Den som tittar i arkiven över vilka som genom tiderna har varit livsmedelshandlare hittar nästan bara män. Och visst var det kanske männen som stod som ägare, men att driva handelsbod på den här tiden var en familjeangelägenhet – fru, barn, föräldrar och andra släktingar stod också på tjänstelistan.
Men det finns kvinnliga pionjärer, till exempel Hildur Burman, som drog i gång sin egen butik redan 1916 och nappade på att bli en del av Hakonbolaget när den möjligheten uppenbarade sig:
Jag kom hit till Eskilstuna 1916, berättar fröken Burman, och under denna tid var det många gånger inte så lätt att vara detaljhandlare. När så Hakon- bolaget började sin verksamhet kom jag med från starten därför att jag tyckte det var förmånligt att få köpa sina varor från ett och samma ställe. Men jag upptäckte snart de större vyerna och vidare sammanhangen, vilka jag förstod skulle komma oss köpmän till stor nytta vad tiden led. Därför köpte jag genast en aktie och stödde bolaget.
På stämmorna var hon länge ensam kvinna och Hildur berättar att hon inte kände sig vidare välkommen bland de andra köpmännen, men ”aktie hade jag köpt, och den berättigade till närvaro”.
Med tiden verkar Hildur dock känt sig mer väl kommen, och hon erinrar sig faktiskt att hon också hörde talet till kvinnan på en stämma i ”tidernas begynnelse”:
”Det talet måste ha gällt mig”, säger hon i ICA-tidningen.
Hildur kan förstås ha haft rätt i det, men troligen handlade det om det traditionella talet till kvinnan i allmänhet som hålls på vissa middagar.
Med första världskrigets inbrott kom beredskaps tiden, alla värnpliktiga män kallades in till beredskapstjänst på olika håll i landet. Det här gällde förstås också köpmännen, och i deras frånvaro fick ofta deras hustrur axla rollen som handlare.
I ICA-tidningen i oktober 1941 gjorde signaturen Eva en rundringning till några av dessa beredskaps fruar, och det visade sig att det funkade riktigt bra för dem. Som till exempel för ”unga, käcka fru Olsson i firma Reutergårds Eftr., Västerås”:
Det är nu andra gången min man är ute i beredskapstjänst, säger hon, så nu har jag snart vanan inne att sköta hans arbete här hemma. Vad som varit besvärligast? Ja, i början var jag faktiskt rädd för allting – kanske mest för att stå inför kunderna. En god sak har min ’beredskapstjänst’ haft med sig – nu förstår jag min mans arbete mycket bättre och förstår att han kan vara trött och slut när kvällen kommer. Det är ju inte bara att expediera varor – det är så mycket annat som faktiskt är mer tröttande. Jag läser ICA-tidningen på kvällarna och försöker lära mig konsten att behandla kunder – för en konst är det då.
Familjebild. Elsa framför familjens handelsbod tillsammans med tio syskon och föräldrarna Johan Konrad och Anna. Bilden skickades som ett vykort till familjen från en vän som varit på besök sommaren 1933.
Fru Isaksson, på Normans Handelsaktiebolag i Grillby, hade mer vana med arbetet i handels boden:
Redan innan det var fråga om några inkallelser hade jag alltmer börjat ta hand om affärens bokföring, korrespondens och dylikt, och det gjorde att jag var insatt i en hel del. Dessutom har jag förut hjälpt till rätt mycket vid disken, så arbetet var inte nytt för mig. Nu ägnar jag all min tid åt affären.
Elsa Thörn började hjälpa till i föräldrarnas handelsbod i Skärfälten utanför Enköping redan som barn. 1920, då Elsa var 14 år, tog föräldrarna Johan Konrad och Anna över den butik som Abel Grip hade öppnat 1914. Alla elva syskonen hjälp te till i boden, men Elsa var den enda som kom tillbaka till Skärfälten efter arbete på annan ort, från 1936 arbetade hon tillsammans med föräldrarna. 1947 gick föräldrarna i pension och från den tidpunkten tog Elsa över ruljangsen och drev diversehandeln fram till 1974, då hon stängde igen för gott.
I ICA:s arkiv ligger några av Elsas alla kassa- och inventeringsböcker. De visar att diversehandeln på 1940-talet handlade med såväl livsmedel som hästskor och fotogen – och att en bra dagskassa låg på kring 200 kronor.
Författare: Peder Edvinsson
Dela med dig av dina tankar