Mångs Einars paraplyer lever ännu (Malung)

Sommarregn? Javisst det har vi fått, men nu när hösten närmar sig behövs det rejäla paraplyer. Från Malung där Sveriges enda paraplytillverkare finns.

I den gamla skinnmetropolen Malung i Västerdalarna ligger en oansenlig industribyggnad. På utsidan ser den inte mycket ut för världen, men i själva verket är den unik – här huserar nämligen Dalarnas Paraplyfabrik, Sveriges enda kvarvarande paraplytillverkare.

Vi sitter i köket tillsammans med vd:n Ruben Einarsson och äter vetekrans. Ute i verkstaden tävlar en radio med surret från symaskinerna, och lösryckta fraser på Malungsmål drunknar i oväsendet. Hela fabriken är sprängfylld med paraplyer, parasoller, tyger, kryckor och spröt i alla färger och former. Ruben föddes in i paraplymakaryrket – hans far, farbröder och farfar har alla varit i branschen. Ändå tvekade han att ta emot stafettpinnen:

– Jag fick hugga i här redan som liten grabb. Men löneförhandlingarna med farsan bröt ihop när jag var tretton, så det blev jobb på en mack i stället. Visst kom det erbjudanden om att ta över, men det var först 91–92 som jag högg på kroken. Då var jag runt 25.

Startade 1928

Rubens farfar, Mångs Einar Jonsson, var den som grundade verksamheten 1928. Paraplytillverkning var då långt ifrån en okänd företeelse i Malung – redan runt år 1900 hade Malungsbördige Torris Gustaf Danielsson åkt till Stockholm och startat en paraplyfabrik.

Det var vida känt i hembygden att affärerna gick bra. Torris Gustaf lät sin stora gård stå tom under vinterhalvåret och använde den bara som sommarstuga, vilket var en ofattbar lyx. När han väl kom hem blev det fest – flaggstången skulle målas om och grannarna bjudas på kalas. Att paraplyfabriken verkligen var lönande bekräftas också av räkenskaper som finns bevarade hos Lars Henriksson, den släkting som i dag bebor fabrikörens forna sommarnöje.

Paraplyet i sig var dessutom en statussymbol som förknippades med dyra kläder och storstadsmanér. Speciellt Torris Gustafs kundansvarige säljare Britt Ola Nilsson var känd där hemma för sina fina kostymer och sitt belevade sätt. Det var han som öppnade Mångs Einars ögon för paraplyernas potential.

Vid den här tiden var Malung ett etablerat skinncentrum – flera större fabriker hade öppnats, och i vart och vartannat hem satt folk och sydde mot betalning. Skickliga sömmerskor fanns det gott om och steget från skinn till paraply var inte långt. Kopplingen till skinnindustrin fanns redan personifierad i Torris Gustaf, som fungerade som Stockholmsagent för en eller flera av Malungs skinnfirmor.

I lära hos Torris Gustaf

Mångs Einar blev intresserad, och tillsammans med kamraten Hol Lars Larsson gav han sig iväg till Stockholm för att lära sig hantverket. Gustaf Danielssons paraplyfabrik (sedermera Gustaf Danielsson & Co och därefter Albert Danielssons paraplyfabrik) låg inrymd i en lägenhet på Kungstensgatan 29. Fem av rummen användes som fabrikslokal, och det sjätte var bostad. Här fick de båda unga lärlingarna inblick i såväl produktion som försäljning under överinseende av Britt Ola.

När Mångs Einar och Hol Lars kom hem igen satte de igång, var och en på sitt håll, med paraplytillverkning i lador och uthus. Mångs Einar slog sig ner på gården i Tällbyn, medan Hol Lars etablerade Larssons paraplyfabrik i Idbäck. Affärsidén höll – båda företagen växte och gick i arv inom familjerna. Under kriget rådde visserligen materialbrist, men man använde de tygbitar man kom över, sydde bland annat slipsar och lyckades ta sig igenom krisen.

