LM-staden – folkhem i förort

1940 flyttade LM Ericsson till en modern fabrik i Midsommarkransen. Runt den byggdes bostäder i funkisstil. LM-staden blev ett eget litet folkhem där LM Ericsson tog ett stort ansvar för kultur- och fritidsverksamheter och för den sociala servicen.

Boken LM-staden – folkhem i förort är en berättelse om hur det var att leva i LM-staden under beredskapstiden och rekordåren. Den bygger bland annat på intervjuer med arbetare och tjänstemän på LM, liksom med daghemspersonal, butiksinnehavare och andra som har bott och arbetat här – några av dem har varit med ända sedan LM-staden byggdes.

Den 10 mars 1938 hördes första sprängskottet från det stora nybygget i Midsommarkransen. Här började nu den nya anläggningen för Telefonaktiebolaget LM Ericsson att uppföras. Även bostäder och serviceinrättningar för personalen skulle byggas i detta område som låg i den växande storstadens ytterkant.

Den ljusa mönsterfabriken

Under 1940 flyttade LM Ericsson till de nya lokalerna. Verkstäderna, kontoren, bostäderna och övriga delar av LM-staden representerade det mest moderna som tiden hade att bjuda – taylorism och funktionalism i skön förening.

LM Ericssons anläggning i Midsommarkransen, Huvudfabriken (HF) som den hette på LM-språket, är ett av de internationellt mest uppmärksammade exemplen på framstående svensk funktionalistisk arkitektur och på en genomarbetad tayloristisk fabriksorganisation. ”En mönsteranläggning som saknar motstycke”, ansåg tidningen Social-Demokraten. Svenska Dagbladets konstkritiker Gotthard Johansson, som var en ledande förespråkare för funktionalismen, skrev:

En fabrik betydde förr i världen något svart, sotigt och beklämmande, en social skräckmiljö för naturalistiska romanförfattare och en vildvuxen byggnadstyp, som ingen människa skulle fallit på idén att räkna till arkitekturen. En fullständigare dementi på denna föreställning om en fabriksbyggnad – som nog ännu lever kvar hos mången, som icke följt med den moderna industriarkitekturens utveckling – kan man icke få än under en rundvandring genom LM Ericssons nya jätteanläggning vid Midsommarkransen.

LM Ericssons nya anläggning i Midsommarkransen, Stockholm. Arkitekt Ture Wennerholm står till höger med Hans Theobald Holm, dåvarande VD för Ericsson. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Huvudfabriken ritades av arkitekten Ture Wennerholm (1892–1957) och detta är utan tvekan hans magnum opus. Med vita putsfasader, stora fönsterytor och enkla geometriska former, gav anläggningen ett öppet och ljust intryck. Fabriken låg på tre sidor omgiven av skogsklädda höjder och naturen omkring hade i största möjliga utsträckning bevarats för att ge intryck av ”fabrik i det gröna”. Wennerholm hade även bemödat sig om en funktionell skönhet i olika detaljer som armaturer, räcken och cykelställ. Innerväggarna i verkstäder och kontor hade ofta stora glasade partier, både för att skapa ljus och rymd och för att underlätta kontrollen.

Vård för allt utom fyllesjuka

LM Ericsson hade sedan länge en stark tradition av välfärdsinstitutioner för de anställda – en tradition som levde vidare i LM-staden. Redan 1889 hade det bildats en sjuk- och begravningskassa på LM. Lars Magnus Ericsson tillsköt personligen 1 000 kronor till kassans grundplåt. Ingen ersättning fick dock utbetalas med anledning av fyllerigalenskap eller venerisk sjukdom. I mitten av 1930-talet omformades sjukkassan till en erkänd sjukkassa varvid begravningskassan avskiljdes till en särskild understödsförening. När den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 upphörde Telefonfabrikens erkända sjukkassa.

Fri sjukvård för LM-anställda infördes 1891. Även familjemedlemmar och pensionerade medarbetare kom att få fri sjukvård. När barnen till en LM:are var sjuka, kunde företagsläkaren göra hembesök. Den fria sjukvården för familjemedlemmar avskaffades när skattemyndigheterna ville förmånsbeskatta den. Den fria sjukvården för medarbetarna försvann när landstinget inte längre ville låta företagshälsovården ingå i husläkarsystemet.

Mellan 1940 och 1995 hade LM Ericsson egna daghem i området. Företaget ägde och skötte fastigheten men personalen var kommunal. LM disponerade 75 procent av platserna som fördelades av företaget.

 LM drev också en barnträdgård under förmiddagarna för barn i åldrarna fyra till sju år och ett eftermiddagshem där över 20 skolbarn kunde få mat, tillsyn och läxhjälp. För att klara den sista uppgiften hade eftermiddagshemmets personal en nära kontakt med de olika skolornas lärare. Fram till 1960-talet hade LM en egen barnkoloni på Resarö.

Som LM-anställd fanns stora möjligheter till studier. Man kunde få ren yrkesutbildning och andra former av kompetenshöjning eller vidareutveckling för arbetet. Det fanns även många typer av hobbykurser. Och man kunde få hjälp att läsa till realen, till studenten eller gå på universitet och högskola.

LM Ericssons fabrik i Midsommarkransen, matsalen för tjänstemän. Bildkälla: LM-staden – Folkhem i förort.

Idrott och kultur

För de LM-anställda fanns ett stort utbud av fritidsaktiviteter att tillgå. Man hade en rad olika fritidsföreningar och flera idrottsanläggningar. Till fritidsföreningarna räknades bland annat LM-orkestern, LM-kören, LM-teatern och LM:s folkdanslag. Företaget stödde ekonomiskt Midsommargården, ett kultur- och fritidscenter i fabrikens omedelbara närhet.

Företaget försökte på olika sätt hjälpa de anställda att lösa sin bostadsfråga. Man gav lån och borgen till de anställda att köpa bostadsrätter eller småhus. Man inrättade och gav stöd till flick- och pojkhem för unga anställda. Man förmedlade bostäder åt anställda som flyttade till eller från Stockholm.

LM Ericssons fabrik i Midsommarkransen, verkstadskontoret, 1944. bildkälla: LM-staden – Folkhem i förort.

Från 1918 till 1993 fanns ett intressekontor på LM som kunde ta hand om de anställdas regelbundet återkommande utgifter och hjälpa till med att lägga upp en betalningsplan. De anställda kunde öppna sparkasseräkning med bättre ränta än vad bankerna erbjöd. Intressekontoret förmedlade också lån och gjorde att de anställda kunde komma i åtnjutande av diverse förmånliga inköpsmöjligheter. Dessutom bistod man med rådgivning i ekonomiska och sociala frågor. Företaget stod för kostnaderna att driva kontoret.

10 000-tals stockholmare har som anställda, anhöriga eller boende i LM-staden en personlig relation till LM Ericssons folkhem i Midsommarkransen. Nu finns den historien för första gången skildrad i bokform.

Fakta

Centrum för Näringslivshistoria har producerat boken . Den ges ut av Stockholmia förlag. LM-staden är en av tolv industrihistoriska miljöer från hela landet som Riksantikvarieämbetet har valt ut som särskilt intressanta. Förre länsantikvarien Jan-Bertil Schnell har skrivit en inledning och Anders Johnson har författat boken. Den innehåller över hundra bilder, de allra flesta från Ericssons historiska arkiv vid Centrum för Näringslivshistoria.

Ur Företagshistoria 2006:1

Text: Anders Johnsson

Dela med dig av dina tankar