Kvarteret Hästen

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1965:3 (årgång 39).

NK-Hamngatan, byggdes på kortare tid än två år. Den 1 okt. 1913 började vi rivningen av Hamngatshusen och friherre Carl Sparres adelspalats, som varit både Borgerskapets änkehus, nöjesetablissemanget Sveasalen och biografen Röda Kvarn. Den 22 okt. satte vi igång schaktningen, 13 dec. började betonggjutningen för grunden, 19 jan. 1914 restes den första järnkolonnen i stommen, 5 febr. kom murslevarna fram och murningen av fasaderna började. 18 mars gjöts de första bjälklagen, under nov. 1914 blev yttertaket färdigt och i mitten av sept. 1915 var hela byggnaden klar. Och den 22 september öppnades det nya NK för allmänheten.

NK-bygget den 26 november 1913

Fotograf A. Swinhufvud tog en av de bästa bilderna av NK-bygget den 26 no­vember 1913. Det är en festlig och histo­risk bild för oss 1965. De gamla husen har rivits ner och den förfärliga damm­perioden, som alla klagade över, är slut. Nu ska schaktningsarbetena börja, grovt grus och rullsten ska köras bort i de små kärrorna med en häst. En liten pri­mitiv lyftkran ser man pll. en träställ­ning till höger. Annars tycks allt arbete utföras med hand, spade och spett. Ar­betarna har rallarhatt eller keps; basen och underbasen har kubb eller plommon­stop och de har händerna nedstuckna i rock- och byxfickorna. De är båda övervakare – och ska se till att de andra job­bar. Hamngatspalatset är sig ganska likt; annars är de flesta av de andra husen borta tillsammans med telefontornet. Klara kyrktorn sticker upp i bakgrun­den. Tomten var 4 800 kvm, varför job­barna fick arbeta hårt under tretton
timmar per dag för att få allting klart på den bestämda, korta tiden.

Dahlbergs Svecio finns ett kopparstick av W. Svidde av friherre Carl Sporres palats från mitten av 1600-talet. Huvudentrén vette mot Hamngatan genom en stor portal och man kom in på en stenbelagd borggård, där vår Ljusgård ligger nu, och i fonden låg trappan, där man kan föreställa sig att de för­näma gästerna trippat uppför och in i huvudbyggnaden. (Den hör gravyren måste ho inspirerat Ferdi­nand Boberg, då han ritade ”Operettroppon” i NK :s Ljusgård, marmortrappan som vi tog bort 1961.

Sparres palats blir biograf och varieté

Sic transit gloria mundi. Det eleganta sparreska palatset förföll allt mer. Innan dess ödestimme var slagen hade det tjänstgjort som varieté under namnet Sveasalen, med tingel-tangel, men också. med förmågor som Dagmar Hansen och italienskt kapell från Scalateatern i Mi­lano. Det var punschens gyllene ålder och det behövdes inte så mycket från estraden för att glädja publiken. Drack någon för mycket punsch fanns det all­tid en mustaschprydd polis med pickel­huva och sabel utanför som höll ordning på. fridstörarna. Alla hade respekt för Moder Svea som satt utanför på lejonet i trappan. Med skölden med tre kronor stödd på. sitt vänstra knä. Sparres palats slutade som bio; Röda Kvarn flyttade in, satte upp en röd kvarn bakom Moder Svea och en dag annonserades det sista programmet, innan huset skulle rivas: Pompeji undergång.

Det var ett imponerande hus som öppnades den 22 september 1915

På en tomtyta av 4 800 kvadratmeter hade man rest en byggnad med en höjd av 32 meter, en volym om 145 000 kubikmeter och en golvyta av över 30 000 kvadrat­meter. Panncentralen hade en kapacitet av 5 ton ånga per timme, fläktarna pumpade 220 000 kubikmeter filtrerad och uppvärmd luft i timmen. Över 5 000 sprinklermun­stycken svarade för att ingen eldslåga skulle leda till eldsvåda och alarmerade både vaktpersonal och stadens brandkår, om eld trots allt skulle utbryta. De 29 his­sarna kunde transportera 325 personer på en gång förutom varor. Och från nedre bottenvåningen, där Leksaksavdelningen låg, gick en rulltrappa upp till Ljusgården. Det var den första rulltrappan i ett varuhus i Sverige. Rörpost för transport av brev och meddelanden. NK:s belysningsanläggning var den ojämförligt största hittills existeran­de inom landet med sin effekt av 2 330 hästkrafter, eller mer än vad Norrköpings stads elverk då kunde producera.

Vi hade kunnat sälja giraffer i NK:s matthall 1915

Vi hade nästan ”Allt under ett tak” 1915 i NK eller Kompa­niet, som allmänheten ville kalla oss för i början. Men giraffer sålde vi inte, fast matthallen var så stor och så hög i taket att vi lätt hade kunnat ordna ett exklusivt stall där tillsammans med våra orientaliska mattor. Avdelningen hette också Orienta­liska matthallen. 1915 och många år framåt skulle man bara ha ”äkta” mattor från Orienten. Och NK hade säkert den största sorteringen i landet. Men i slutet av 20-talet överbyggdes hallen på balkongplanet och därigenom skapades ett nytt stort område för möbelavdelningen på tredje våningen. Men den Orientaliska matthallen var magnifik.

Vi har en interiör kvar från 1915

Några av de fint utförda interiörerna från 1915 är nu försvunna, men Restau­rangens ljusflammiga björkväggar och kasetterade tak utgör fortfarande ett vackert exempel på 10-talets inrednings­konst, i sin art lika karaktäristiskt och värdefullt som Operabaren för århund­radets första årtionde.

Två historiska annonser – slutrealisa­tionen inför de gamla lokalernas stäng­ande (Obs. filialen vid Scheelegatan) och öppnandet av det nya NK. Rörelsen var helt avstängd under två affärsdagar, måndag och tisdag den 20 och 21 sep­tember.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1965:3 (årgång 39).