Tekodöden tog 11 fabriker

Värre var det under teko-döden på 70-talet, då landets totalt 13 paraplyfabriker drogs med i fallet. Elva av dem – bland andra läromästaren Danielssons – försvann. De två Malungsfabrikerna blev ensamma kvar, även om också de hade stora svårigheter. Larssons paraplyfabrik i Idbäck slog igen i början av 80-talet, men familjen Einarsson på Dalarnas Paraplyfabrik vägrade att ge upp. Överlevnadsstrategin har enligt Ruben Einarsson varit att se framåt och ligga steget före:

– Min far läste fyra–fem tidningar per dag och följde med i världsutvecklingen. Många andra Malungsföretag ville till varje pris ha kvar all produktion här hemma, men farsan tänkte längre. Han insåg att tillverkningen måste flyttas ut, och redan i mitten av 60-talet åkte han och rekade i fjärran Östern. Vi var först på plan, med andra ord.

Sverige saknar etikett

Sedan rullade det på. Kontakter etablerades i Japan, Taiwan, Thailand, Korea och Hong Kong. Företaget gick riktigt bra, och innan nedgången på 70-talet hade man 49 anställda – nästan fem gånger fler än i dag. Men sedan kom krisen, och en ökad import av billiga paraplyer gick hand i hand med nya ideal; sportighet, bekvämlighet och slit-och-släng rimmade illa med eleganta kvalitetsparaplyer som självklara accessoarer till hatt, dräkt eller kostym. Och trenden verkar hålla i sig.

– Det är så fel! Ruben sätter ned kaffekoppen med en smäll. Snart är paraplyer så billiga att det inte är någon idé att sälja några. Sverige är en usel marknad på det viset. Här finns ingen etikett längre. En svensk kvinna kan få för sig att gå på begravning med ett orange paraply.

Japan drömlandet

Rubens drömland är Japan, där paraplyer fortfarande är något man är stolt över och visar upp, inte gömmer undan i fickan eller väskan. Där finns enligt honom de verkliga kännarna, som har ett paraply för varje tillfälle:

– Japanskorna har förstått vad det handlar om. Ett riktigt paraply ska vara väldigt långt och kraftigt, med tio spröt eller mer. Ju mer du fäller ihop, desto sämre blir det – fullt av nitar och leder och jäkelskap. Ett långt paraply är ett bra paraply, som jag brukar säga.

Breddat sortiment

I väntan på att det svenska modet ska ta sitt förnuft till fånga har lösningen blivit att bredda sortimentet. En fjärdedel av produktionen består numera av fotoparaplyer. Och efter rökförbudet på restauranger säljer parasoller som aldrig förr. Det Ruben själv brinner mest för just nu är specialparaplyer för olika yrkesgrupper:

– Ta ett paraply och placera det i ”fel” miljö, då öppnas nya möjligheter. Elektriker, skogsarbetare, svetsare – här finns behov av praktiska lösningar. Ett tält är så mycket krångligare att montera och ha med sig.

Även om produkterna alltså kan se lite annorlunda ut i dag än på Mångs Einars tid finns det likheter. Med sonsonen Ruben har man alltmer återupptagit traditionen att tillverka från grunden på hemmaplan, precis som för 70-80 år sedan. Det ger möjlighet att skräddarsy specialbeställningar med ovanliga mått och former.

Lever än

Det symbiotiska förhållandet till skinnindustrin och andra lokala företag råder än i dag och kommunens skinnutbildning garanterar återväxt av yrkeskunnigt folk, också för Sveriges enda paraplyfabrik. Men egentligen skulle man inte behöva tillverka så många nya paraplyer, enligt Ruben Einarsson. Mångs Einars produkter lever än:

– Jag hittade ett av farfars gamla paraplyer på vinden, och det var fortfarande i gott skick. Det enda jag behövde fixa till var tyget.

Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är verksamma som frilansskribenter, översättare och språkgranskare (bland annat av Företagsminnen). Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2009:4.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.