Utan lanthandlare skulle Sverige inte ha blivit vad det är idag. De som under 1800-talet öppnade en handelsbod bidrog till att Sverige utvecklades till en av världens främsta ekonomier.
Lanthandlarnas viktigaste uppgift var att hålla folk med varor. Men man köpte också lokalt producerade varor. Välbeställda handlare kunde t.o.m. låna ut pengar. Handelsmannen kunde bedriva flera olika typer av affärsverksamhet.
Lanthandelns expansion
Vad är en lanthandel? Från början betydde ordet bara att handel bedrevs utanför stadens gränser. Fram till 1846 var handelsbodar på landet förbjudna. Men detta år blev det tillåtet att öppna en handelsbod, om den låg minst 3 mil från stadsgränsen. När lanthandel blev tillåtet visade det sig att det fanns ett uppdämt behov. När man 1847 för första gången räknade antalet lanthandlare fanns 960 stycken runt om i Sverige. År 1860 hade antalet fördubblats till 2 100. När man 1864 fick rätt att etablera lanthandel oavsett avstånd från staden kom antalet lanthandlare att snabbt fördubblas. År 1870 fanns således hela 4 300 lanthandlare i Sverige.
Lanthandeln hjälpte till att sprida konsumtionen i samhället. Landsbygdsbefolkningen behövde inte åka in till staden för att köpa varor, vare sig det gällde livets nödtorft eller livets goda. Handelsboden erbjöd smör, mjöl och snus. Men också olika tyger, kläder och skor, spik och skruv. Genom att erbjuda ett brett sortiment spred lanthandlarna varor och vanor till de mest avlägsna delarna av Sverige. Om något inte fanns inne kunde man beställa det. På så sätt kunde lanthandeln sälja både plogar och cyklar.
Lanthandelsbodar var relativt väl spridda över Sverige. Där det fanns folk fanns det även efterfrågan. Handlaren köpte varor från när och fjärrran. Lanthandlare i Jämtland hade på 1870-talet t.ex. mer kontakt med Stockholm än med Östersund. Lanthandeln medverkade på så sätt till att skola in människor i konsumtionssamhället. Man kan tycka vad man vill om detta, men det bidrog till att skapa efterfrågan på varor. Det bidrog också till att skapa kunniga konsumenter.
Lanthandelsboden var en viktig mötesplats. Innan snabbköpet slog igenom på 1950-talet var det handelsmannen eller biträdet som plockade fram varorna. Det tog sin tid. Kunden kunde tillbringa en god stund i handelsboden. Via handelsmannen, biträdet och andra kunder fick man sig till livs lokalt skvaller, men också nyheter från Sverige och utlandet.
Lanthandlaren fungerade ibland som bankir genom att låna ut mindre summor. Några kombinerade lanthandel med annan affärsverksamhet, t.ex. som delägare i en kvarn eller ett sågverk. Lanthandlaren köpte också upp lokalt producerade varor som smör, trävaror, hudar m.m. Dessa såldes i den egna boden, eller till större uppköpare.
Lanthandelns upphörande
Den traditionella lanthandeln försvann fr.o.m. 1960-talet för att ersättas av snabbköp. Såväl enskilda handlare som medlemmar i ICA eller kooperationen kom att koncentrera utbudet till dagligvaror. Ville folk köpa andra varor kunde man ta bilen in till centralorten, eller köpa kläder och annat på postorder från Ellos, Josefssons eller Clas Ohlson.
Från 1980-talet har den ökade storskaligheten samt avfolkningen av landsbygden lett till att mindre butiker på landet försvunnit. Av de tre stora dagligvaruföretagen är det ICA som hänger sig kvar längst på mindre orter. Under de senaste åren har alla tre dragit igång särskilda butikskoncept som skall passa mindre orter (och stadsdelar). ICA har ICA Nära och Nära Dej, Coop har Coop Nära och Axfood Handlar’n. Detta har bidragit till att butiker på landsbygden lättare kan överleva. Om än med ett begränsat utbud är lanthandeln inte död.
Ur Företagshistoria 2006:1
Text: Fredrik Sandgren är fil. dr. i ekonomisk historia och arbetar som forskare vid Uppsala universitet. Han har framförallt studerat handel och distribution under 1800-talet.
Dela med dig av dina tankar