Från slutet av 1600-talet tillkom i de allra största städerna – till en början enbart Stockholm – en ny organisationsform inom varuproduktionen: de så kallade manufakturerna. De omgavs snart av ett eget juridiskt regelverk. En exklusiv manufakturlagstiftning med egna domstolar – hallrätter – tillkom enligt beslut vid 1739 års riksdag i syfte att utöva rättskipning mellan manufakturernas arbetsgivare och arbetare. Denna ordning skulle i stort sett gälla ända fram till 1846. Till att börja med motarbetades manufakturväsendet av stadshantverkarna, som menade att detta gjorde intrång i deras exklusiva privilegier. Men så småningom blev manufakturerna allt vanligare. Via en statlig manufakturfond, den så kallade Manufakturdiskonten, utdelades frikostiga medel till entreprenörer som ville starta manufakturer. Även arbetarna fick del av generositeten, genom en lägre skatt.
Många vill se manufakturerna som en mellanform mellan ett tidigare utvecklat hantverk och en senare utvecklad fabriksorganisation. Enligt idealtypen arbetade där olika hantverksarbetare bredvid varandra, och sysslorna fördelades efter arbetsdelningens princip. Däremot fanns det ännu inga maskinella anordningar att tala om – de tillhör fabriksorganisationen under en senare epok. Anläggningar av det idealtypiska slaget fanns hos en del av de större företagsbildningarna inom klädes- och yllemanufakturen i Stockholm och Norrköping. Men i själva verket bestod de flesta manufakturer av många och små arbetsplatser. Liksom inom hantverket fortsatte arbetarna att arbeta hemma i sina bostäder eller gemensamt i mindre lokaler. Manufakturerna kan i de flesta fall snarast liknas vid en förlagsindustri – skillnaderna mellan dem och den decentraliserade förlagsindustrin på landsbygden under 1800-talet var inte särskilt många. Den stora skillnaden låg i manufakturernas särskilda juridiska karaktär och att de var föremål för understöd från statsmakternas sida.
Mot bakgrund av statens stora betydelse för manufakturerna och den statsekonomiska politiken som helhet har det i efterhand diskuterats om manufakturerna inte var ett slags statligt subventionerade drivhusblomster. Ekonomhistorikern Eli Heckschers ståndpunkt var att stödpolitiken ledde till en snabb uppblomstring för manufakturindustrin under frihetstiden, särskilt i Stockholm. När så understödet minskade i och med 1760-talets krisår och mössornas åtstramningspolitik stagnerade manufakturindustrin. Senare forskning har dock påpekat att denna slutsats är orättvis. Åtminstone till viss del hade manufakturindustrin egen livskraft. Den kom också till vissa delar att leva kvar trots det försämrade stödet efter 1760-talet.
Den viktigaste manufakturen var utan tvivel textil- och beklädnadsindustrin. Inom denna var yllemanufakturen den mest betydande. Den största enskilda manufakturen i Stockholm var väverifabriken Barnängen invid Hammarby sjö på Södermalm med sin omfattande tillverkning av ylletyger, men även (på statlig beställning) av segel- och tältduk och andra vävnader av linne. Andra manufakturer som fanns runt om i landet var till exempel tobaksspinnerier, sockerbruk, manufakturer för läderbearbetning, metallmanufakturer samt glas-, pappers- och porslinsbruk. I början av 1760-talet stod manufakturindustrin på sin höjdpunkt, och antalet arbetare uppgick till 16 000 eller 17 000. Därefter mer än halverades antalet anställda till 1820-talet, för att åter öka till omkring 17 000 vid 1840-talets mitt. Under hela perioden var Stockholm den viktigaste manufakturstaden, följd av Norrköping och Göteborg. År 1760 fanns i Stockholm cirka 10 000 manufakturarbetare, i Norrköping 2 000 och i Göteborg cirka 400. Den mest kända manufakturanläggningen låg dock i Alingsås. Här hade Jonas Alströmer, kanske mest känd för eftervärlden som den som etablerade potatisodlingen i Sverige, redan på 1720-talet anlagt ett stort manufakturverk för textiltillverkning samt startat en rad mer eller mindre exotiska verksamheter, inklusive tobaksodling.
Kritiker av manufakturpolitiken framhäver nästan alltid anläggningen i Alingsås som typexempel på ett drivhusblomster som aldrig hade kunnat överleva utan massivt statligt understöd. Under några korta årtionden från och med 1730-talet blomstrade verket för att redan före 1760-talet falla tillbaka kraftigt. Mera livaktiga var andra välkända manufakturer, som den nyss nämnda Barnängens klädmanufaktur i Stockholm (ylle, linne), Ulanderska fabriken i Norrköping (ylle), Hans Coopmans i Göteborg (ylle), Utenhoffs sidenmanufakturi i Stockholm, Carl Gustafs stads fabriker i Eskilstuna (metallindustri), Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm, Hegardts klädesmanufaktur i Stockholm, Marieberg i Stockholm (porslin) samt Flor i Hälsingland (linne).
Under 1800-talet skedde ett intressant skifte i manufakturindustrins geografi. Som vi redan sett ökade manufakturindustrins produktion starkt efter Napoleonkrigen. Det gäller i synnerhet den dominerande ylletillverkningen. Men medan produktionen i till exempel Norrköping ökade med hela 460 procent mellan åren 1816 och 1845, minskade den i Stockholm med 60 procent. Orsakerna till att arbetsstyrkan och tillverkningsvärdet hos Stockholms yllemanufakturer minskade så kraftigt är komplexa. Förklaringen är inte att Norrköping förmådde konkurrera ut Stockholm genom lägre relativa arbetskraftskostnader. I allt väsentligt tycks de två städernas manufakturer nämligen inte ha konkurrerat om samma marknader. Norrköpings uppgång berodde snarare på att dess anläggningar kunde svara mot den stigande efterfrågan från landsbygden, först på finare och sedan på enklare kvaliteter. Stockholm lyckades inte alls på samma sätt dra nytta av denna stigande efterfrågan. Där utgjordes marknaden till stor del av den egna befolkningen. Och denna stagnerade – åtminstone fram till 1820-talet. Till detta kom att de omfattande statliga beställningarna, särskilt från armén, successivt minskade under perioden. Istället för att på allvar ta upp konkurrensen med den expanderande Norrköpingsindustrin – och avsaluslöjden på landet – började Stockholmsmanufakturerna under 1840-talet tillverka dyrare tyger i nya kvaliteter (drapp och kashmir), vilket dock inte kunde kompensera bortfallet av övrig efterfrågan.
Författare:
Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar