Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1936:9 (årgång 10).
Hur är Ert närmande?
Jag vet med bestämdhet, att intet är ömtåligare än att i direkt form tala med en försäljare eller försäljerska om hans eller hennes eventuella försäljningstekniska bristfälligheter. Det anses på något sätt gå ens ära för när att bli tillrättavisad i utövandet av denna sin verksamhet, en verksamhet få personer fått undervisning uti och vilkens enormt svåra teknik endast få försäljare fulländat bemästra. Däremot uppskattas ofta ett hovsamt försök att avhjälpa förekommande brister i andra avseenden (t. ex. stavning och uttal av svåra ord, slarv med lappar och adresser eller hjälp med att analysera en vara) och detta trots att man ibland kunde anse dylikt vara mer genant än att tala om en svår teknisk detalj, som kräver stor psyko, logisk skärpa och lång, ihärdig träning för att man någonsin skall behärska den.
När vi nu emellertid alla veta hur bra allt är på NK, torde det inte skada att höra att en del detaljer i för, säljningsarbetet kunna förbättras.
Vi börja i detta nummer med ”närmandet”.
Jag skall inte räkna upp de avdelningar eller de för, säljare, som alltför ofta synda mot detta moment, utan nöja mig med att påpeka, att närmandet till kunden på grund av en eller annan omständighet ofta fördröjes alltför länge. Ibland är det ett samtal med en person eller per telefon, som fortsättes alltför länge, utan att försäljaren visar synbarliga tecken till att påskynda det för den väntande kundens skull. Sådant är ju i högsta grad enerverande, om man råkar stå i närheten eller rent av står i samtal med den försäljare, som på detta sätt försyndar sig. Ibland är det där, emot endast ett manuellt arbete på avdelningen, som fortsättes några ögonblick för länge, så att kunden tydligt får vänta i onödan. Just dessa psykologiska ögonblick taga bort den friska entusiasm, som bör känneteckna ”närmandet” på NK:s avdelningar.
Vad beror det nu på att en dammning, skyltning, märkning, paragonskrivning eller annat förekommande arbete fortsättes just dessa få ögonblick för länge”? Själv vill jag hoppas, att det aldrig beror på bristande intresse, utan fastmer på olust att behöva avbryta förehavandet, då det nästan är färdigt. Ibland beror det nog emellertid på ren obetänksamhet. Detta särskilt bland yngre försäljningspersonal, som ännu inte fått sinne och respekt för kundens skiftande fördragsam, het.
Det biträde eller den expedit, som vill bli kallad försäljare, får icke blunda för vikten av snabb reaktion. Det skall så att säga ”knäppa till” i huvudet omedelbart vid åsynen av en kund så att försäljaren vänder sig till honom, innan någon anledning finnes att bli otålig och misslynt över väntetiden.
Med detta har jag inte velat ha sagt, att vi alltid skola utlösa oss blixtsnabbt, ty då blir det en nervös oro över vårt arbete, och sådant sliter onödigt på vårt viljeliv. Men en tekniskt kunnig försäljare skall se vad han iakttager och snabbt reagerar med sitt medvetande, när det är av behovet påkallat. Ingenting voro mer välkommet än detta, när det när det gäller ”närmandet”, ty det skulle giva åt detta moment just den behövliga rörlighet, som saknas på somliga håll.
Rörlighet, frisk hjärtlighet och ”med glädje till Er tjänst” bör känneteckna ”närmandet” på NK.
Text: Ragnar Engström
Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1936:9 (årgång 10).
Dela med dig av dina tankar