I spåren av 1970-talets ekonomiska kris och politiska radikalisering framträdde under 1980-talet en rad tecken på att den svenska ekonomin var på väg in i ett nytt skede. En av de grundläggande frågorna i den samhällsekonomiska debatten var vilken roll staten hade att spela för näringslivets utveckling. Frågan manifesterade sig i en rad konkreta delfrågor, om till exempel löntagarfonder, bankernas rätt att låna ut hur mycket de ville till vem de ville, vilken typ av verksamhet som skulle bedrivas med staten som ägare och det pris som bonden fick för mjölken.
Staten hade under efterkrigstiden tagit på sig ett allt större direkt och indirekt ansvar för näringslivets utveckling – i form av direkt ägande av företag men också genom regleringar av och subventioner till olika branscher. Under 1970-talet, när statens ekonomi försvagades samtidigt som staten gjorde några av sina mest kostsamma insatser för att rädda krisande varvs- och tekoindustrier, höjdes dock alltfler röster mot denna utveckling. Den alltmer reglerade samhällsekonomin bröts upp, och under 1980-talet inleddes en omfattande av- och omregleringsperiod som kom att påverka näringslivets alla sektorer.
Utvecklingen bar på specifikt svenska inslag, men de internationella influenserna var minst lika viktiga. Många västeuropeiska länder hade byggt upp liknande reglerade samhällsekonomier som den svenska, och de krav på liberalisering och avreglering som höjdes under 1980-talet var i hög grad en del av en internationell omsvängning av det ideologiska klimatet, med Margaret Thatchers Storbritannien och Ronald Reagans USA i spetsen. Statens förändrade roll i frågor om statligt kontra privat ägande av näringsverksamhet, krav på avreglering, avskaffandet av statliga monopol och införandet av konkurrens i offentlig verksamhet har skapat möjligheter för privata entreprenörer inom en lång rad olika branscher – finansmarknaderna, media och skolor är några exempel.
Utvecklingen är dock sällan enkel och rätlinjig, utan branschspecifika faktorer är viktiga för att förstå att avregleringar i slutändan nästan alltid inneburit en form av omreglering, och mer sällan en total avreglering. Ett exempel på detta är jordbrukets utveckling. Under årtiondena efter andra världskriget strukturrationaliserades det svenska jordbruket kraftigt. Motorisering, ökad kemikalieanvändning och produktionsspecialisering löpte parallellt med politiska ambitioner att upprätthålla en nationell självförsörjning och levande familjejordbruk. Antalet jordbrukande enheter sjönk visserligen under efterkrigsdecennierna, men fortfarande vid 1970-talets slut var det svenska jordbruket starkt skyddat från världsmarknadens konkurrens genom subventioner och tullskydd. I det jordbrukspolitiska beslutet från 1977 slogs det fast att huvudsyftet med denna politik var att ”tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår”. Detta inkomstmål skulle nås genom fortsatta subventioner, men också genom stöd till teknisk utveckling och fortsatt effektivisering av produktionen.
Under 1980-talet sjönk världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter, och ett alltmer snårigt regelverk satte fortsatt press på näringen. År 1984 visade sig den nya tidens krav på liberalisering och avreglering i den kritiska rapporten Makten över maten, där författarna Olof Bolin, Per-Martin Meyerson och Ingemar Ståhl menade att svenska konsumenter fick betala dyrt för jordbrukspolitiken och att en avreglering var den enda rimliga lösningen. Rapporten markerade början på slutet för den halvsekellånga överenskommelsen mellan jordbrukets intresseorganisationer och det politiska etablissemanget. De nya idéerna vann gehör hos alltfler, och när världshandelsorganisationen GATT i april 1989 presenterade ett förslag om en avreglerad handel med livsmedel närmade sig Sverige snabbt den punkt då regleringssystemet hade förlorat alltför mycket stöd för att överleva. Det visade sig bland annat genom att ordföranden i Lantbrukarnas Riksförbund, Bo Dockered, på årsmötet 1989 uppmanade sina medlemmar att rösta igenom ett förslag som i princip accepterade en avreglering av det svenska jordbruket. Därmed hade det sista tunga motståndet fallit, och med bred politisk enighet röstades en ny jordbrukspolitisk inriktning igenom. Det paradoxala var dock att tre och ett halvt år efter att det nya systemet sjösattes 1991 reglerades det igen – nu inom ramen för EU-samarbetet.
Sammanfattningsvis innebar 1980-talet ett tydligt brott i utvecklingen när det gäller synen på statens roll i ekonomin. Idén att fria marknader var att föredra omfattades av allt fler, medan statligt ägande och omfattande regleringar betraktades som orsaken till ineffektivitet och som direkt skadliga för näringslivet. Denna problembeskrivning utsträcktes till att omfatta allt större delar av ekonomin och påverkade även arbetarrörelsen. Resultatet blev en våg av avregleringar i kombination med utförsäljningar av tidigare statlig verksamhet, vilka påbörjades av den socialdemokratiska regeringen efter valsegern 1982 och sedan fortgick under hela 1990-talet och in i det nya seklet.
Författare:
Oskar Broberg är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del V: Globalisering, entreprenörskap och humankapital. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar