Mannen som spred silver till svenska bord

Vid 1800-talets början var matsilver något som endast få hade råd med. Först när presstekniken och galvaniseringen introducerades kring 1800-talets mitt moderniserades besticktillverkningen radikalt och det blev möjligt att producera matsilver till en större massa. Först ut var Gustaf Möllenborg.

Under 1800-talet hade industrialiseringen gjort att borgerskapet växt sig större och starkare och fler hade fått det bättre ställt. Nya vanor och seder hade tillkommit hos den borgerliga klassen, och med dem följde ofta nya typer av varor. Ett exempel på detta är de luxuösa och storslagna middagar som började hållas i bättre belevade hem. Maträtterna skulle ätas på vackra porslinsserviser från Rörstrand eller Gustavsberg. Glasserviserna fick ofta skärslipade glas. Till detta behövdes också stora uppsättningar med matsilver.

Efterfrågan gjorde att guldsmederna måste skapa snabbare och mer effektiva tillverkningsmetoder. Den stora lösningen kom kring mitten av 1800-talet. Då började galvanisering användas inom matsilversmidet. Det blev nu möjligt att skapa legeringar som efterliknade silvrets skinande och blanka yta. Den legering som kom att bli vanligast i Sverige var nysilvret – en blandning av koppar, zink och nickel där det är den sistnämnda metallen som gör att den silverimiterande ytan uppstår. Metoden slog igenom i mitten av 1800-talet och nysilvret kom snabbt att bli succé.

En viktig teknisk förutsättning för nysilverbestickens framgång var att presstekniken hade slagit igenom under 1800-talets första hälft. Detta innebar att besticken kunde pressas i färdiggjutna formar, så kallade stansar, i stället för att smidas. Det gick därför att framställa betydligt större kvantiteter både snabbare och effektivare. Eftersom stanspressningen kunde användas både för det riktiga silvret och för nysilvret krävdes det heller ingen större omställning hos smedjorna.

Pressningen gick ofta till på det sättet att den tredjedel av besticket som skulle bli skaft pressades i ett stanspar, medan själva skedbladet eller gaffelns tandparti pressades i ett annat. Det obehandlade partiet i mitten fick samma profil med hjälp av ett verktyg som kallades för räffelskavare. Knivbladen var ofta gjorda i ett helt annat material – kolstål som är stål där kol har tillsatts och därför är hårdare än vanligt stål. Ofta fästes det i skaftet med hjälp av harts. Tyvärr har det visat sig att hartsen inte klarade av att hålla knivbladen på plats, vilket har gjort att många knivar gått sönder. I dag är det brist på knivar i nysilver. Bladen tenderade också att rosta och de var svåra att putsa.

I och med att nysilverbesticken blev billigare att framställa, gick den tekniska utvecklingen och formgivningen snabbt framåt. Nya bestickdelar uppfanns. I slutet av 1800-talet då det fanns som flest olika redskap, kunde en matsilverservis – förutom matkniven, matskeden och matgaffeln – även innehålla smörgåsbestick, dessertbestick, fiskbestick, tesked, kaffe- och mockasked och bakelsesked. Till detta tillkom osthyveln, ostkniven, kompottskeden, smörkniven, syltskeden, såsskeden, assiettgaffeln och stekbesticken. Det kan inte ha varit helt enkelt för den ovane att hålla reda på alla bestick – men dukningarna var helt magnifika!

Viktiga aktörer

Möllenborg var ett av de företag som tidigast kom igång med nysilvertillverkningen. Företaget grundades av Gustaf Möllenborg (1796–1851) som var född i Dädesjö socken i Småland. Efter sina lärlingsår i Växjö och Jönköping reste han till Stockholm och avla sitt mästarprov, en kaffekanna i silver. Samma år, 1823, öppnade han sin verkstad och butik på Drottninggatan 14 i Stockholm. En stor fördel var att Möllenborg var snabb på att ta upp nya influenser och tekniker. På 1840-talet köpte han in en rejäl press, stor nog att forma silverplåtar i en tallriks storlek. Detta innebar att de snabbt fick en ledande roll, både inom silver- och nysilverproduktionen, och kring mitten av 1800-talet arbetade över 40 personer i hans verkstad.

