Kvinnor som företagare på 1800-talet

I mitten av 1800-talet insåg medelklassen att unga kvinnor behövde ett nytt slags utbildning. Undervisningen hade till dess mest handlat om att förbereda sig för äktenskapet. Allt fler kvinnor hade svårt att acceptera att bli gifta och därmed försörjda. De behövde skaffa sig en egen inkomst. 

Kvinnoöverskott i Stockholm

I Stockholm var kvinnoöverskottet särskilt markant och dessutom fanns ett stort antal ogifta mödrar med försörjningsbörda. Därmed blev det kvinnliga företagandet och kvinnors förvärvsverksamhet särskilt framträdande där.

Stockholm erbjöd också en mer öppen och tillåtande miljö än övriga landet, och Stockholms högskola hade en mer välkomnade attityd mot kvinnor än de traditionstyngda universiteten i Uppsala och Lund. Den växande medelklassen i huvudstaden hade också fått ökade ekonomiska resurser att köpa tjänster som utbildning, sömnad och annan service.

Det var därför naturligt att det var till huvudstaden som företagsamma kvinnor som Sofia Gumaelius och Wilhelmina Skogh reste för att finna sin utkomst. Fortfarande var det dock bara ett mindre antal som fick sina biografier skrivna, som t.ex. Hanna Lindmark.

I Stockholm inrättades år 1861 Det Högre Kvinnliga seminariet som den enda statliga utbildningsanstalten för kvinnor med fri utbildning till lärarinna. Det var på detta seminarium som Selma Lagerlöf, Anna Sandström och Jeanna Otherdahl m.fl. möttes och utvecklade ett nätverk med en stor kader av kvinnliga lärare, som sedermera ofta öppnade egna skolor. Sofie Almkvist, Anna Sandström och Anna Whitlock är några exempel på detta.

Ofta start i hemmet

Det är viktigt att notera att utbildningen för flickor i stor utsträckning, med undantag för folkskolan, var en privat angelägenhet där föräldrarna förväntades betala för flickorna om de skulle få en mer kvalificerad utbildning. Utbildningsområdet var därför länge oreglerat och därigenom en möjlig arena för kvinnor. Ofta startade man i hemmet med att undervisa de egna barnen och om det blev framgångsrikt utvidgades verksamheten till en egen skola.

Över häften av alla skolor, ett hundrafemtiotal, som startades under 1800-talet leddes av kvinnor. Skolor startades över hela landet, men utbudet var störst i Stockholm och Birgitta Wistrands rapport handlar om fyra skolentreprenörer där. För samtliga fyra gäller att de startade sina verksamheter i hemmet, men senare byggde egna skolhus för 500–1 000 elever.

Flickor fick tillåtelse att studera vid universitet år 1873. Däremot var möjligheterna att efter utbildningen ta anställning inom den offentliga sektorn lika med noll. Det var de privata flickläroverken som erbjöd anställning. Kvinnliga akademiker lyckades dock i några falla att få en mer informell anslutning till universiteten med osäkra och tidsbundna anställningsvillkor.

Skapade egna anställningsvillkor

Många skapade sina egna anställningsvillkor, som t.ex. fysikern Naima Sahlbom. Staffan Bergwik visar i sin forskningsrapport hur hon genom sin skicklighet bland annat som mineralanalytiker lyckades starta ett privatlaboratorium för kemiska precisionsanalyser, en stor entreprenörsinsats.

Sahlboms entreprenörskap grundade sig kanske dock mer i utestängningsmekanismerna på den formaliserade akademiska arbetsmarknaden. Den måste ses som ett slags tvång för att kunna arbeta inom sin vetenskap. De män som hon samarbetade med och hjälpte blev samtliga framgångsrika professorer.

Över huvud taget är det fascinerande att notera hur aktiva kvinnorna var i slutet av seklet – kvinnor som Wilhelmina Skogh, Hanna Lindmark, Anna Ahlström, Sofia Gumaelius och andra byggde också upp nätverk, föreningar och organisationer. 

Man arbetade i två riktningar. Dels arbetade de för sin egen framtida medborgarrätt genom att bilda föreningar kring Gift kvinnas äganderätt, Fredrika-Bremer-Förbundet och Landsföreningen för Kvinnans politiska Rösträtt (LKPR), dels verkade de för sina mindre lottade medsystrar och deras barn genom att inrätta barnbespisningar och välgörenhetsinstitutioner.

Näringsfrihet gjorde företagande lagligt 

De formella möjligheterna för kvinnor att ta ett eget ekonomiskt ansvar var ju begränsade, gifta kvinnor blev inte myndiga förrän 1921. Ogifta kvinnor fick sin myndighet vid 21 års ålder år 1884. Redan 1864 hade det dock blivit lagligt möjligt att vara företagare tack vare näringsfriheten. Myndigheterna reglerade kvinnorna hårt och ofta krävdes det mer av kvinnliga företagare än av manliga, t.ex. beträffande uppförande, vandel som det hette på den tiden.