Vad har en Klippo gräsklippare gemensamt med kängor från Lundhags i Järpen, och vad förbinder en arraksboll från Delicato med en tvål av märket Barnängen? Kanske inte så mycket, men alla är de tillverkade av företag i den mycket begränsade skaran som kan titulera sig hovleverantör till kung Carl XVI Gustaf.
Titeln kunglig hovleverantör klingar välbekant för de flesta. Vissa omnämner skämtsamt företag de gärna använder sig av som sina egna hovleverantörer. Begreppet i dess egentliga bemärkelse fungerar precis på samma vis, det är varor eller tjänster som en medlem i den kungliga familjen regelbundet använder sig av. Men nog så viktigt är att hovleverantörskapet markerar en uppskattad affärsrelation.
Svenska hovleverantörer har det funnits så länge landet haft ett hov att leverera till, traditionen är åtminstone tusenårig. Inledningsvis var hovleverantörerna köpmän och hantverkare i omedelbar geografisk närhet till slottet Tre Kronor i Stockholm, de fanns i det som nu kallas Gamla Stan eller i stadens nära omgivningar.
”Konungens köpman” var en titel som användes fram till 1600-talets slut, efter det blev det vanligare att sätta prefixet ”kunglig maj:ts” framför sin yrkestitel: kunglig maj:ts skräddare, kunglig maj:ts bagare och så vidare. Med tiden kom titeln att spridas i vidare kretsar, och kunglig maj:ts ersattes av det lite lättare ”kunglig hov-” följt av en yrkestitel, som i kunglig hovbagare, kunglig hovskorstensfejare och kunglig hovsilversmed.
Kung Karl XIV Johan införde ett mer reglerat system för utnämnandet, och han passade även på att införa en avgift för själva utnämningen. Titeln var eftertraktad och avgifterna välkomna, bland annat användes de till att bygga upp olika fonder vid hovet. Kungliga hovstatens gratialkassa är en av dem, och avkastningen användes till förmån för fattiga änkor och till pensioner som tillföll slottspersonalen. Än i dag används dessa fonder för personalen vid Kungliga hovstaterna i enlighet med de ursprungliga intentionerna.
Liljeholmens stearinfabriks AB är en av de nutida hovleverantörerna, men företaget startades redan 1839 av Lars Johan Hierta. Denna reklambild från 1950-talet visar att levande ljus ger feststämning åt alla tillställningar, även de med unga deltagare. Liljeholmens Stearinfabrik AB:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Många ville vara med
Antalet hovleverantörer växte stadigt under regenterna Oscar II, Gustaf V och Gustaf VI Adolf. Från Oscar II:s tid finns ansökningar bevarade i slottsarkivet i Stockholm, såväl beviljade som avslagna. Gustaf V:s hovleverantörer vittnar om kontakter med stora och små företag, både i Sverige och i utlandet. Bland vissa yrkesgrupper kom titeln att bli extra viktig och även spridd. År 1911 fanns det exempelvis 65 verksamma hovfotografer i Sverige.
Under Gustaf V:s tid fanns ett stort antal leverantörer i andra länder. Bland dem återfann man pianotillverkaren Steinway & Sons i New York, liksom en berömd tillverkare av cognac i franska Charente. Till hovet levererades det också gåsleverpastej från Frankrike, blommor från Madeira och eau-de-cologne från Tyskland.
Hemma i Stockholm hade kungen leverantörer inom alla kategorier, som skrädderiet Bauer & Co och hovapoteket Lejonet för att nämna två. Augusta Lundins Syateljé är en annan kändis bland Gustaf V:s leverantörer. Mest omskriven blev den i samband med den magnifika och i pressen flitigt skildrade brudklänning, som syddes för prinsessan Astrid 1926.
Kunglig kaffestuga
Ett företag som förknippas med kung Gustaf VI Adolf är kaffestugan Flickorna Lundgren på Skäret. Solförmörkelsen sommaren 1945 föranledde kungen att resa till Kullaberg. Efter att ha bevittnat fenomenet fortsatte följet till det berömda kaféet med utsikt över Skälderviken, där Gustaf VI Adolf sedan blev stamgäst ända fram till sin bortgång 1973.
Hovkonditorier fanns det många av under gamle kungens tid, välkända är Ofvandahls och Güntherska i Uppsala och Fahlmans konditori i Helsingborg. Kungen hade också flera hovfotografer, mest känd är kanske Lennart Nilsson. Gustaf VI Adolf hade sammanlagt över 1100 hovleverantörer.
Sedan följde en ny tid, Sverige gick in i 1970-talet och landet fick en ny monark, en som tvekade inför hela begreppet kunglig hovleverantör. Utmärkelsen låg inte i tiden, ansåg den unge kungen. Det gjorde den visst, menade företagen, och ansökningarna samlades på hög i Stockholms slott. Hovleverantörskapet har nämligen en personlig anknytning, dels till en medlem i den kungliga familjen, dels till en företrädare för företaget. När en kunglig person går ur tiden förfaller alla hovleverantörskapen, och företagen måste följaktligen söka förnyat förtroende.
