med den gula numera är företagets mest kända varumärke.
Johan Eklund, anställd vid Grumme & Son, kör en Daimler-lastvagn 1904. Foto: Tekniska museet.
I annonser framhölls hela tiden att såpa och tvålar var fria från föroreningar och andra främmande ämnen. Men kanske var det en sanning med modifikation. I en artikel från mellankrigstiden uppgavs nämligen att »kristidens konstiga blandningar äro för länge sedan övergivna. Nu är det endast kvalitetsvaror som framställs.« Det meddelades också att Stomatol hade svindlande 75 procent av landets marknad för tandkräm. Den imponerade reportern som visats runt på anläggningen berättade att:
kontoret är inrymt i ett litet hus, som lär ha varit ett av drottning Kristinas jaktslott och sannolikt skådeplatsen för många galanta äventyr.
Att någon jakt skulle ha ägt rum på Södermalm är dock högst tveksamt.
Från kemisk renhet till fokus på miljön
Under mellankrigstiden generationsväxlade bolagen än en gång, då Edvard Grummes son Carl Eduard tog över 1923. I ledningen satt också Bertil Andersén, som satsade på massiv marknadsföring och sedermera blev framgångsrik reklamman. Sortimentet utökades steg för steg, med bland annat kontorsprodukter som »bläck av Filipstads kända märke« och karbonpapper.
Såpa är nog den produkt som flest förknippar med Grumme. Foto: Orkla Cares arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Carl Eduard Grumme ledde företagen i hela 40 år, tills de 1963 fusionerades och senare fick namnet Grummebolagen. Ny ägare var affärsmannen Alf Jörgensen, tidigare verksam inom film och teater. Han bodde på Ekerö och lät där bygga en helt ny anläggning dit verksamheten flyttades från Södermalm, där den funnits i 110 år, sedan Hylin & Co startade där. Samtidigt köptes parfymbolaget F Pauli in, och ett par år senare även AB Oxygenol, ett kemiskt-tekniskt bolag med storsäljande rakvattnet Aqua Vera. Läkemedelsbolaget Kabi kom in som ny ägare, men sålde 1974 företaget till statliga Tobaksbolaget. Fler ägarbyten skedde, till bland annat Cederroths, och i dag är det norska Orkla som äger varumärkena.
Medan Ferdinand Grumme och hans söner på sin tid framhöll produkternas kemiska renhet är det i dag hänsyn till miljön som är det viktigaste säljargumentet. Flaggskeppet i sortimentet är dock fortfarande såpan. Den framställs i dag av tallolja, men har anor från Ferdinand Grummes tid på Hylin & Co där han med buller och bång gjorde entré i den svenska hygienbranschen.
Ur Företagshistoria 2022:1
Författare: Mats Karlsson. Mats är frilansjournalist med intresse för historia, arkeologi och kultur.
Dela med dig av dina tankar