Märta Måås-Fjetterström var en av Sveriges främsta textilkonstnärer – och en företagare som från 1919 och till sin död drev egen verkstad. Själv såg hon sig som kompositör och de väverskor som vävde hennes verk som musiker. Hennes mattor finns idag världen över i slott, museer, styrelserum och i Steven Spielbergs hem – och företaget hon grundade fortsätter sälja verk efter hennes mönster.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Märta Fjetterström – det extra släktnamnet Måås la hon till senare– föddes 1873 och växte upp i Vadstena där fadern var kyrkoherde. I familjen fanns fyra döttrar, och både storasyster Kerstin och lillasyster Ebba utbildade sig till sjuksköterskor. Också Märta ville få en yrkesutbildning: som teckningslärare, berättade hon för sin pappa när hon var i sena tonåren. Pappan gick med på det, trots att det var en tid när döttrar vanligtvis inte fick utbildning. Kanske hade Märta vidsynta föräldrar. Eller så var de helt enkelt pragmatiska och tänkte att det i dåtida mansbristens Sverige inte fanns män nog att gifta bort alla döttrarna med, så lika bra att de fick en utbildning och kunde försörja sig själva. .
Märta sökte och kom in vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm, en del av Tekniska Skolan (dagens Konstfack). Men väl där var det inte teckningen som hon först trott, utan konsthantverket som fångade 17-åringens intresse.
Sverige genomgick på 1890-talet en intensiv våg av industrialisering. Den drev samhällsutvecklingen framåt, mot nya sätt att leva och arbeta. Men inte alla tyckte om förändringen. I konstnärskretsar såg många industrialiseringen med sin serietillverkning och förenklade former som opersonlig och omänsklig jämfört med det traditionella hantverkskunnandet. Just konstslöjden kom därför att bli ett av de hetaste fälten på konstscenen. Det som Märta och hennes medstudenter (en blandning av män och kvinnor vilket var en nyhet) ägnade sig åt låg verkligen i tiden. Samtidigt blandade de friskt inspirationskällor för sina verk: jugendstilens friare former, orientaliska influenser och mer traditionell svensk allmogekultur. De sökte konstnärlig förnyelse, samtidigt som de lärde sig praktiskt hantverkskunnande.
När hon 1895 var färdig med utbildningen försörjde sig den då 22-åriga Märta Måås-Fjetterström som teckningslärare, först i Jönköping och sedan vid Anna Whitlocks skola i Stockholm. Hon kom snart i kontakt med Georg Karlin, som 1882 grundat Kulturhistoriska museet – känt som Kulturen – i Lund. Georg Karlin beställde mönster och bilder av Märta som sedan vävdes upp i museets ateljé och användes som vinster i museets lotteri.
År 1902 blev Märta facklärarinna på Kulturen i Lund. Från sitt nya skånska hem började hon nu bli känd som en kreativ förnyare inom textilkonsten. Efter några år blev hon föreståndare för Malmöhus läns hemslöjdsmagasin i Malmö. Ett spännande arbete – men samtidigt var Hemslöjdens styrelse omvittnat konservativ och hade svårt för konstslöjd som inte följde traditionella mönster och tekniker.
När Märta Måås-Fjetterström gjorde succé på den stora Stockholmsutställningen 1909 med den nyskapande tapeten Staffan Stalledräng var måttet rågat för hennes arbetsgivare. Hon hade ju komponerat ett eget, nytt textilmönster, i stället för att kopiera en historisk förlaga. Detta var inte skånsk hemslöjd! Trots att tidningsrecensenterna hyllat hennes sätt att förnya och Röhsska Konstslöjdsmuseet i Göteborg direkt köpt verket, fick hon sparken 1911. Styrelsen menade att hon ”inte lagt sig nog vinn om att främja den gamla skånska vävnadskonsten”.
Uppsägningen tog hårt, men med uppbrottet följde ändå konstnärlig självständighet, och nya uppgifter väntade snart. Lilli Zickerman, en av hemslöjdens centralgestalter, hade öppnat en vävskola i skånska Vittsjö och bjöd omgående in Märta Måås-Fjetterström som föreståndare. Konstnärinnan skapade nu allt djärvare mönster som vävdes av eleverna vid skolan.
Baltiska utställningen i Malmö 1914 blev en triumf för Märta Måås-Fjetterström. Hon gjorde succé med S:t Göran och draken, ett verk som efter 13 år av skissande äntligen blivit verklighet. Ett annat uppmärksammat verk, flossamattan Hjorthagen, köptes in av den inflytelserike ingenjören Ludvig Nobel, som fått upp ögonen för henne på utställningen.
Ludvig Nobel, brorson till dynamitkungen Alfred Nobel, var känd som ”Båstadskungen”. Han hade kommit till Båstad 1905 och på kort tid omvandlat det sömniga samhället till en finare badort med badhotell nya villaområden för badgästerna, och de tennisbanor som skulle göra Båstad så känt. Nu var han i gång med att inreda det exklusiva hotellet Skånegården och verket Hjorthagen hängdes upp i en svit, som den första av en rad mattor signerade MMF på hotellet.
Nobel introducerade Märta Måås-Fjetterström till en ny och köpstark kundkrets med kungafamiljen i spetsen. Han övertalade henne dessutom att lämna Vittsjö och etablera en egen verksamhet i Båstad. På Nobels inrådan köpte hon 1919 fastigheten Strandgården vid hamnen för att där förverkliga drömmen om en egen verkstad med vävstolar, ett utställningsrum, ateljé och ett kontor – och ett eget företag. Sin bostad inrymde hon en våning upp i den gamla tegelbyggnaden.
