Människorna som gjort det möjligt

Ordförandeskapet i Teknikföretagen kantas av representanter för den svenska snilleindustrin. Många har varit nytänkande industrialister som inte bara lett arbetet i föreningen, utan även lotsat sina företag till toppen inom respektive sektor.

Teknikföretagen hette fram till 1992 Verkstadsföreningen och grundades av James Keiller, företagsledare för Göteborgs mekaniska verkstad. Föreningen omfattade då flera av de större arbetsgivarna inom teknik- och mekanikföretag och var uppdelad i fyra regionala kretsar. James Keiller var Verkstadsföreningens första ordförande från 1896 fram till reorganiseringen 1902. Keiller föddes 1836 i Partille och kom från en skotsk släkt som etablerat sig i Sverige genom sin trävaruexport. Han tog examen som maskiningenjör vid Chalmerska slöjdskolan, nuvarande Chalmers tekniska högskola. I samband med en konkurs av fadern Alexander Keillers mekaniska verkstad tog James över ledarskapet och verksamheten flyttades 1867 över till det nystartade bolaget Göteborgs mekaniska verkstad på Hisingen. Verksamheten blev så småningom till Götaverken. Keillers öppenhet för nya tekniska möjligheter hade stor betydelse för verkets ställning som ett av de ledande företagen i Sverige.

James Keiller var Verkstadsföreningens första ordförande, från 1896 till 1902. Bild från Sjöhistoriska museet.

Reorganisering och rikstäckande avtal

Verkstadsföreningen reorganiserades under John Bernströms ordförandeskap 1902–1910. Det är också under hans tid som det första stora branschtäckande kollektivavtalet skrevs, verkstadsavtalet 1905. Bernström föddes 1848 i Helsingborgs församling och kom från en hantverkarfamilj. Han var anställd vid firman Graham Brothers och jobbade både vid deras mekaniska verkstad på Gotland och i Newcastle, England, där han skaffade sig tillräckligt med erfarenhet för att starta sin egen maskinaffär i Stockholm 1877. Han blev verkställande direktör för Separator 1887 och rekonstruerade där organisationen, som befann sig i ekonomisk kris. Under Bernströms ledning blev Separator Stockholms största industriarbetsgivare. Det var också händelserna på Separator som utlöste Verkstadsföreningens reorganisering.

Den stora Separatorstriden hade utlösts i samband med rösträttsstrejken 1902. Bernström var i sig inte emot allmän rösträtt men drev sitt företag med en paternalistisk inriktning. Han var kraftigt emot de socialistiska fackförbunden och skapade i stället individuella avtal för sina anställda med bland annat sjuk- och pensionskassor för arbetare och efterlevande, fri läkarvård och fri medicin. Avtalen krävde dock total lojalitet mot arbetsgivaren och de deltagande i strejken hade avvikit från sina avtal och varit olovligt frånvarande i mer än två dagar. De 600 personer på Separator som hade gått ut i strejk avskedades och fick individuellt ansöka om att få arbetet tillbaka. De hade också förlorat sina förmåner. De avskedade arbetarna motsatte sig den individuella återanställningen, där de fackligt engagerade nekades anställning, och satte därför företaget i blockad.

Separatorstriden varade i 29 dagar och fick arbetsgivare på många platser att reagera. Företagare från hela landet kallades till ett stormöte för att reorganisera Verkstadsföreningen till en aktiv rikstäckande organisation med en gemensam stridskassa. De nya stadgarna antogs den 24 september 1902 och reglerade att regionerna vid konflikt och strejker kunde begära kompensation för ekonomisk förlust. Sympatilockout institutionaliserades också som ett vapen mot fackliga aktioner.

Sigfrid Edström var en man med pondus och starka ledaregenskaper och kallades därför ofta för Hövdingen. Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Verkstadsföreningen anslöt sig till SAF under Sigfrid Edströms ordförandeskap 1916–1939. Han var även ordförande för SAF under åren 1931–1942. Edström föddes 1870 på Orust i Bohuslän och tog examen som elektroingenjör på Chalmers tekniska läroanstalt 1891. Efter ett antal anställningar utomlands blev han på rekommendationer av Marcus Wallenberg vd för Asea 1903, en post som han innehade till 1933, varpå han blev styrelseordförande 1934–1939. Under Edströms ledarskap genomgick Asea en finansiell rekonstruktion och satsade på export till bland annat Ryssland. Genom detta frigjorde sig Asea från en liten konjunkturkänslig marknad i Sverige och skaffade sig en ledande ställning inom starkströmsindustrin. Under sitt dubbla ordförandeskap i Verkstadsföreningen och SAF var Edström med och förhandlade fram Saltsjöbadsavtalet 1938, ett avtal om arbetsfred som blev mönsterbildande för alla kollektivavtal.

Allt mer teknik

Sverige gick in i en tid av samförstånd och folkhemsbygge och som ett led i detta öppnades också möjligheten för alla att studera på högskolan när studielånssystemet infördes 1965. Möjligheten att studera till ingenjör växte. I slutet av 1970-talet examinerades cirka 1 500 ingenjörer per läsår, en siffra som hade fördubblats 20 år senare. Den första industriroboten, IRB 6, konstruerades av Asea/ABB 1973 och därefter började industrin ändra riktning. Det behövdes utbildade ingenjörer som bedrev verkstadsteknisk forskning och konstruerade lösningar inom industrin. Verkstadsföreningen behöll sin roll som huvudarbetsgivare för verkstäder och mekanik men de företrädde också den allt större teknikinriktade verksamheten. 1992 gick de ihop med branschorganisationen Sveriges mekanförbund som samordnade standardiseringsarbetet inom Sveriges industri och bildade Föreningen Sveriges verkstadsindustrier.

Under Lennart Nilssons ordförandeskap 1992–2005 gick föreningen in i ett nytt skede. Lennart Nilsson föddes 1941 i Helsingborg och tog ingenjörsexamen vid Chalmers 1964, han tog även examen från Insead 1973. Han har haft många vd-poster men under sin tid i föreningen var han i huvudsak vd för Cardo. Som ordförande för arbetsgivarorganisationen var han med och tecknade det banbrytande industriavtalet 1997 som sedan dess har varit en markör för hela lönebildningen i Sverige. Under Lennart Nilssons tid skedde också namnbytet till Teknikföretagen 2002. Namnbytet syftar på att mekanik och teknik hade tagit en ny riktning i Sverige. Bilden av den traditionella smutsiga verkstadsindustrin skulle tvättas bort, det skulle framgå att verksamheten inom industrin nu var högteknologisk. Det är också något som påvisades av Stora Designpriset, som instiftades av Teknikföretagen 2003. Priset delas ut av Teknikföretagen i samverkan med Svensk Form och Stiftelsen Svensk Industridesign. I Stora Designpriset tävlar svenska företag med sina produkter, tjänster och sortiment. Den avgörande bedömningen ligger i funktion och gestaltning och tar också hänsyn till brukarperspektivet, ergonomi, innovativ höjd och i vilken mån designen nått en långvarig kommersiell framgång.

Dela med dig av dina tankar