Men i slutet av seklet hade andra tillverkare kommit ikapp och till och med gått om. C. G. Hallbergs Guldsmedsaktiebolag och Guldsmeds Aktiebolaget blev de ledande företagen. Möllenborg klarade inte att stå emot längre än till 1927 då verkstaden stängdes för att senare skänkas till Nordiska museet. I dag finns smedjan, inklusive pressen från 1840-talet, att beskåda på Skansen.

Olga och den gammelfranska modellen

Nysilvrets popularitet gjorde att stansarna spred sig i landet. En och samma modell kunde tillverkas av flera olika verkstäder. Nya modeller togs fram, samtidigt som stansar från utlandet importerades, och som mest fanns det över 100 olika modeller i Sverige.

De mest populära modellerna var antagligen Olga och den gammelfranska. Olga började tillverkas i Sverige på 1830-talet och populariteten skulle bestå under hela århundradet. Modellen hade sitt ursprung i England och var genom sina mjukt svängda former ett tidigt exempel på den kommande nyrokokon – en av de många nystilar som skulle dominera formgivningen under det resterande århundradet.

I toppen på Olgas skaft återkommer rocaillen, ett av de mer vanliga dekorelementen under rokokon. De två räfflorna utmed kanten var vanligt förekommande på flera modeller. Räfflorna hade inte enbart ett dekorativt syfte, utan de skulle även skydda mot kantstötar och hack.

Möllenborg var en av de viktigaste producenterna av Olga i Stockholmsområdet, medan Erlandssonska verkstaden i Kristianstad försörjde södra Sveriges behov.

Den andra riktigt populära modellen var den gammelfranska, eller franska liljan som den också kallas för. Den hade ett skaft som var äggformat i toppen, och som var dekorerat med akantusblad som växer ut från den innersta räfflan. Den gammelfranska modellen började tillverkas i Frankrike kring 1700-talets mitt. Kring 1770-talet lär den ha kommit till Sverige, om än i blygsam skala. Först på 1800-talet fick den sin verkliga popularitet. I slutet av seklet hade modellen kommit att bli så förknippad med Sverige att till och med fransmännen kallade den för Palmes Suédois.

Priskurant över nysilvervaror från Guldsmeds-Aktiebolaget i Stockholm, aug 1891. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Stålet anfaller

Nysilverbesticken fortsatte att vara populära en bit in på 1900-talet, men när första världskriget bröt ut sjönk försäljningen av förklarliga skäl, av såväl nysilver- som silverbestick. Men den riktigt stora dödsstöten kom när engelsmannen Harry Brearly uppfann det rostfria stålet. Det passade utmärkt för bestick – och nu slapp man också de rostande kolstålsbladen. På 30-talet var det inte längre nysilverbesticken som efterfrågades, utan det var de moderna rostfria besticken som folk ville ha.

Ur Företagshistoria 2011:4

Text: Fredrik Weiss är Fil.mag. i konstvetenskap, journalist och arkivarie. Tillsammans med Torbjörn Bernhardsson driver han Bernard & Weiss Antikhandel.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Nysilvrets historia

Nysilver var ursprungligen beteckningen på en legering av koppar, zink och nickel. Enbart koppar och zink ger mässing, men genom att även tillsätta nickel uppkommer en färg snarlik silver. Legeringen kallas även nickelmässing, alpacka eller tyskt silver.

På 1600-talet kom de första nysilverföremålen till Europa från Kina, där man länge känt till hur man tillverkade Packfong som de kallade legeringen. Först på 1770-talet lyckades man i tyska staden Suhl efterhärma nysilvrets utseende genom att skapa vitkoppar – Problemet var att denna innehöll arsenik och därför var giftig. 1823 utfästes ett pris i Tyskland till den som kunde lösa problemet att framställa en metall som gick att göra bestick av, såg ut som silver, men kostade betydligt mindre och inom ett år hade två olika personer lyckats lösa nysilvrets gåta var och en för sig.

I mitten av 1800-talet uppfanns det galvaniska badet, vilket gjorde det möjligt att på ett enkelt sätt ge andra metaller ett florstunt lager av silver. Eftersom nickelmässingen inte såg fullständigt ut som silver började man nu försilvra den med galvaniseringsteknik. Sedan 1900-talets början är det sådan försilvrad nickelmässing som vi vanligtvis menar med nysilver och inte legeringen i dess rena form. Även försilvrad mässing, som också kallas nysilver, var länge vanligt i Sverige, men har nackdelen att den gula metallen syns när försilvringen slits ner.

Dela med dig av dina tankar