Nu var 46-åriga Märta Måås-Fjetterström inte bara konstnär utan även egen företagare. För att lyckas med företaget, som döptes till Verkstaden för Svenska Mattor och Vävnader AB, behövde hon personal för att väva. Att hitta yrkesskickliga vävare blev en ständig utmaning, menen här visade hon stor påhittighet. Till att börja med övertalades några av konstväverskorna från utbildningen i Vittsjö att följa med till Båstad. De blev verkstadens kärna, men Märta Måås-Fjetterström rekryterade också väverskor från trakten kring Båstad och Bjärehalvön, där vävkunnigheten ännu var levande.
Märta Måås-Fjetterström, Ljungby horn och pipa, 1901. Kulturhistoriska föreningen i Lund.
Märta Måås-Fjetterström gjorde alla ritningar och mönster för sina verk, men vävde dem alltså inte själv. Hon bestämde också vilka material och tekniker som skulle användas för att varje verk skulle få det uttryck hon sökte medan andra rent praktiskt gjorde själva mattan, gobelängen eller draperiet. Hon jämförde sin roll med tonsättarens; hennes mönster var kompositioner som framfördes av vävarna, precis som en orkester framför ett musikverk. Och precis som en musikkonsert bygger på både kompositionen och musikernas utförande kombinerade hennes verk en grundkomposition med hantverkarens kunniga utförande. Och de som sedan gick på mattorna, kunde ju liknas vid publiken i konsertsalen.
Som entreprenör med ambitionen att leva på sin konst behövde hon nu få uppmärksamhet kring sina verk för att sälja dem. För Märta Måås-Fjetterström blev de många utställningar som fanns runt om i världen en central kanal för att nå ut och marknadsföra sig.
På Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 fylldes en vägg i konstindustribyggnadens stora textilhall av hennes mattor och där träffade hon också möbelformgivaren Carl Malmsten, vilket skulle leda till livslång vänskap och samarbete. De öppnade en gemensam butik och utställning i centrala Stockholm, och genomförde många prestigefyllda inredningsprojekt tillsammans genom åren. Ett tidigt exempel är vardagsrummet på Ulriksdals slott, en bröllopsgåva från Stockholms medborgare till kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Louise Mountbatten 1924. De inredde också den överdådiga atlantångaren M/S Gripsholm 1928, och senare tredje Svenska Institutet i Rom 1940.
Samarbetet fortsatte på den stora konstindustriutställningen i Paris 1925. Där visades draperierna Kungsljus och Skära tillsammans med Carl Malmstens möbler och framgången var omedelbar. Samtidigt blåste nya vindar i konst- och formvärlden. På Stockholmsutställningen 1930 hamnade deras verk i konflikt med det funktionalistiska formspråk som dominerade resten av utställningen. Men på världsutställningarna i Chicago 1933 och Paris 1937 gjorde de på nytt stor internationell succé.
För Märta Måås-Fjetterström var de utställningarna ute i världen säkert en motpol till det vardagliga kreativa arbetet hemma i ateljén. Hon hittade inspiration i naturen och i den lokalt förankrade traditionen, men också i det internationella sammanhang som utställningarna erbjöd. Där mötte hon ett erkännande som byggde upp hennes anseende utomlands, vilket stärkte hennes position också på den svenska konsthantverksscenen.
På världsutställningen i New York 1939–1940 – då stilbegreppet Swedish Modern myntades – ställde Märta Måås-Fjetterström ut en sista gång för en internationell publik, även nu tillsammans med Carl Malmsten. Mattan Blåplump, med rundade hörn och stiliserad enkelhet, pekade mot en ny estetik.
Om Märta Måås-Fjetterströms privatliv vet vi mycket litet. Hon var noga med integriteten och ville skilja på offentligt och privat. ”Se mattorna – det är jag!” var hennes svar om någon ställde en privat fråga.
Vad hände sen?
Märta Måås-Fjetterström dog på påskdagen 1941, 67 år gammal, efter en tids sjukdom. Hon lämnade efter sig nästan 700 verk i olika tekniker, de flesta mattor men också draperier, bonader, dukar och mycket annat. Efter hennes död stod de 23 vävstolarna i verkstaden tomma och oanvända i ett halvår. Dödsboet var nära att sälja kvarlåtenskapen till ett textilföretag i USA, men en insamling på initiativ av bland andra Carl Malmsten gjorde att verksamheten i Båstad kunde räddas. AB Märta Måås-Fjetterström konstituerades i januari 1942 och drevs vidare av textilkonstnären Barbro Nilsson.
Samma företag producerar än idag de mönster som mattdrottningen lämnade i arv, men samarbetar också med dagens tongivande konstnärer. Mattor signerade MMF finns i dag i hem över hela världen, från Kungliga slottet i Stockholm till den amerikanske filmregissören Steven Spielbergs hem i USA. Genom åren har verksamheten gått igenom flera kriser och högkonjunkturer, men ändå överlevt. I samband med hundraårsjubileet 2019 hölls en jubileumsutställning i Stockholms slott, dit bland annat kung Carl Gustaf lånade ut elva dyrgripar ur den kungliga samlingen av MMF-verk.
– – –
Författare: Anders Houltz och Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Anders Houltz, ”Märta Måås-Fjetterström och de stora utställningarna”, i: Margareta Nisser-Dalman (red.), ”Se på mattorna – det är jag”: Märta Måås-Fjetterström på Kungliga slottet (Kungl. Hovstaterna, 2019).
- Tyra Lundgren, ”Märta Måås-Fjetterström och vävverkstaden i Båstad” (Albert Bonniers Förlag, 1968)
- Annika Persson, ”Var vid gott mod” (Albert Bonniers Förlag, 2021)
Dela med dig av dina tankar