Louis De Geer – Sveriges störste invandrarentreprenör

På Gamla torget i Norrköping står sedan 1945 Carl Milles staty över Louis De Geer. Den är försedd med inskriptionen »den svenska industrins fader«. Det fanns förvisso industriidkare i Sverige före De Geer, men hans insatser innebar ett så markant lyft för svensk industri att de markerar ett epokskifte.

Louis De Geer var Sveriges första stora invandrarentreprenör och samtidigt den mest betydelsefulle invandraren genom tiderna. Han föddes i Liège som son till en framgångsrik bankir. Omkring 1596 flyttade familjen till Dordrecht i Holland, åtminstone delvis av religiösa skäl eftersom familjen var kalvinister. De Geer gick i köpmannalära i Frankrike 1605–1611 varefter han blev köpman och bankir i Dordrecht. År 1615 etablerade han sig som finans- och affärsman i Amsterdam, där han utvecklade en blomstrande rörelse.

De Geers första kontakt med den svenska kronan var ett uppdrag att ordna import av krigsmateriel och lyxvaror 1614. Han kom sedan att intressera sig för svensk koppar som betingade ett högt pris i Europa. De Geer gjorde stora exportaffärer både för Willem de Besche och för den svenska statens räkning. Den 19 februari 1627 anlände han för första gången till Sverige och inledde affärsförhandlingar med kronan. Den 27 april blev han svensk medborgare och fick arrende på Nyköpingsverken, Gimo, Lövsta och Österby Bruk i Uppland, Skeppsta och Åkers Bruk i Sörmland samt Finspångs och Godegårds Bruk i Östergötland. Samtidigt fick han monopol på kanongjutningen och övertog driften av kronans alla vapenfaktorier. I avtalet angavs Willem De Besche som De Geers kompanjon. Efter Willem de Besches död 1629 övertogs det mesta av De Geer själv.

Ansvaret för järnexporten och för ett stort antal järnmanufakturer hade fram till 1627 legat på privilegierade järnkompanier. Men Gustav II Adolf var missnöjd med deras insatser. Efter att de Besche och De Geer övertagit verksamheten inleddes en utveckling av den svenska kanontillverkningen som inte bara skapade en viktig förutsättning för det svenska stormaktsväldet utan även gjorde Sverige till den ledande exportören i världen av järnkanoner. De Geer kom att göra Norrköping till landets första utpräglade industristad och rikets näst största stad. Mässingsbruket och en fabrik för lättare vapen var de viktigaste anläggningarna. Men han drev där även klädesfabrik, pappersbruk och bleckslageri. Louis De Geer var också en stor skeppsbyggare och redare.

Inledningsvis arrenderade De Geer de flesta industrierna av kronan men på 1640-talet köpte han många bruk och jordegendomar. Han blev därigenom en av Sveriges största jordägare med domäner i Östergötland, Närke, Västmanland, Värmland och Uppland. Han organiserade storskalig inhemsk produktion av praktiskt taget allt som de svenska arméerna behövde. Via mellanhänder sålde han vapen till olika sidor i trettioåriga kriget. Han lade sig inte i produktionens tekniska sida men organiserade finansiering och försäljning. Han lät från utlandet inkalla allehanda yrkesfolk, bland annat hantverkare, bokhållare, tjärbrännare, sjömän och predikanter.

De Geer fick som finansman med rika internationella kontakter också stor betydelse för stormaktspolitiken, både som rådgivare och finansiär. Han förde med sig ett betydande kapital till Sverige och blev statens störste långivare. Under kriget mot Danmark på 1640-talet värvade och utrustade han i Holland två flottor (den första gick under) som starkt bidrog till den svenska segern.

Willem de Besche och Louis De Geer ägnade sig även åt att importera varor till Sverige, bland annat salt, sill, tyger, specerier och viner. Mot slutet av sitt liv startade De Geer handel med Guldkusten (numera Ghana). Tre fartyg sändes dit 1645–1648 som bland annat hemförde guld och elfenben. De Geer förmådde regeringen att inrätta Svenska Afrikakompaniet 1649 med privilegium på oceanhandeln söder om Kanarieöarna där De Geer var den störste delägaren.

De flesta nederländare som invandrade till Sverige under 1600-talet kom med tiden att betrakta sig som svenskar. Detta gällde dock inte Louis De Geer. Han talade och skrev franska, holländska och tyska men lärde sig aldrig svenska. Han adlades och blev därigenom ledamot av Riddarhuset där han gjorde inlägg på franska. Att han blev svensk medborgare berodde dels på att han här såg stora möjligheter till lönsamma investeringar, dels på att han som svensk medborgare inte behövde betala den danska Öresundstullen för sina skepp. De Geer bosatte sig permanent i Sverige 1641 och hade först sin bostad i Norrköping och från 1645 i Stockholm. Men hans viktigaste kontor låg hela tiden i Amsterdam. Han återvände dit något år före sin död och avled där 1652.

Vallonerna – en hyllad invandrargrupp

Ingen invandrargrupp har blivit mer omtalad i svensk historia än de valloner som kom hit 1615–1655 på initiativ av Willem de Besche och Louis De Geer. Totalt utgjorde de cirka 900 arbetare, varav nästan hälften tog familjen med sig. De kom från områden som i dag ligger i södra Belgien eller norra Frankrike. Ungefär en femtedel av vallonerna återvände efter kontraktstiden. De första vallonerna kom till Finspång och andra platser i Östergötland. Därefter hamnade de flesta i Uppland. Vallonerna införde förbättringar inom järnindustrins hela produktionskedja. De ersatte de äldre liggmilorna med resmilor som gav bättre kol. De införde större så kallade »fransöska« masugnar byggda av sten i stället för de äldre mulltimmerhyttorna. Även nya vattenhjul, blåsbälgar och annan utrustning infördes till Sverige genom vallonerna.

Det var vallonsmidet som gav vallonerna den största berömmelsen. Den smidesmetod som hade utvecklats i Vallonien för helt andra malmkvaliteter visade sig ge ett utomordentligt resultat när den tillämpades på den mycket rena Dannemoramalmen. Vallonjärnet var känt på den viktigaste exportmarknaden i England som Oregrund Iron. Detta järn var under ett par sekler det bästa utgångsmaterialet för kvalitetsstål. Vallonsmidet var dock så dyrt att det aldrig kom att utgöra mer än 10–15 procent av den svenska stångjärnsproduktionen.

Vallonsmederna kom att få ett mycket högt anseende – ett anseende som har bevarats in i våra dagar. Men smederna utgjorde bara en minoritet av de invandrade vallonerna. Ungefär två tredjedelar av vallonerna arbetade som skogshuggare och kolare. Andra kom i arbete på bruk som inte bedrev vallonsmide eller i Norrköpings industrier. Långt fler svenskar påstår sig vara vallonättlingar än vad som rimligen kan vara fallet. Och då tänker man sig nog att förfadern var en riktig smed, inte en kolare.

Författare: Anders Johnson, ur boken Besvärliga människor – Svenska entreprenörer under 400 år. Timbro Förlag 2018.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.