Margit Claesson arbetade som konduktör i Stockholm på 1950-talet och fick en dag veta att några kvinnliga kompisar anmält sig till en bussförarutbildning. ”En ann är så god som en ann. Kan dom, kan jag”, tänkte hon och anmälde sig.
När utbildningen var klar blev hon den första kvinnliga bussföraren i världen, väster om järnridån. Hon gillade att köra buss dagtid, något som många av hennes kollegor tyckte illa om. Dessutom föredrog hon att köra buss utan konduktör för att hon då fick rå sig själv, även om det blev jäktigt ibland: ”Under de korta pauserna får man ingen vila, då skall man klippa biljetter m.m. Vara bussförare är en ansträngande uppgift, men det värsta är inte själva körningen utan tiderna”, berättade Margit Claesson för tidningen Spårväg och buss 1961.
Hon tyckte att det var jobbigt med halkan på vintern. Körfilerna var bra, men hon påpekade att man måste passa sig noga när man körde eftersom filerna var avsedda för spårvagnarna som var mycket smalare än bussarna. Det på den tiden ovanliga yrkesvalet uppmärksammades i det populära radioprogrammet Skivor till kaffet 1961. Radiolegenden Bertil Perrolf intervjuade henne i direktsändning från Spårvägsmuseet.
SS, föregångaren till SL, anställde de första kvinnliga busschaufförerna 1958, och 1961 var de 28 stycken.Margit Claesson fortsatte sin karriär inom bussbranschen och blev Sveriges första kvinnliga trafikmästare 1963.
Dela med dig av dina tankar