Efter moget övervägande omstöpte kung Carl XVI Gustaf reglerna för utnämnande av kungliga hovleverantörer. Avgiften slopades, men kraven skärptes, och det var ytterst få som faktiskt utnämndes.
En överdådig dekor med rosor, medaljer, ett älskande par och blomsterkvistar pryder denna tvålförpackning från Barnängens tekniska fabrik. Bolaget började leverera till hovet år 1876, och har sedan dess fått fortsatt förtroende. Henkel Nordens historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Först och främst bygger utnämningen på en befintlig affärsrelation. Det går inte att i samma paket sända förträffliga produkter och en ansökan. Vissa formella krav måste också vara uppfyllda: företaget ska ha bedrivit sin verksamhet i minst fem år, ha skött sin ekonomi klanderfritt och bedriva en etiskt och moraliskt försvarbar verksamhet. Ärendet bereds av kungliga hovstaternas personal, men slutligen är det kungen eller drottningen själv som avgör vem de önskar utnämna till hovleverantör.
Bara vatten i flaskan
I kungens nya giv ingick att företagen skulle vara baserade i Sverige, och han valde också att inte utnämna företag som producerar alkoholhaltiga drycker eller rökverk. Förvisso är både Carlsberg och Spendrups hovleverantörer, men uttryckligen för sina varumärken Ramlösa och Loka.
Hovleverantörskapet hålls aktivt genom regelbundna uppdateringar. I händelse av avgörande förändringar inom företaget, som till exempel när en ny vd tillträder, ska företaget ansöka om en förnyad utmärkelse. Ett hovleverantörskap är heller inte ristat i sten, utan kan när som helst återkallas. Vanligtvis är anledningen inte så dramatisk. Kanske har företagaren gått i pension och lagt ner sin firma. Man kanske har upphört med tillverkningen av produkten som låg till grund för utmärkelsen, eller bytt inriktning på verksamheten. Ett undantagsfall är den tillverkare av almanackor, som utöver stiliga kalendrar i skinn även producerade almanackor med lättklädda flickor, och därför fick sin titel indragen.
Vissa företag kan stoltsera med hovleverantörskap till en hel rad av kungligheter. Här hittar man Göteborgs Kex, Liljeholmens Stearinfabriks AB och ärevördiga silversmedjan Atelier Borgila i Stockholm. Guldsmeden W.A. Bolin, livsmedelsföretaget Arvid Nordquist och tapettillverkaren Duro hör till de flerfaldigt utnämnda, liksom konfektyrföretagen Malaco och Cloetta.
Helmantlad hovleverantör
Man kan i viss mån säga att det urval den nuvarande regenten gjort speglar hans intressen, för här återfinns flera företag, aldrig tidigare utnämnda, med produkter för friluftsliv. Företag som Fjällräven, Lundhags Skomakarna, Skeppshultcykeln, EKA-knivar, Bölebyns Garveri och ammunitionstillverkaren Norma Precision har fört med sig en doft av gran och pors till slottet. Urvalet av företag inom konst, konsthantverk och antikviteter är mycket begränsat och kungen har idag faktiskt inte ett enda hovkonditori och heller ingen hovfotograf. Vad som tycks vara gemensamma nämnare hos kungens leverantörer är att många är små eller medelstora, med verksamhet på landsbygden och med en tydlig miljöprofil.
Många företagsledare vittnar om utnämningens stora betydelse. Vid sidan om mer industri- och branschmässiga kvalitetscertifieringar talar hovleverantörskapet ett annat språk, och för många kan det vara ett nog så gott betyg: ”passar det kungen kan det passa för mig också”.
Kunglig exporthjälp
I det internationella perspektivet har utmärkelsen stor betydelse. Ett anonymt litet företag från Sverige hamnar i ett annat ljus som leverantör till det svenska kungahuset. Företagens sätt att använda riksvapnet i sin marknadsföring talar sitt tydliga språk. Det vatten som företaget säljer på export eller till restaurangnäringen tappas på blåskimrande glasflaskor med en etikett krönt av riksvapnet i färg, försett med texten kunglig hovleverantör. Den som i dagligvaruhandeln köper en flaska naturell Ramlösa hittar i stället källans grundare Döbelius på etiketten.
Hovleverantörerna är vitt spridda över landet, men det finns, precis som för tusen år sedan, även en nära vardag i de kungliga inköpen. Skor som ska omklackas hittar till Skomakeri Framåt i Gamla Stan, och hemmets matkasse kommer med stor regelbundenhet från Engströms Livs i Nockeby, ett stenkast från Drottningholm.
Ur Företagshistoria 2010:3
Text: Maria Gunnarsson är författare och kommer nästa år ut med boken ”Kunglig Hovleverantör”, skriven tillsammans med Erik Gunnarsson. Hon är också redaktör för hemsidan www.hovlev.se.
Dela med dig av dina tankar