Efter hallrättens (1739) första 20 år hade elva kvinnor tagit tillfället i akt och beviljats tillstånd för att driva eget tapetmakeri. Historikern Mia Elisabeth Skott berättar om två av dem, mor och dotter Bruhn.
1741 hände två stora saker i Inga Catharina Bruhns liv. Hon födde sin yngsta dotter Eva och hon etablerade ett tapetmakeri. Tillsammans med sina andra tre barn och sin make, som flera decennier tidigare varit bokhållare åt änkedrottningen, bodde de bredvid Tyska kyrkan på Stadsholmen.
Stockholms hall- och manufakturrätt hade öppnat sina portar i Södra stadshuset två år tidigare. Under dess vingar kom flera av huvudstadens konsthantverk att hamna, däribland tapetmakare som tillverkade vaxduks- och papperstapeter. Inga Catharina målade papperstapeter. En sort vars popularitet ökade explosionsartat under 1700-talets mitt och som med sitt relativt billiga pris kom att täcka väggarna hos både hög och låg.
Inga Catharina Bruhn, hennes fyra barn och maken bodde granne med Tyska Kyrkan på Stadsholmen, nu kallad Gamla Stan, i Stockholm. Illustration av kyrka och kartbild: J Brolin, Tyska kyrkans församling 1791, Stockholms stadsarkiv.
Fick ärva makens skulder
Året efter att hon etablerat tapetmakeriet så avled maken. För tillverkningen hade Inga Catharina antagligen inte mycket mer än de fällbord som räknades upp i hans bouppteckning. Maken var nästintill dränkt i skulder när han dog, men Inga Catharina verkar ha lyckats gömma penslar, papper och färger från förmyndarkammarens representanter som kom till Stadsholmen och värderade bohaget. Bouppteckningen sammanfattades med att »intet övrigt för änkan uti fördel och giftorätt, än mindre för barnen« var att vänta.
Inga Catharinas uppgift var nu inte bara att försörja sig själv och de fyra barnen på egen hand, utan också att betala av makens skulder. Med eget tillstånd, tapetmakeri och sannolikt de gömda penslarna och tapetformarna, tog hon sig an utmaningen. Hon lycka des med båda, i alla fall gott nog.
Skapade 10 procent av alla tapeter
I hyrda rum, först på Yxsmedsgränd och sedan Stora Nygatan, tillverkade hon nästan 5 000 våder målade papperstapeter under 1740-talet. Dessa utgjorde i volym räknat 10 procent av alla handtillverkade papperstapeter som Stockholms hall- och manufakturrätt godkände under perioden 1739–1759.
Inga Catharina uppnådde inte framgången helt på egen hand. De två äldsta döttrarna Maria Christina och Inga bistod henne i tillverkningen. Samtidigt som modern fick hjälp, fick flickorna en utbildning. Och möjlighet att försörja sig själva i framtiden.
Efter nio år som tapetmakerska dog Inga Catharina och likt maken lämnade hon efter sig skulder. Men tjugoåriga Maria Christina hade ärvt både sin mors yrkesskicklighet och handlingskraft. Med ansvaret för sina yngre syskons försörjning på sina unga axlar, tog hon över moderns tapetmakeri och drev det i över tjugo år. Systrarna Inga och Eva arbetade med henne nästan hela tiden.
Starka nätverk
Maria Christinas nätverk var starka, hennes kreditvärdighet hög och hon blev en del av huvudstadens konstscen. Tidens stora företagare och kommersrådet Jonas Alströmer – även kallad »Potatiskungen« – gav Maria Christina kredit för material och lån för »Tapetmakeriets understöd och fortsättande«. Hon målade gröna marmorerade tapeter åt honom.
Karriären som tapetmakerska slutade dock inte lika bra för Maria Christina som den börjat. Handelskrisen år 1763 påverkade hennes verksamhet lika mycket alla andras. Men tack vare vad vi i dag skulle kalla innovationsförmåga, fann hon nya försörjningsvägar.
Bland annat belönades hon för en uppfinning inom artilleriteknik. En bragd Maria Christina Bruhn redan är känd för. Nu kan hon också bli ihågkommen som den framgångsrika tapetmakerska hon faktiskt var. Likt sin mor.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Chansen att driva företag
År 1739 etablerades Stockholms hall- och manufakturrätt som ett led i att främja inhemsk tillverkning. Jämsides med traditionella manufakturer inom främst textil, var en ambition att erbjuda konsthantverkare en alternativ rättslig hemvist. Då skulle skråämbetenas traditionella monopol ruskas om.
Under hallrättens första tjugo år tog elva kvinnor på olika sätt tillfället i akt och beviljades tillstånd att driva tapetmakerier i eget namn. De flesta tillverkade målade och tryckta papperstapeter. Ur den historiska skattkista som hallrättens statistik utgör går att utläsa att tapetmaker skors papperstapeter bedömdes vara av samma kvalitet som formellt utbildade tapetmakare med burskap. Uppenbart blir också att stockholmarna uppskattade flera av kvinnornas yrkesskicklighet. Detta vittnar de tusentals våder tapeter som registrerades i tapetmakerskornas namn.
Medan några av tapetmakerskorna spelade en avgörande roll i den målade papperstapetens etablering och explosionsartade popularitet under 1700-talets mitt, drabbades andra av stora hinder och tragedier. Förmågan att utveckla yrkesverksamheten skilde sig åt. De omständigheter och krafter som formade tapetmakerskornas förmåga är överraskande. Dessa, tillsammans med tapetmakerskornas individuella biografier och en kartläggning av tapetmakaryrkets praktiker och prestation, presenteras i historikern Skotts avhandling Tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm.
Mia Elisabeth Skott. Foto: Mattias Ek, Stadsmuseet, Stockholm
Ur Företagshistoria 2019:2
Text och foto: Mia Elisabeth Skott
Mia Elisabeth Skotts avhandling: Inga Catharina och Maria Christina Bruhn är två av de tapet makerskor som porträtteras i avhandlingen Tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm, som publiceras av Stockholmia. Alla var inte så lyckosamma som mor och dotter Bruhn och det är vad Skott undersöker – vilka faktorer påverkade den tidigt moderna kvinnans förmåga att själv forma sin yrkesverksamhet? Hon hörs snart också i sin kvinnohistoriska podd Föregångare & förebilder.
Dela med dig av dina tankar