Kvinnan på NK

År 1916 publicerades ett kåseri i tidningen Rösträtt för kvinnor. Skribenten, själv rösträttskvinna, har precis beundrat Nordiska Kompaniets ”mångprisade barnsköterskor” i arbete på leksaksavdelningen, när hon möter en gammal klasskamrat på trappan. Klasskamraten beskrivs som en typisk ”lyxkvinna”, strålande men med begränsat intellekt och begränsade intressen. Kvinnorna sätter sig i terummet för att prata och hamnar i en diskussion om kvinnans roll i samhället.

De två kvinnorna har olika åsikter och olika liv. Lyxkvinnan talar om förpliktelser i hemmet och i societeten och rösträttskvinnan propagerar för kvinnosolidaritet och samhällsansvar. Det intressanta är att båda två rör sig hemvant på NK.

Förtryck eller frihet

Inom den internationella historiska forskningen finns det två olika uppfattningar om de första varuhusens betydelse för kvinnor. Å ena sidan menar vissa forskare att de tidiga varuhusen och den nya konsumtionskulturen, som dessa introducerade, var ytterligare uttryck för det patriarkala samhällets manipulation och förtryck av kvinnor. Varuhuset förstärkte och konserverade stereotypa bilder av manlighet och kvinnlighet.

Å andra sidan hävdas det, tvärtemot den förra tolkningen, att varuhuset var en institution med emancipatorisk verkan. För kvinnor främst ur medelklassen öppnades en väg in i moderniteten: de fick tillgång till egna nöjen och mötesplatser. Dessutom tillskrevs kvinnor kompetens och makt på konsumtionens område.

Varuhuset segregerat

Vad avslöjar det historiska materialet om NK? Vissa drag hos det svenska varuhuset kan mycket väl tolkas enligt det första perspektivet. Ett exempel är hur manligt och kvinnligt skildes åt i planlösningen. I det nyöppnade NK 1915 var segregationen tydlig. Damernas avdelningar omringade den stora ljusgården. Damernas sida var större och där hittade man förutom damkläder även sybehör, konstgjorda blommor, korgar men också den stora möbelavdelningen. ”Herrsidan” hade en egen ingång och en egen, mindre, ljusgård. På herrarnas sida placerades förutom herrkläder också reseeffekter, biltillbehör, tekniska avdelningar inklusive grammofoner och även konsthallen. Teknik, konst, resor – som förknippades med aktivitet och självständighet – kategoriserades alltså som manliga, medan möbler och heminredning – konsumtion som för tankarna till hem och familj – kopplades till det kvinnliga.

Kunder samtalar i rulltrappan. NK utgjorde den självklara mötesplatsen. Foto: Erik Holmén. Bild ur NK:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Den rumsliga stereotypiseringen av det kvinnliga och det manliga verkar ha återspeglat kvinnors underordnade position i samhället. Argumenten som framfördes för uppdelningen är ännu mer avslöjande: Varuhusets chefer ansåg att ”herrpubliken ej önskar blanda sig med dampubliken”. De menade att män handlade målmedvetet och rationellt till skillnad från kvinnor som var impulsiva och ofta inte visste vad de egentligen ville köpa.

Inte nog med att NK:s ”herrsida” var rumsligt skild från kvinnornas avdelningar; raksalongen kunde man nå direkt från gatan, snabbt och funktionellt, medan frisör- och skönhetssalongen för kvinnor placerades högt upp i huset. Meningen var att de kvinnliga kunderna först skulle ströva genom andra avdelningar. Samma princip gällde för dubbleringen av blomsteravdelningen. En liten blomster¬butik vid herrsidan hade egen ingång, och en annan avdelning för blommor och växter, utformad som en vinterträdgård, placerades i anslutning till livsmedelsavdelningen på fjärde våningen. Även läsesalongen och det lilla vilorummet ”med bekväma schäslonger” var ämnade för kvinnliga kunder.

Effektivt köp och mållöst strövande

I NK:s tidiga marknadsföring av själva varuhuskonceptet var två argument framträdande. Dels gjordes varuhuset till en plats för den rastlösa moderna människan: allt kunde köpas där utan onödigt slöseri med tid och egna krafter. Dels var varuhuset en sagovärld, ett ställe där kunden mållöst skulle vandra runt och hållas kvar av alla frestelser och bekvämlighetsanordningar. När man tittar på avdelningarnas rumsliga planering blir det tydligt att det första argumentet huvudsakligen riktades till män och det andra till kvinnor. Om det sedan var så att rätt kundgrupp tog till sig de rätta principerna är en annan fråga.

Varuhuset kan, som sagt, även beskrivas i termer av kvinnoemancipation. Belägg som stödjer en sådan tolkning finns också i källmaterialet. NK – då ännu vid Stureplan – var den affär som under 1900-talets första år saluförde de bekväma ”reformdräkterna” som kvinnoorganisationerna propagerade för. De kvinnliga skribenter som 1915 kommenterade det nybyggda Nordiska Kompaniets olika möjligheter uppskattade bland annat barnpassningen (en ”leksyster” på leksaksavdelningen tog hand om kundernas barn) och att varuhusets livsmedelsavdelning även sålde färdiga rätter. Livsmedels¬avdelningen kopplades senare ihop med drömmen om befrielsen från den traditionella hemmafrurollen.

En kvinnlig klubb

Det som berömdes med störst entusiasm i det nya NK 1915 var dock varuhuset som mötesplats för kvinnor, alltså en offentlig arena med kvinnliga förtecken. Kvinnotidskriften Idun uppmärksammade hur lämpligt NK:s terum var exempelvis för yrkessammanträden för kvinnliga journalister. Även för privata möten var villkoren helt andra i varuhusets lunchrum än någon annanstans: ”Här är en plats, där damerna ta en herre med sig och icke som på övriga Stockholmsrestauranter tvärtom.”

NK erbjöd alltså nya och spännande möjligheter, som inte helt stämde överens med den traditionella ordningen med kvinnan i hemmet och mannen i offentligheten, kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Dessa kvinnliga skribenter beskrev NK nästan som en kvinnlig klubb – den första i sitt slag i Sverige. Det är tydligt att varuhuset uppskattades just som offentlig plats, som en möjlighet att lämna hemmet, ett ställe där kvinnorna inte förväntades ha manligt ”beskydd”, snarare tvärtom. NK var alltså en institution som bröt ned gränserna mellan de separata könsfärerna samtidigt som nya gränser också skapades i varuhuset.

För referenser och källhänvisningar se Orsi Husz: ”Drömmars värde. Varuhus och lotteri i svensk konsumtionskultur”, Stockholm 2004. Artikeln är en redigerad version av ett avsnitt som ingår i kapitel 5 i boken.

Text: Orsi Husz för Handelns Historia.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.